Beviset: Göteborg är kallare än Abisko - det skrev redaktören Kristian Wedel för Världens gång i Göteborgs-Posten.

Nu hann jag aldrig läsa Göteborgs-Posten i onsdags, utan det fick bli på torsdagen istället. Världens gång i Göteborgs-Posten är det jag egentligen gillar bäst med hela Göteborgs-Posten sedan de havererade lördagsbilagan "Två dagar". Jag är en flitigt läsare av Kristian Wedels underfundiga texter. Sist var det en riktigt vådlig skidsemester han berättade om, där ett nytt bilinköp hastigt och lustigt kom till, för att inte tala om en hel del oväntade förtecken och beskrivningar, som inte gick av för hackor!

Men just torsdagsläsningen av onsdagens Världens gång handlade om ovan angivna rubrik. Där framgick också att Kristian Wedel hade intervjuat Enok Sarri (1909-2004) i mitten på 1990-talet. Kristian Wedels upplevelse av Enok Sarris tal och korta och jämnslipade satser hade gjort att hans egna tankar oundvikligt hade kommit att tänka på ekstubbar. Det var nog det som fick mig att vakna till liv, där jag satt och dinglade med benen uppflugen i lilla tronsalen. Haha... tänkte jag glatt och kunde riktigt se framför mig hur Enok Sarri hade fört samtalet med ännu en i den långa raden av journalister.

Jag vet ju själv hur vi mottogs på Ellös första sommaren, där sommargäster hade dröjt sig kvar för att se "lapparnas ankomst", som till deras besvikelse kom i en alldeles sprillans ny Opel. Jag var själv alltför liten för att förstå alla underliga och nyfikna frågor som ställdes till mig, inte till mina föräldrar utan till mig. Men min mamma var inte dummare än att hon förstod vad som hade hunnit före oss: ryktet och de förutfattade meningarna. Därför sa hon till mig att jag skulle säga att vi hade åkt med akkjor och blivit tvungna att lämna akkjor & renarna och köpt en bil längs vägen, när föret inte längre var för akkjor och renar. Jag skulle också berätta om isbjörnarna som lufsade runt kåtan! Jag minns att jag satt en bra stund och funderade vad min mamma egentligen menade, för hon menade väl inte att jag skulle ljuga ihop en historia, det fanns väl inga isbjörnar i Sverige och vi bodde i ett stort tvåvåningshus inte i en kåta.

- Jo, säg det, insisterade hon!

Sedan förklarade hon det hela för mig hur oupplysta de var och då var jag genast med på noterna. Det bodde en egen liten Enok Sarri även i mig!


Stolta över vårt ursprung. Ja, de flesta är det, undantagen finns naturligtvis. En del vill inte ens röja sitt eget ursprung/härkomst. Det är många gånger jag konfronterats bara med den tråkiga verkligheten. Själv skulle jag inte ens drömma om att göra det.

Visserligen är jag alltid seg i huvudet när nattsömnen varit störd, men det tog mig inte så vidare värst många blinkningar bort sedan jag väl slängt igen dörren efter mig till lilla tronsalen och vecklat ihop Göteborgs-Posten, innan jag med bestämda steg tog sikte på arbetsrummet och knäppte på datorn.

Knattret gick sedan i rasande fart som man nu bara kan åstadkomma, när man lärt sig skriva på tangentbord redan på Handelsskolan.

Från: Gun Ek
Skickat: den 15 mars 2018 08:31
Till: Världens Gång (GP)
Ämne: RE: Beviset: Göteborg är kallare än Abisko (Kristian Wedel = ha ha, do måste skämta med mig aprillo!)

För oss som kommer ifrån dessa breddgrader är det allmänt känt att det aldrig kan ha varit så kallt i Nikkaluokta, som under den tid då Enok Sarri ansvarade för mätningarna från Nikkaluokta. Det var liksom dagens höjdpunkt att invänta vad Enok hade att rapportera för köldgrader i Nikkaluokta. Daglig dags fick man höra på radion att "dagens köldrekord" var i Nikkaluokta. Det var nästan som att nu för tiden se framemot om nästa P.S. i GP kan få mungiporna att dra sig uppåt.

OBS märk väl jag påstår inte att han skarvat med köldgraderna. Jag medger bara att det kan vara svårt att se skillnaden på de där små strecken som är på termometern. Speciellt när det är kallt ute och man allra helst vill komma in i värmen fortast möjligt, om man ens vill bege sig ut. Ibland behövde man bara öppna ytterdörren för att inse att man allra helst inte skulle vilja stiga utanför dma.

För oss som delade denna landsända med Enok Sarri, var han inget annat än en väderspåman. Han var en överlevnadens trollkonstnär som kombinerade arbetet som SMHI-väderobservatör med att förutspå väder genom att avläsa fisk- och renmagar. Visst ligger det väl något i det också, jag vet det eftersom min morfar var en son av 1800-talet och levde hela sitt liv i symbios med naturen. Man kan utläsa mycket ur fisk och renmagar, inte hut tal om det. Men jag gissar att det är svårt att sia framåt i just de hjälpmedlen.

Enok Sarri var förutom nyss uppradade attribut inte minst en livs levande reklampelare för norra Sverige. (Läs: regeringsförgätna landsända, utom när det gällt/gäller att tömma och exploatera den landsändan på alla naturrikedomar). För turisterna uppträdde Enok Sarri alltid i kolt och vidhängande attribut, vilket gjorde honom till den mest fotograferade personen i hela norra Sverige hos kamerainnehavare och inte minst journalister. Vi som kom ifrån denna landsända såg det många gånger som om han medvetet gjorde narr av den kategorin fördummade sörlänningar, vilket det tyvärr finns en hel del av även i dessa dagar. Även om han verkligen som varje sann patriot sprungen ur denna landsända, vill påpeka att vi är stolta över den enormt rika natur som finns. Man är sas naturens barn. Fjällvärldens barn inte minst.

Enok Sarri hade redan som 2-åring fått lära sig konsten att överleva genom sin egen familj. Byn Nikkaluokta bildades genom att det varit några bistra betesår och en del blev av med sina renar. Det var i den andan som Enok Sarri växte upp.

Anledningen till att jag tror, att Enok Sarri egentligen bara med glimten i ögat ville sprida glädje över människornas tillvaro, det var att han brukade ha den lilla egenheten när han passerade järnvägsstationen i Gällivare brukade lämna en utförlig prognos över hur länge snön skulle ligga kvar, hur det skulle stå till på termometern etc. Den var t.o.m. signerad av honom!

De prognoserna var rätt tillförlitliga, dvs. om man tolkade dem precis tvärtom. Därför att visste man att Enok Sarri hade spått att snön skulle ligga kvar till det och det datumet som var ovanligt länge, då visste man OJ nu blir det tidig vår. Gradantalet brukade också vara det motsatta. Hade Enok Sarri förutspått Vargavinter, visste man att det blev precis tvärtom, en tämligen modest vinter då vadmalsbyxorna inte skulle (tack och lov) ha någon större användning. Den som blivit tvångskommenderad till att ha på sig vadmalsbyxor för att få gå ut, vet också vad jag talar om. Det här var på den tiden då barn var ute och lekte från morgon till kväll, med avbrott för matintag och oavsett väder eller temperatur.

Men en sak förundrar mig något, vet du Kristian Wedel hur långt det är mellan Abisko och Nikkaluokta fågelvägen? Den moderna nutida bilvägen är den snabbaste rutten via E 10, den tar dryga 2 timmar beroende på årstid, men det är i vart fall odiskutabla 163 km, eller mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation. Ingen liten och lättforcerad historia med apostlahästarna i vinterväder även om man hette Enok Sarri. Det här var före den nya teknikens/transporternas tidevarv, som gällde för oss alla infödingar.

Enok Sarri blev rikskändis 1977, när han spådde att kungaparets förstfödde skulle bli en prins. Han lovade att krypa mellan Nikkaluokta och Kiruna om så inte skulle bli fallet. När prinsessan Victoria fötts upptäckte journalisterna att löftet var lätt att infria: Kirunas kommungräns låg bara några meter från Sarris stuga i Nikkaluokta. Det får mig att envis och benfast vara övertygad om att Enok Sarri var en riktig klurig räv med glimten i ögat.

Det finns dock en sak som är känt bland de som gjorde militärtjänstgöringen och var födda i denna landsända, de har aldrig frusit så mycket som under militärtjänstgöringen på Västkusten. Men å andra sidan, min yngste son gjorde sin militärtjänstgöring vid Jägarskolan i Kiruna. Det var ingen barnlek sas. Så allt här i världen är väl antagligen relativt.

Själv har jag klara minnen av hur det är att försöka sig på den ädla konsten att se. Det är inte helt lätt när det omgående hänger istappar i ögonfransarna, näsborrarna verkar ihoplimmade p.g.a. kylan, luften är alldeles darrande grå och man ser hårets rimfrost gunga förbi, när man stegar fram till något som ser ut som ett isberg, men i själva verkat är bilen som man tänkt förflytta sig med. Dvs. om den startar trots motorvärmaren. Man är bestyckad med en isskrapa som sällan skådas söder om Odlingsgränsen och det enda man möjligen kan lyckas frilägga under dessa bistra kölddagar är på bilens framruta, ett litet ynka titthål och samma ynka utsikt på sidorutorna. Man får visserligen fram någon form av kroppsvärme vid sådant hårt kroppsarbete, men det straffar ut sig direkt och obönhörligen! Andedräkten lämnar nu istället isbeläggning i hela ansiktet och på en nanosekund är hela ansiktet och hakan stelfrusna. Inlagda i permafrost.

Spetta fram ett hål i isskiktet på bilens rutor är verkligen inte det allra lättaste man kan företa sig. När man sedan väl satt sig i bilen kommer nästa överraskning, som man aldrig vänjer sig vid: det som att framföra en seeeeeg, trööööög makapär, där startmotorn verkar ha fallit i dvala. Det är som att försöka att få liv i en bil där batteriet sinat. Sedan infinner sig nästa stadie, när bilen väl rör sig och ratten beter sig som om man försöker att rubba & framföra något som egentligen är fastsvetsat, som knappt vill röra sig och bilen verkar helt plötsligt framföras med fyrkantiga hjul. Kadonk kadonk kadonk...

Jag kan säga att vid de minnena vete gudarna om jag någonsin har behövt uppleva på Västkusten. Nej, faktiskt aldrig - med min fot sa benet!
Men oavsett vilket av dessa bistra sanningar som verkligheten avspeglar är det otvivelaktigt också så att Enok Sarri liksom fotografen Sven Hörnell blivit goda ambassadörer för Norra Sveriges vackraste platser.

Ett år blev jag förärad en present för mitt extraknäck hos lokalpressen med en tavla fotad och signerad av fotografen Sven Hörnell, föreställande Lapporten och Torneträsk kl. 12.00 nyårsdagen. Den hänger nu inramad ovanför pianot sedan jag blivit tvångsförflyttad till Västkusten. Den hjälper mig dagligen när jag tänker på det att uppskatta mitt eget ursprung i den norra landsändan. Här har jag inte längre något att ta fasta på i naturen för att förstå vilket väder som väntar mig under dagen.
 
Minnet av den idel glade Enok Sarri den bär jag med mig i mitt hjärta och sanning att säga var mitt sista besök i Nikkaluokta, som att besöka något som var odefinierbart ända tills jag svängde ut från parkeringen och fick syn på Nikkalouktas turistanläggning i backspegeln. Då förstod jag att det var Enok Sarri som saknades.

Gun

PS. ursäkta det dåliga fotot där blomma och annat fått ta fokus från den vackra tavlan, där motivet kommit helt på skam och i skymundan. Kan dessvärre inte bjuda dig på någon bättre bild, eftersom mobilen vägrar skicka iväg fotografier och ännu ett par timmar med Telia väntar för att än en gång rätta till den saken. DS.

*******

----- Original Message -----

From: Världens Gång (GP)

To: Gun Ek

Sent: Thursday, March 15, 2018 10:30 AM

Subject: SV: Beviset: Göteborg är kallare än Abisko (Kristian Wedel = ha ha, do måste skämta med mig aprillo!)

Tusen tack för detta fantastiska mejl! Vi vill gärna skicka Världens gång-redaktionens lilla bokbonus till dig. Vilken adress ska vi använda?

Allt gott

Kristian Wedel, VG-red