lördag 21 april 2018

Göteborgs-Postens viktigpetter Emanuel Karlsten har slagit till igen.

Själv sitter jag mest och undrar om han blev av med sin spade under tiden han lekte i sandlåda, eller han kanske inte har gjort det och det är detta som nu slår igenom, när han skall föreställa vuxen och agera därefter.

http://www.gp.se/kultur/kultur/d%C3%A4rf%C3%B6r-g%C3%B6r-svenska-analfabeter-egen-politik-av-knytblusen-1.5662668


Han briljerar över de som på nätet skriver knutblus istället för knytblus, kallar dem t.o.m. för analfabeter. Jag ler så att kaffet lämnar en liten rännil rakt ner på hakan och det blir en kaffefläck på blusen. Inte en knytblus, där en knut är knuten, utan en helt vanligt blus med spetskrage och knappar.

Knutblus eller knytblus beror väl på vad man åsyftar med ordet. En blus med knut på, eller en knytblus att knyta en knut på.
Jag kanske borde satsa på att skicka över en av mina gamla ordlistor till Emanuel Karlsten, eller en av ramsorna som jag använda för att få svenska och utländska elever att förstå att det svenska språket var rätt komplicerat trots allt. Det är mycket som har olika betydelse fastän förefaller vara samma ord.



Knut stod vid en knut och knöt en knut. Så kom Knut, som bodde knut vid knut med Knut. Knut som bodde knut vid knut med Knut frågade Knut:
- Vad gör Du Knut?
- Jag knyter en knut, sa Knut.
Sen knöt Knut knuten och så var knuten knuten.
 


Analfabet betyder inget annat än en person som inte kan läsa och skriva. Då förefaller det rent märkligt att sagda personer skulle kunna skriva på nätet och t.o.m. kunna stava sig till Knutblus. Jag ler, måhända en smula inåtvänt, men ändock ler. Kanske rent av med en liten uns av skadeglädje över att någon vill svärta ner något som fått mycket allvarligare och mer långtgående konsekvenser och inte lyckas speciellt bra, mer än gjort sig själv en björntjänst. Uppvisar ett förakt som ter sig alltför illavarslande och mångfasetterat.

Viktigpettern är visserligen född 1983, det kan vara förklaringen till att han på fullt allvar tror att
en knytblus blivit till kraftplagg med hjälp av Margaret Thatcher.

Men sanningen är nog mer sannolikt den att Sara Danius torde kunna sin historia, till skillnad från Emanuel Karlsten. Gustav III som bildade Svenska Akademien 1786 bar nämligen gärna en rosettliknande kravatt.

Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat från nationalitetsbeteckningen kroat. Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten. Det kroatiska ordet för slips är "Kravata", något jag blev medveten om vid en resa till Kroatien för något år sedan.
Kravatten kom till under trettioåriga kriget på 1600-talet. Det kroatiska rytteriet brukade nämligen binda ihop kragen med ett band. Kravatten var något signifikativt inom överklassen under 1700-talet och början av 1800-talet. Mao ett tecken på att man inte behövde arbeta för sin försörjning.

Gustav III lär ha tillhört den kategorin som inte direkt behövde slita i sitt anletes svett och vad Sara Danius med det vill ha sagt vet bara hon själv. Arbetar gör hon säkert men arbetet i sig med tanke på vilka förmåner som följer ter sig nog mer av det lustfyllda slaget, om man nu bortser ifrån de machogrisar som huserat runt i & med anknytning till den Svenska Akademien.

Tar man för ett ögonblick bort fokus ifrån det sistnämnda eländet med dessa nöff nöff utan vett och etikett, finns all anledning att uppmärksamma att
Academia Cravatica är en icke vinstinriktad institution i Kroatien, som verkar för att värna om och marknadsföra slipsen/kravatten som ett kroatiskt och europeiskt världsarv. Denna Academia Cravatica har utlyst den 18 oktober som den internationella kravattdagen (slipsdagen).Voilá la Cravatte!
Porträtt av Gustav III från 1777 av Alexander Roslin

Rudolf Steiner.
På 90-talet vägrade jag att läsa biografin av Rudolf Steiner - jag har fortfarande inte läst den - men jag ville verkligen krypa innanför skinnet på denne person och målade därför hans porträtt i mörkgrön torrpastell. Vill man lära känna en person riktigt ordentligt skall man måla dennes porträtt, det är mycket man blir varse  under den processen av iakttagande: En man som aldrig fick någon styrsel på det sannolikt tunna och ostyriga håret, som han aldrig verkade kunna bemästra, utan blev mästrad av. Han som bar kravatt i blankt sidentyg. Mannen som måste ha haft konstant sömnbrist av de mörka ringarna under ögonen att döma. Den snäva kragen som fick halsen att riktigt vecka sig. Den strama hållningen. Ibland fotograferad med armarna i kors över bröstet. Vill nog själv spela första fiolen...

Jag satt länge på en bänk utanför det andra Goetheanum i Dornach en junidag på 90-talet, efter en fasansfull rundvandring i detta skälvande betongmonster. Inte ens den enorma fascinerande träskulpturen inne i byggnaden kunde få mig att skaka av mig obehagskänslan av att det hela skulle sluta med att inte en enda sten skulle ligga kvar på den andra.

Det första Goetheanum fanns där och ändå inte. Det första Goetheanum var helt uppfört i trä, något som nazisterna som förbjöd och stängde alla waldorfskolor lär ha hämtat utseendet på sina hjälmar ifrån. Påfallande likheter. Men å andra sidan så ägnade ju nazisterna åt att suga åt sig det mesta av redan befintligt. Det första Goetheanums totalförstörande brand var med högsta sannolikt en mordbrand utfört av katolikerna. Det var också därför det andra Goetheanum kom att uppföras i betong, som ett minnesmärke över det första Goetheanum. Jag satt där på bänken och studerade bergen i fjärran medan en ansenlig hop fjärilar omgav mig och alla ängsblommor. Jag visste inte då att jag hade slagit mig ner där han låg begraven, men det var i det ögonblicket jag upptäckte varifrån han hade fått formen till betongkolossens skepnad, han hade haft samma utsikt som jag hade haft. Bergen i fjärran.


I somras i Siena läste jag biografin om Hilma af Klint och blev inte så lite upprörd över Rudolfs Steiners möten med henne. Möten helt i klass med nöffnöffs ageranden inom Svenska Akademien, mäns behandling av kvinnor är inte längre något att förvånas över. Ringakta eller trycka ner när man känner konkurrens och mindervärdighetskomplex.

Jag har utvecklat en form av machomansgrisallergi under ett par decennier och under de sista månderna har jag bara fått nog.
Detta eviga mästrande eller raljerande över starka kvinnor, som viktigpettern Emanuel Karlsten, eller nöffnöffarna i Svenska Akademiens kretsar som beter sig som några rockstars.

De tycks numera välla fram ur alla vrår på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, för hur kan man ha glömt att man kommit i handgemäng med en lagman på dennes insparkningsfest, som uppstått p.g.a. ett övergrepp mot en ung kvinna, som inte haft muskler nog att sätta sig till motvärn utan har blivit avhängig av tillskyndande hjälp för att kunna freda sig.
Ålderdom?
Alzheimers, eller rent av avancerad tysthetskultur?

Hilma då?!
Kära Hilma af Klint vad har du och ditt livsverk råkat ut för?

Det fick mig att slå upp resedatorn och googla Hilma af Klint. Ännu en skrämmande läsning följde. Moderna museet i Stockholm hade tackat nej till donationen av hela hennes livsverk 1970! - En tystnad lägrade sig inom mig, när jag insåg att det var fullt jämförbart med att tacka nej till hela Pablo Picassos samlade verk.
Hade en manlig konstnär verkligen kunnat råka ut för det?
Knappast!
Men Hilma af Klints samlade verk mötte det ödet.

Ständigt dessa tvivelaktiga män. Den som stod för Moderna museet i Stockholm vid den tidpunkten för donationen, 1970, var Pontus Hultén. Jag tycker inte om vad jag hittar om honom trots hans uppenbara förtjänster. Det är inget vackert genmäle han lämnar efter sig. Vad gjorde att Pontus Hultén ansåg sig kunna vända ryggen åt Hilma af Klints unika verk.
Vad säger det om en person?

Sannolikt att han liksom många män var och är väldigt fåfänga, vill bestämma, vill sätta på plats, vill framhäva sig själva. Läs bara Horace Engdals uttalande om Sara Danius. Det är att placera sig själv på sina höga hästar.

Usch, vad tröttsamt det är att alltid hamna i något form av rundgång där man upptäcker otrevliga mönster, som är könsbetingande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar