Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Nej, det var inte jag som kom på den genialiska formuleringen, det gjorde diktaren Edith Södergran (1892-1923). 

Men jag slogs av tanken idag, när Herr H kom bekymrad in i köket och berättade att han hade på skoj skickat ett sms till de vuxna barnen eftersom han själv är emlig och inte tänker sticka näsan utanför ytterdörren trots påsken som pågår som bäst. Till min yngste son hade han skickat ett sms med texten:

"Glad Påsk! Fråga din sambo när hon tänkt dra till Blåkulla".

Svaret lät inte dröja från min yngste son i ett sms:

"Glad Påsk! Hon tog kvasten och sa att hon skulle till jobbet".

Men så var Herr H bekymrad över det uteblivna svaret från min dotter. Jag fick starta en större utredning vad som hade hänt. Han hade skickat ett sms till henne imorse och då istället med texten: 

"Glad Påsk! När åker ni till Blåkulla?"

Svaret hade kommit tämligen omgående ifrån henne:

"I am out of office. Please revert later".

- Jaha, sa jag och vad är det du undrar över?

- Hon brukar ju alltid svara mig, sa han. Men jag skickade det här imorse kl. 09:25 och hon har inte svarat något ännu.

- Jaha, sa jag vad är du inte förstår? Hon har ju svarat, så vad är det du undrar över, svarade jag än en gång.

- Jag tänkte att hon kanske fått nytt nummer eftersom hon fått ny mobil, när den gamla stängt av sig helt plötsligt. Har du fått tag i henne på hennes gamla mobilnummer, fortsatte han, skulle ni inte ut idag tillsammans.

- Javisst har jag det och du har ju också fått ett svar av henne. Vad var det du inte förstod av det svaret du fått, att hon var vaken en ledig dag kl. 09:25, eller att hon är min dotter? 

- Men hon har ju inget svarat, fortsatte han.

- Det har hon visst. Tänk nu efter! Det här är faktiskt roligare än du begriper. Man kanske inte skall leka lustig om man själv inte är så slagfärdig och kan hänga med i galoppen, svarade jag.
 

I skrivande stund ler jag ännu inombords. Jag kanske inte varit en helt värdelös barnuppfostrare i alla fall. Barnen har i alla fall fått humor med sig in i vuxna livet.  :)

 

 

22 årige Oscar ringer till radiopsykologen Psykoterapeuten Allan Linné om att "stå på tå" torsdagen den 29 mars 2018.

http://sverigesradio.se/radiopsykologen 
Sorg, ensamhet och skam. Det är de tre känslor som Oscar, 22, är väldigt bekant med. Han säger att han aldrig känt att någon verkligen tyckt om honom. Men hur vet man egentligen om känslan är sann?


När jag passerade Järntorget på väg från Sahlgrenska lät programmet inte speciellt mycket att hänga i julgranen. Det var lite svårbegripligt varför Oscar hade dålig självkänsla, eftersom han inte lät som om en person som rimligen borde ha det. Verkade vara en skärpt analyserande kille och därför också obegripligt varför han gick hos psykolog.

När jag var i jämnhöjd med Partille på väg mot Lerum, hade helt plötsligt Oscars berättelsen helt ändrat karaktär.

Väl strax före Lerum kände jag hur det hela var fullständigt glasklart vad den här grabben Oscar hade råkat ut för. Ett barn som av dagispersonal blivit behandlad på det mest vidriga och oförlåtliga sätt!

Det var nu en berättelses om hur Oscar som barn varit ett helt uppenbart socialt och livligt barn. Hans problematik gick oavkortat tillbaka till dagis. Oscar hade stört dagisfröknarna och fick därför ett fullständigt sanslöst poängsystem av dagispersonalen. Vad det gick ut på behövde man inte vara raketforskare för att förstå, även om Oscar inte beskrev kriterierna för vad det hela gick ut på. Kontentan var i alla fall att OM han kunde bete sig enligt dagisfröknarnas tycke så han kunde bete sig och blev värd tre ringar, så skulle han få göra något roligt. Men dit nådde den lille Oscar aldrig!

Det betydde att när han aldrig kunde uppfylla de här tre ringarna, hamnade han i en situation där han till slut ljög för sina föräldrar om att han hade fått tre ringar för att han skulle duga! Naturligtvis så fick föräldrarna reda på att deras lille Oscar hade ljugit och då hamnade han istället i en uppfostringssituation, att man inte fick ljuga! Det var fult att ljuga och det skulle han lära sig. Visserligen sant men situationen som sådan var att  det lilla barnet Oscar ville duga han också och det måttet lyckades han aldrig uppfylla enligt dagisfröknarnas bedömning. - Det var naturligtvis nästa förklaring till varför Oscar nu som 22 åring inte kände sig älskad av någon, även om hans föräldrar hade ständig kontakt med honom och på alla sätt och vis visade sina omsorger om sonen så fanns detta som ett hängande spöke, som sannolikt inte föräldrarna ens är medvetna om har spolierat deras sons liv.

Väl framme vid Vattenpalatset i Lerum, när jag körde in på parkeringen blev jag sittandes kvar i bilen för att lyssna på upplösningen, vilket blev ett antiklimax. Jag funderar ännu varför Allan Linné inte kunde häva ur sig vad varje mogen vuxen människa som haft barn av olika kaliber omkring sig vet. Ett litet barn skall inte hitta vägen till den vuxne, det är den vuxne som är den vuxne (i vart fall skall föreställa den vuxne) och vara den som finner vägar till varje enskilt barn! Det hade han kunnat förklara för Oscar, som en god hjälp på vägen och även förklarat att de här dagisfröknarna hade allt övrigt att önska!

Men så råkade jag av en ren händelse se på TV och där fanns Allan Linné med i ett program och då fick jag också veta att han vuxit upp som internatbarn, med allt vad det nu innebär.

Dock rättfärdigar det inte de här dagisfröknarnas beteende, som är ren och förbannad oförlåtlig slöhet och jag hoppas att de här dagisfröknarna lyssnade på vad deras poängsystem har förorsakat. De har ödelagt en människan liv och självkänsla sannolikt för resten av hans liv, eftersom när samtalet var till ända hade han absolut inte klart för sig vari hans problem hade sitt ursprung. För mig som mamma och yrkesmänniska som arbetat med människor oftast i utsatta situationer är det fullständigt obegripligt, att sådana dagisfröknar som han hade råkat ut för ens får finnas att ta hand om små barn. Dessvärre är de här stolpskotten till dagisfröknar inte ensamma, de är i gott sällskap och man hittar dem överallt. Beklagligt är att de är satta att ta hand om de sköraste i vårt samhälle!

Jag har lärt mig en sak om barn och det är att när omgivningen ställer större krav på barnen än där de befinner sig, då går det barnet sönder. Det blir livslånga trauman om de själva inte kommer till den punkt där de inser att det var inte dem själva det var fel på, det var vuxenvärlden som inte kunde hantera situationen. Picka hål på en litet barn eller väldigt ung människa det är dessutom väldigt snabbt gjort, men kan få den mest sociala och starka person att förlora sig själv och inte sällan resten av livet. Jag har sett det så många gånger att jag kan bli kräkfärdig vid blotta tanken det.

Jag tänkte obönhörligt på de skolbarn jag haft. De små barnen var över lag livliga men mycket skärpta barn, små filosofer. En av dem som hade myror i brallorna, träffade jag en överenskommelse med. Så fort han kände att han inte orkade med situationen i klassrummet, blev rastlös och kände att han behövde få röra på sig, fick han utan att han ens behövde fråga mig, min fulla tillåtelse att lämna klassrummet och springa runt skolhuset så många varv att han sedan kände att han kunde sitta still i skolbänken, utan att störa de andra eleverna. Det funkade hur bra som helst! Ibland kunde han återkomma rätt snabbt för att lika snabbt lämna klassrummet igen, de gångerna kom han tillbaka med tungan nästan hängande ur munnen. Han hade mycket överloppsenergi som behövde komma ut, men han var ett fruktansvärt mattesnille!

Jag hade en hel blombukett med barn som var och en varit fullständigt olika, som nu varje människa är. Med var och en fick finnas ut lösningar som gjorde att de själva fick förbli de som de var. Det gäller att ha is i magen och finna ut vad varje enskild människa har för starka sidor och fokusera på det. Därför att varje människa har sina egna starka sidor, har sina egna drömmar och det är dessa man skall fokusera på.

Jag har hela mitt yrkesverksamma liv haft Søren Kirkegaards kloka ord som ledstjärna och det borde varje människa som arbetar med andra människor ha insikt om!

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.
 
Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.
 
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.
 
Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.
 
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.
 
All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
 
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.
 
  Søren Kierkegaard (1813-1855)

Tonassimilation, Nasalassimilation, Kontaktassimilation, Progressiv assimilation och Fjärrassimilation,

som i finskan som är ett språk som är agglutinerande.

Ex. från finskan: "taloissansakin" = "även i sina hus"
eller ex. från turkiskan: "Avrupalılaştıramadığımızdanmısınız" = "är du en av dem som inte kunde europeisera?"

Europeisera?

Nähä du Lars-Gunnar Andersson, dit men inte längre! Rena rama grekiskan, som bara nördar kan ha glädje av att känna till.

Jag insåg att krönikan i Världens Gång i Göteborg-Posten vida översteg mitt förstånd denna lördag, eller rättare sagt, viljan att ta in. Det var ordet Europeisera som blev dödsstöten, det var nog illa med det där andra...

Visserligen är jag utböling enligt krönikören, tillika språkvetaren och professor i modern svenska, Lars-Gunnar Andersson, men ett gott språköra anser jag mig äga och visst förstår jag vad en göteborgare menar som säger "du tar ällaspåssbon mot lömbytönnen". Värre saker än så har jag sannerligen konfronterats med i språkväg. Dessutom tycker jag det är otroligt charmigt med olika dialekter och uttal. Det sätter de roliga molekylerna i rörelse i mitt huvud, snabbt blir det en tyst analys över varifrån personen ifråga stammar. Jag uppskattar verkligen människors olikheter, speciellt om de är lite udda personligheter.

Alla de där fina fonetiska förklaringarna, som klingade fint i mina bondöron verkade inte heller gå att klistra fast som etikett i pannbenet på mig. Jag satt och sade orden i lördagskrönikan halvhögt för att verkligen skärskåda mig själv, om jag inte uttalade någon av bokstäverna, som han enligt de fina fonetiska ordförklaringarna hänvisade till att jag borde ha gjort. Det enda jag kom fram till var att jag nog kommer från en landsända, ort och familj där man uttalat varje bokstav i orden och sannerligen gått språkforskarna spårlöst förbi! Det fick mig i sin tur att undra om det kunde bero på att jag härstammar ifrån ursvensk familj och en plats på jorden som ännu talar ren ursprungssvenska.

Men götebosska är ju änna inte värre än när man betraktade Glenn Hysén på den tiden han la av en av sina halledônare. Men inte ens det gör han längre, gudarna vet vad den gubben gör överhuvudtaget, det tillhör nog en av universums knäckfrågor.

Nu är han med i Farmen VIP,  han och Patrik Sjöberg och har gått och blitt bôsig och tjôtar på i TV-rutan. Jag brukar normalt inte titta på förnedringsprogram men när jag såg att de två grabbarna skulle vara med, kunde jag inte motstå frestelsen. Trots att jag bara sett ett enda avsnitt av Farmen under hela dess existens, bestämde jag mig för att göra ett avsteg. I det enda avsnittet jag har sett tidigare fanns det en juvel som gick under öknamnet Naken-Janne. Jag kan säga lugnt och stilla att jag var definitivt botad efter ett avsnitt! Trodde jag. De här göteborgssnubbarna blev bara alltför frestande att avstå ifrån, därför att jag kan för mitt liv inte förstå hur de två skall kunna fungera på en bondgård. Det måste vara som att placera vem som helst uppe på månen utan syrgas och  livlina.

Men det där med göteborgska är ju relativt. Saken är den att jag delar hus och hem sedan 22 år tillbaka med en urspårad hallsbergare, som enligt honom själv hatat Göteborg sedan han blev tvångsförflyttades hit en sommar när han var, lite varierande beroende på hur sur han är vid berättartillfället, men någonstans mellan 11 och 12 års åldern. Dessutom mitt under ett smällhett sommarlov, till en liten hyresrättslägenhet längs Eklandagatan och det inte fanns en käft att umgås med mer än den 13 månader yngre brorsan.

Som om eländet inte kunde räcka med det, hans höggravida morsa hade dessutom gett bort det enda spel som de spelade "sänka skepp". Förstår ni hur han har det den stackars åldersnupne hallsbergaren, som över sin döda kropp säger sig aldrig någonsin skulle komma på tanken att anamma ett göteborgskt ord. Det är samme man som alltid vill köpa ett rundstycke, så snart han närmar sig brödkorgarna på ICA, Hemköp eller Willys.

Invändningar av karaktären som jag framfört ungefär 400 gånger så här långt:

- Men du. Sluta att yra nu! Det var länge sedan du var 11 eller 12 år, du har ju haft alla chanser i världen att flytta från Göteborg, dessutom bott och jobbat många år i Riyadh i Saudarabien och i övrigt haft ett jobb som bjudit på rikliga arbetsresor runt om i världen. Du har ju haft hur många chanser som helst att bosätta dig någon annanstans både i Sverige och ute i övriga världen. Det var dessutom åtskilliga decennier sedan din morsa och bröder drog vidare till Skåne. En sak till, du har inte så mycket som tittat åt det "sänka skepp" som mina pojkar haft när de var i den åldern då man gillar att spela strategispelet "sänka skepp".

Det har varit som att hälla vatten på en gås och någon gnällbältesdialekt det har han aldrig haft så länge jag känt honom! Inte göteborgsk heller för den delen.

Men jag har inte haft hjärta att påtala för honom, att han faktiskt säger rundstycken, vilket är ett riktigt göteborgskt ord, som bara gamla göteborgsdamer brukar använda sig av. Då går han nog raka vägen ut i badrummet skurar munnen med såpa och rotborste och det tror jag inte är så hälsosamt.

Hoppsan hejsan - nu inföll dagen & stunden då jag och kossorna började tidsvägra igen! Himmel och pannkaka så trött jag blev vid blotta tanken att ha blivit bestulen igen på en timma!

 

Nu har absolut hela huvudet trillat lös på göteborgspolitikerna =- det är huggsexa om vem som vill satsa flest miljoner på att göra Göteborg känt för regn!

Jag sneglade på rubrikerna i dagens Göteborgs-Posten
http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/stadens-m%C3%A5l-att-vi-ska-l%C3%A4ngta-efter-regn-1.5425459
innan jag fyllde på kaffevattnet i kaffebryggaren. Ett tag fick jag fundera om det var 1 april av rubriken att döma, men insåg sedan rätt snabbt:

Javisst ja, vad tokig jag är. Det här är ju Göteborg! Här kan allt gå an. Ja, jag menar det verkligen och tillägger en suck sprungen ända nerifrån tårna!

Eländigt trött är jag eftersom jag spottat blodblandat även inatt och i perioder sedan 2010 i samband med en av alla dessa knäoperationer. Jag äter inte smärtstillande i normalfallet överhuvudtaget, men vid dessa 4 knäoperationer har jag av operationspersonalen blivit iproppad massor av smärtstillande på fastande mage! Sista gången kring midsommarhelgen 2010, då rensade jag själv i den fulla medicinkoppen eftersom jag spontant känt att det här känns verkligen inte ok och magen hade slagit bakut varje gång. Men blev övertalad att jag inte skulle klara smärtorna eftersom jag skulle vara vaken under hela operationen i vanlig ordning och tok gjorde än en gång som tok bad. 

Sedan dess har helvetet pågått med att spotta blodblandat mellan varven, ibland mer ibland mindre och under mycket mycket korta perioder inget alls. Ont i magen är ett konstant läge. Jag hinner liksom inte hämta terräng förrän jag kommit till tillståndet att jag är alldeles slut.

2010 blev i alla fall rekordet och Herr H fick torka upp blod (kaffesumpskonsistens) som sprutat i kaskader i sovrummet och upp mot garderobsdörrarna, medan ambulansen förde mig till Östra sjukhuset. 

Det tycker sjukvården i Göteborg är helt normalt, i vart fall är det ingens ansvar att utreda eller komma på varför. En specialistläkare vid Östra sjukhuset skrev ett argt brev till mig här i mars, som svar på att jag faktiskt ville prata med henne efter att fruktlöst ha försökt att nå kontakt med henne sedan i augusti 2017, när jag åter började spotta rejält med blodblandat. Då hade jag haft ett litet välkommet uppehåll på 3 månader. I brevet talade om att hon hade inget som helst ansvar för mig, hon hade bara gjort de två sista gastroskopierna under narkos. Ansvaret av brevet att döma tycks ligga hos vårdcentralens läkare som gick i pension i juni 2017. Spontant kan jag bara säga det som fick min husläkare att gå upp i taket, när han hörde vad ansvarig läkare vid Östra sjukhuset hade uttryckt efter det akuta blödande magsåret 2010: en vårdcentral är väl inget sjukhus heller, självklart skall de väl följa upp en patient som kommit in i ambulans med ett blödande magsår!  

Sedan dess har han förgäves skrivit åtskilliga remisser eftersom han haft den uppfattningen att man ser att det blöder någonstans ifrån och jag har bara svarat:
- Ja det behöver man sannerligen inte vara raketforskare för att förstå. Jag ser det när jag spottar blodblandat slem, företrädesvis om nätterna. Men kan lika gärna ske på dagen och jag mår inte bra.

Men nu har han gått i pension och ensam mot sjukhusvården i Göteborg står jag nu. Ändan hänger där bak och där hänger den tämligen ensamt.

HÄPP!

Vad har nu det med regn i Göteborg att göra, kanske du tänker och det är ju en alldeles riktig tanke.

Men de här politikerna de förstår inte hur man skall hushålla med pengarna, förr i tiden hade ett sådant beteende varit ett skäl för att omyndigförklara någon eller i vart fall tillsätta en förvaltare för dem. Men nu talar vi om 2018 och då har allt gått över styr på bred front. Det gäller hela landet. Men jag kan hänvisa till min egen ankdamm Göteborgs stad.

Sjukhuspersonalen flyr och istället för att ge dem en anständig lön och ordentliga arbetsförhållanden, lägger politikerna hellre enorma summor på inhyrd personal för att inte tala om en enorm byggnad för ännu fler administrativ personal inom sjukvården! Man slår sig för pannan...

Jag har en anhörig som skall börja arbeta i maj efter en föräldraledighet, det är ju till synes ok. Det är bara ett liiiitet problem med återgång till arbete: det finns ingen dagisplats! Som ensamförälder uppkommer då ett synnerligen intressant läge.

I Göteborg finns ingen fungerande lokaltrafik. Den är inte bara starkt underdimensionerad den är direkt livsfarlig också, eftersom man kör med bussar som borde vara körförbud på och rimligen inte borde få köras en enda meter. Spårvagnsjippot skall vi inte ens prata om: Italienska rostande spårvagnar som kostat skattebetalarna multum bara p.g.a. fullständig inkompetens hos dem som kom på den ljusblå idén med italienska spårvagnar.

Politikerna verkar vara ett lobotomerat släkte över lag. Här i Göteborg väljer politikerna att lägga pengarna på Västlänken, som är ett fantasibygge till stora delar och som kommer att ödelägga, ett projekt som Riksrevisionen varnat för för åtskilliga år sedan. Ändå har man med Västlänksbygget inte kommit åt kärnproblemet: den tunga lastbilstrafiken som vräker ut enorma mängder bara i bilköerna på E6:an.

Det silas mygg och sväljs elefanter: Odingatan är avstängd för dubbdäck men långtradartrafiken i undermåliga ekipage från andra länder skapar varje morgon och kväll rejäla trafikproppar längs E 6:an. Många byggnader kommer att ännu mer skadas, verksamheter kommer att bli lidande/påverkade. Innerstaden är redan så påverkad att man bara vill sätta sig ner och gråta över skövlingen. Grundvattnet kommer obönhörligen att påverkas och med den byggnader och marken. Trädskövlingen fortskrider och i övrigt kommer det att bli en enorm miljöpåverkan etc. 

Många fastigheter är redan allvarligt påverkade i grunden, men det hindrar inte politikerna att genomdriva det ena stolleprojektet efter det andra och trots att de ännu inte har städat upp efter Chalmerstunneln och Götatunneln, där byggnader fick allvarliga skador hindrar det ändå inte politikerna att starta ännu ett stolleprojekt i det långa ledet av hårresande påhitt.

Jag avstår att överhuvudtaget röra mig (jag är hänvisad till bil pga. att jag inte kan  knalla runt) inne i centrala Göteborg. Ledsen blir jag eftersom de har pluggat igen alla körbara vägar. Man måste köra runt hela stan för att bara komma över gatan! Visste man inte bättre skulle man tro att Göteborgs gator varit föremål för klusterbomber, det skall till att vara självplågare av grövsta kalibern för att ha modet att sitta och köra bil med diskbråck uppe i halsryggen. Jag önskar bara att de själva får uppleva hur det känns, att köra ner i dessa avgrundshål som finns precis överallt! Det känns som om någon kört in en spik i nacken varje gång bilen hamnar ner i dessa håligheter eller skapade nivåskillnader p.g.a. bristfälligt arbete.

Polisen har inte tid att utreda brott, de blir dessutom allt mindre till antalet, trots att galenpannan till statsminister står i TV-rutan och lovar fler poliser!

Man beräknar 120 000 nya jobb till Göteborg, fråga är bara var de skall bo, tälta i regnplasket kanske inte är det ultimata även om man nu skall hurtfriskt lägga några 100 miljoner på att det är så trevligt med 1 av 3 regndagar!
Segregationen är ruskig och idag finns det stadsdelar jag faktiskt undviker i allra möjligaste mån. Så var det inte när jag tvångsförflyttades hit 1991.

Ja, jag skall inte fortsätta uppräkningen, den blir kilometerlång och då blir dagen bara alltför dyster. Men Victor Robucshi, 26 år, i det länkade reportaget i Göteborgs-Posten, en av alla de personer som Göteborgs-Posten journalist hade intervjuat i länken här ovan, den fick mig att avfyra dagens skratt även om det var av dyster anledning.

Jag gillar speciellt den avslutande analysen Victor Robuschi hade:...Det är ju som att säga 'jag är bäst i världen på att vara deprimerad'. Alltså, det kan du väl vara men är det verkligen något du vill satsa på? (slut citat)

Nu lite proteinbars med en stilla bön om att den inte skall förorsaka nytt spotta blodblandat, det räcker med nattens övningar som tärt på mina krafter och sedan iväg och träna i min nyfunna vattenoas, där träningsvattnet är alldeles lagom temperatur för att inte provocera fram smärtor och bäst av allt: når upp till axlarna och jag slipper känna mig rånad och inte behöver jag heller ge mig in i getingboet Göteborgs centrum!

Tjingeling!

bilden lånad efter tillstånd av Biggan http://bigganed.blogspot.se/ hennes blogg finns med i sidolänken till min egen blogg. Hon är en ständigt stor och glad inspirationskälla, som jobbar socialt, flitig som en myra och ett hjärta av guld.

Den systematiska stigmatiseringen av tjocka människor - säg nu att den också kommer att komma på skam, precis som #metoo rörde om i den mänskliga grytan ordentligt.

I höstas lade Susanne Brandheim fram sin avhandling i socialt arbete vid Karlstads universitet – A Systemic Stigmatization of Fat People. Hon vill punktera devisen om hur ”fetmaepidemin kostar samhället stora pengar" och det var verkligen på tiden att någon talade ur skägget!
http://www.gp.se/livsstil/h%C3%A4lsa/forskaren-finns-en-dold-aggressivitet-mot-tjocka-1.5364638

Det är precis som om hur mycket pengar som verkligen genereras av just övervikt inte existerar. Hur intelligensfritt är inte bara det. Inte bara läkemedelsindustrin och sjukvården är involverad i denna sjuka syn på människan.

Jag träffade för många år sedan en läkare vid ett Göteborgssjukhus, som jag lämnar därhän av hänsyn till sjukhuset, jag var där för ett smärre ingrepp av en helt annat slag. Jag minns inte längre hur vi ens kom in på just kapitlet stympning av magsäck dvs. att på kirurgisk väg förhindra näringsupptag. Men den läkaren berättade att han ansåg det vara helt förkastligt, även om han själv utfört dylika operationer själv.

Hans uppfattning var att detta var sjukvården i sin sjukaste sjukvård därför att inte sällan hade patienten efter ett par år ätit sig till samma vikt igen, dessutom med ett livslångt medicinering som de var tvungna att ha resten av livet för att inte få allvarliga bristtillstånd. Eftersom att komma till rätta med en övervikt stor eller liten, trots allt i slutändan är en fråga om en livsstilsförändring, själv hade han en liten rondör och jag frågade honom om han inte själv var oroad över den. Det var han inte mer än att han var rätt övertygad om att vi människor i allt högre grad var utsatta för diverse hormonstörande ämnen både i mat och miljö. Flugan med magstympning ansåg han alltså ligga helt i läkemedelsbolagens intresse, eftersom det innebär en säkrad inkomst för dem för all framtid i den patientens liv.

Det är få gånger man får en läkare att tala så fritt ur hjärtat och det är nog sannolikt av den anledningen jag lagt det på minnet, även om jag nog verkar lida av en speciell åkomma eller begåvning hur man nu vill tolka den som: HSAM = oförmåga att glömma.

Intressant är också att trots att obesitasmottagningen vid ett av våra största universitetssjukhus inte har någon ordentlig forskning kring just fetma. Trots så många års av att ha ägnat sig åt viktminskning vid medicinmottagningen finns INGEN statistik över personer, som väljer att minska i vikt med de preparat som man i ett inledningsskede sätter in och därefter har sjukhusets kostråd.Den enda framgång som de verkar besitta är att de idag vet att kvinnor som har övergångsåldern bakom sig har svårare att gå ner i vikt och att övervikten är oändligt mer mångfasetterad än vad man tidigare trott.


I min värld måste detta faktum trots allt innebära att värdet av smalhet som folkhälsomål inte rättfärdigar så stora intrång i tjocka människors liv. Därför att verkliga intrång är det verkligen fråga om, t.o.m. från läkarhåll som verkligen borde veta bättre. Trots att de är läkare lever med mycket förutfattade meningar om vad en tjock människa har för sig. Inte sällan är de fullt övertygade om att den tjocke patienten lever på godis och chips, inte har någon karaktär etc. etc. Så enfaldigt korkat att man nästan storknar vid blotta tanken att de dessutom är högskoleutbildade.

Jag har talat med många människor som fått läsa i sina journaler, eller fått det påhängt på näsan att de väger för mycket, trots att läkarbesöket inte ens har rört sig kring den frågan utan skett av andra anledningar. 10 kg för mycket kan föranleda väldiga diskussioner från en läkaren håll även vid ett läkarbesök som sannerligen inte handlat om vikten utan någon helt annan orsak till läkarbesöket eller ingrepp/behandling hos sjukvården.

Det hela får mig att dra mig till minnes ett samtal som gick av stapeln när jag precis hade fått min andre son. Samtalet utspelade sig vid BB avdelningen och mellan en sjuksköterska/barnmorska och mig. Hon sa till mig att jag skulle passa mig för att äta pasta den fick jag helt enkelt dra ner på!
Det tog mig inte så vidare värst många sekunder att replikera:
- Köttfärsröran då?
Nej, den var det inga problem med.
Din dumma gås tänkte jag men sa inget, hon visste verkligen inte hur jag tillagade min köttfärssås!

Jag har alltid gått upp mycket i vikt vid mina graviditeter och denna var inte någon skillnad, hon tyckte att 8 kg mer än vad jag skulle ha vägt var en katastrof som genast måste ändras! Jag visste ändå sedan min första graviditet att jag skulle förlora avsevärd kroppsvikt enbart av att amma.

Kroppsskada och rehabtid är som ett brev på posten med ökad kroppsvikt, det visste jag redan då eftersom jag hade personer som drabbats av just det fenomenet. Men jag tog det själv rätt piano över barmorskans/sjuksköterskans bristande omdöme, förutom att jag var länge upprörd och helt enkelt otroligt ledsen över det infantila påhoppet i ett tillstånd där man är som mest sårbar som människa, med hormoner på alla håll och kanter som simmar runt precis överallt.

Hur många år som hennes påhopp hade menlig inverkan vill jag helst av allt glömma, eftersom jag anser mig vara tämligen normalbegåvad. Jag såg mig själv som ful och misslyckad helt plötsligt. Jag som aldrig ens hade funderat över mitt yttre och känt mig rätt tillfreds med den jag varit. Det hela vände inte förrän jag träffade en vän jag inte träffat på länge, som undrade om jag inte höll på att trilla tillbaka till den ohälsosamma låga vikten jag haft under Läroverkstiden. Nu vägde jag 60 kg till mina 165 cm vilket inte verkade vara helt ok av kroppen att döma. Skulle det inte skada med något kilo till, undrades det och för första gången skärskådade jag mig själv verkligen. Det låg nog kanske något i det.

  Påhoppet på BB var nog trots allt en klar skiljelinje för mig personligen där jag fick ett mer nyanserat synsätt på sjukvårdens prestationer och analytiska förmågor, samtidigt som jag idag inser hur skadliga obetänksamma ord kan bli. Jag vet att det finns betydligt fler parametrar än så i en människas liv för viktuppgång, eller nedgång: Sömn, belastning av sinnen, hormoner, möjligheten till att röra sig på det sätt man vanligen brukat göra, för mycket mental stress, bristen för återhämtning etc. etc. Listan kan göras hur lång som helst.

Äta dåligt och inte röra sig är bevisligen en riskabel livsstil som kan leda till fetma. Men där slutar också alla vedertagna sanningar. Sedan lämnar jag nog faktiskt hela spelfältet öppet.

Jag lyssnade på ett föredrag om vikt och övervikt, där sjukvårdspersoner talade sig varm om just stympning av magen som en lösning. Så himla galet det lät i mina öron.


Tack Annika Ström för att du steg ut och talade fritt ur hjärtat att du inte längre ville vara en mamma som ständigt bantar! Det ger märkliga signaler till barnen och så himla befriande det var att läsa hennes egen sons funderingar, att han undrade varför hon vägde allt hon åt. 
 http://www.gp.se/livsstil/h%C3%A4lsa/jag-vill-inte-vara-en-mamma-som-bantar-hela-tiden-1.5364647

Idag när jag var på badhuset för att träna mina skadade kroppsdelar, vilket är fler än de som är hela, plus göra nya försök att åter simma på mitt egetkonstruerade vis, lyssnade jag helt ofrivilligt till ett gäng tonårstjejer som kom in i duschrummet. Högljudda och oavbrutet nonsenspladdrande i mun på varandra. Jag stod med ryggen emot dem, men kunde på förhand veta vilken av dem som skulle visa sig vara kraftigare än de andra. Mycket riktigt.
Jag tänkte på hur många år som hon skulle komma att ägna sig åt att mentalt försöka försvara sin kropps utseende. Hur skadat henne egen självkänsla redan var och hur många bortkastade år hon skulle ha framför sig. Inte så långt ifrån henne stod en mer nedtonad tjej, som helt uppenbart hade någon form av bristsjukdom alt. den dödliga sjukdomen anorexia (om den inte låter sig behandlas). Bulimi som handlar om samma sak, men ätandet är istället tvärtom. Äta otroliga mängder för att sedan kräkas upp allt. Man kan undra hur det kommer sig att man får en störd självbild. Jag vet var min fick sitt ursprung i under ett par år av mitt liv, den kom ifrån sjukvården!

Som 66 årig kvinna känner jag en djup sorg över vad dessa tonårsflickors liv kommer att innehålla i jakten på den ultimata kroppen istället för att förstå att livet handlar om andra värden i första hand. När livet är i jämvikt kommer det andra per automatik.

Jag ser med fasa kvinnor överallt som poserar framför sina mobiler, tutar med munnen, med eller utan läppförstoringar, intar sådana onaturliga kroppsställningar att jag inombords bara skakar på huvudet. Vi lever verkligen i en helt sjuk snedvriden värld.

Lyckan sitter inte i en till synes perfekt kropp. Livet är betydligt mer komplicerat än så, eller rättare sagt, livet är betydligt mindre komplicerat än så. Livet är egentligen rätt enkelt och glädjefyllt då det låter sig göras. Olyckor, sjukdomar och annat gör livet ändå tillräckligt komplicerat mellan varven och drabbar oss alla förr eller senare. Större eller mindre omfattning.

På fotot en bedagad 66 årig tant, utan fotoputande läppar eller åmig pose, endast ett mobilfoto rakt upp och ner, som vittnar om att vanan inte sitter inne över att ta selfies. Blev det på rätt knapp nu....

Är det verkligen en "slump" med giftattack & även mord i England och ett presidentval i Ryssland?

Utvisandet av ryska 23 ryska diplomater sker dessutom innan utredning om vad som egentligen skett är klar. Man trappar upp sanktionerna mot Ryssland inte bara där. Allt vilar sålunda på en mycket lös grund. Är det då att undra över att människor som jag tappat all tillit till politiker i stort.

Jag har följt nyhetsrapporteringen och det höga tonläget från Storbritanniens premiärminister Theresa May, som har sagt att prover från platsen visar spår från ett nervgift av en sort som utvecklades i Sovjetunionen. Det skulle i hennes värld anses vara ett bevis om Rysslands skuld till det inträffade på engelsk mark. Detta sker dessutom i anslutning till det ryska presidentvalet. - Man slår sig för pannan, vad är det för sandlåderetorik?

Det ene giftoffret, Sergej Skripal, 66, var tidigare överste i den ryska militära underrättelsetjänsten. Men Sergej Skripal dömdes till fängelse 2006 för att ha sålt hemliga uppgifter till Storbritannien. Sålunda fråga om en i vart fall dubbelagent, kanske rent av mer, vem vet vem/vilka mer han utmanat ödet hos. Sergej Skripal lämnades ut till Storbritannien 2010 i en utväxling mot tio ryska spioner som gripits i USA. Han bosatte sig i småstaden Salisbury sydväst om London. Det andra giftoffret vid samma tillfälle är dessutom hans dotter, som alltjämt är rysk medborgare. Hmmmm... säger jag och fortsättningen blir inte heller speciellt övertygande om Rysslands skuld, eller ens sannolik.
 
I min värld är den uppgiften från Theresa May om nervgiftets ursprung tämligen värde- och betydelselös, snarare så spär den på en konspirationsteori att sabotera det ryska valet.. Någon/några har tagit tillfället i akt att rikta blickarna ifrån sig. Valsabotage, en nutida konspirationsteori som haglar tätt numera. Medan sanningen är att den har alltid funnits. Inte konspirationsteorin utan hur olika intressen vill påverka olika val. Det är bara att se till hur svenska val får tillskott av pengar, som man kan slå sig för pannan, att det ens läggs ner så mycket reklampengar bara för att någon skall behålla makten till varje pris, eller på kommunalt plan: hur stora investeringsprojekt hanteras tämligen korrupt.

I min värld är blir det ännu mer klandervärt, att man både inom NATO och även EU inte drar sig för att vädra morgonluft på ett otillbörligt och tämligen osmakligt sätt. Ingen slump i min värld. Det finns helt uppenbart en dold gemensam agenda och den känns absolut varken tillfredsställande eller ens smickrande.

Sedan får man väl ha vilka synpunkter som helst mot Vladimir Putin och allt han står för. Vad han nu står för är svårt att verkligen veta i slutändan. Lismande maffiatyp och maktfullkomlig, eller någon som försöker att rensa upp i det egna landet och göra världen till en bättre plats. 

Den ensidiga nyhetsrapporteringen ifrån svensk media är också bekymmersam, samtidigt som man har ett jättefacit ifrån USA:s presidentval där man dagligen under minst ett års tid pumpats full med de olika kandidaternas förehavanden och utspel i svenskt media, så till den milda grad att man trodde att vi tilllhörde USA fullt ut. Iof så är det ju en sanning vi är ett lydland till USA, pekar de med hela handen som är det också så det är.

En sak vet jag i alla fall vid 66 års åldern, politik är smutsigt! Väldigt smutsigt! 

Man behöver bara skärskåda regionpolitikerna i Västra Götalands regionen för att inse vilka kompletta stolpskott det är, man bygger t.ex. ett jättehus för 1 500 administratörer vid centralen i Göteborg till en kostnad för över en miljard kronor och hur många administratörer det finns inom VGR har aldrig redovisats. Samtidigt som hela sjukvården är fullständigt havererad. Den som är i behov av sjukvård inom VGR är bara att önska lycka till! Det är som ett enda stort lotteri. Som i varje tombola finns det betydligt fler nitlotter än vinstlotter. Bara inom Västra Götaland har man 1 100 politiker som vi försörjer för dyra skattepengar, samtidigt som de basala samhällstjänsterna upphört att fungera. Politikerna sitter dessutom kvar som politiska vildar både inom kommunalpolitiken och i Riksdagen. Totalt obegripligt, eftersom de inte är personligen invalda, utan politiskt invalda. Har man fått sparken så har man!

Den fria nyhetsrapporteringen och den fria median existerar inte längre i Sverige om den ens har funnits på allvar. Numera ägs svensk media av mycket komplicerade och svårkontrollerade ägarformer, där stiftelser är ett resultat av den totala nedsläckningen. Ett effektivt sätt att förhindra sanningen och vem som styr nyhetsflödet. Vad som är skillnaden mellan den kritiserade nyhetsrapporteringen i Ryssland och det som faktiskt äger rum i Sverige är därför ett tämligen dött lopp.

Inom svensk medierapportering kan man lätt få för sig att det bara fanns en enda kandidat som utmanade Putin och det var, Putinkritikern och praktiserande ortodoxkristna Boris Nemtsov, som sköts till döds 2015 i närheten av Kreml år 2015. Inte speciellt mycket har rapporterats om att han deporterades från landet och förklarades persona non grata av Lukasjenkas regim. Ibland finns fler saker på ett järnspett än vad den enögde finner. Lika lite som det i verkligheten finns en hel del kandidater till det ryska presidentvalet som äger rum idag. Faktiskt lika många som det finns partier i våra svenska val. Vad som kan tyckas märkvärdigt med tanke på vad man idag känner till om Stalin är att det bland kandidaterna i det ryska presidentvalet finns de som alltjämt hyllar Stalin.

OH, nej, tänk inte ens tanken: Jag röstar med fötterna i det ryska presidentvalet!

Tonläget i rysk valdebatt, som man kunde se en glimt av SVT får mig att förstå att språkbruket bland utmanarna har allt övrigt att önska, med tanke på vad vilka tillmälen den kvinnliga utmanaren i det ryska presidentvalet fick utstå: bl.a: Hora! Vurpan är också svår att begripa sig på, hon må ha Putin som gudfar, men hon är emot annekteringen av Krim, kritiskt mot Tjetjeniens ledare och den ortodoxa kyrkan och för sexuella minoriteters rättigheter. Mina tankar efter att ha sett inslaget hamnade obönhörligen till vad Olof Palme hade att säga inför sittande Riksdag gällande "påståendena" i Geijeraffären, något som sedan skulle visa sig att Olof Palme stod och blåljög inför svenska folket trots att han helt uppenbarligen kände till de rätta förhållandena.

Det får mig att inse att där politik finns som inslag där framkommer aldrig heller vem/vilka förövarna var. Inte bara där, så fort någon högre upp i hierarkin har någon form av egen agenda finns inga möjligheter att sanning och rättvisa skall skipas. Jag börjar bli luttrad.
 
Intet nytt under solen skulle jag vilja sammanfatta det hela.

Sedan är det bara att hoppas att oavsett vilken kandidat som vinner i det ryska valet och säger sig vilja utrota fattigdomen i Ryssland så är min innerliga önskan att det verkligen kan bli så. Det är ju mer än vad någon president i USA har utlovat det egna folket. I övrigt lägger jag mig inte i sådant som är svårt att bedöma, eftersom rapporteringen har allt övrigt att önska, men spontant känner jag att Storbritanniens premiärminister Theresa Mays egna syften är mycket tvivelaktiga och känns i nuläget överhuvudtaget inte ens trovärdiga. Det hela är mer som en déjà vu från min egen uppväxt och mitt eget liv. Det jag själv fick mig till livs under hela min skolgång, där kan man verkligen snacka indoktrinering av svenska elever från politikerhåll. Men jag fick med mig något oerhört värdefullt av min egen pappa, även om han själv gick på sina minor och det var att jag kritiskt måste granska ALL källhantering, inte minst det som inte berättades om utan gömdes undan.


Med tanke på vad som skedde vid Sovjetunionens fall med den illegala vapenhandeln och där egendom och vapenindustrin t.o.m. såldes av höga Sovjetiska militärer finns ingen anledning att dra några förhastade slutsatser överhuvudtaget. Det var ingalunda några små kvantiteter som såldes på den illegala marknaden och som smugglades ut från forna Sovjet. Så länge man inte ens från svenskt håll gett sig vinn om att lyfta på locket när det gäller Estoniakatastrofen, så länge skall nog inte heller Sverige ta sig ton. Sverige har varit och är alltjämt ett transitland för mycket illegala affärer så det finns ingen anledning för Sveriges utrikesminister, att fnysa åt några påpekanden om möjligheten om svensk delaktighet i gifthanteringen. Jag skulle verkligen inte ta gift på den möjligheten med tanke på det flöde som skedde från forna Sovjetunionen via vårt land. Gud allena vet vad som än i denna dag finns av illegala saker i vårt land.

Jag har lärt mig av det som jag fick uppleva redan som barn. Det kalla kriget har aldrig upphört, det har hela tiden funnits där till synes slumrande. Den som inte har förstått det har mycket ännu att upptäcka.

Min första verkligen lektion i ämnet fick jag hemma i Malmberget av min lekkamrats mamma, Siv Lundberg. Siv som senare skulle vara medarbetare vid en av dagstidningarna. Den dagen då Siv öppnade mina ögon på fullt allvar var jag bara 9 år och premiärministern i Belgiska Kongo, Patrice Lumumba, som hade lett frihetsrörelsen dessförinnan hade arkebuserats i närvaro av belgiska agenter vintern 1961. Den dagen blev ett bestående minne i mitt medvetande och jag tror det var där jag på på fullt allvar förlorade min barndoms oskuldsfullhet. Lumumba hade varit utsatt för många mordförsök huvudsakligen från amerikanska CIA, men möjligen också brittiska M16.

Jag har idag ännu inte ändrat uppfattning om världen och politiken och jag ser också att de egna syftena oavsett vilka som är iblandade finns där ständigt närvarande. (Se sid 153 i häft/boken "Bäckenområdet med omnejd", men även sid. 198-200). De har också beskrivits av mig om händelser som jag själv varit ofrivilligt indragen i och ändå är de bara toppen av ett isberg.

Det var också samma år 1961, som Dag Hammarskjöld "omkom" i en flygplansolycka i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Den olyckan tror jag också vad jag vill om.

Beviset: Göteborg är kallare än Abisko - det skrev redaktören Kristian Wedel för Världens gång i Göteborgs-Posten.

Nu hann jag aldrig läsa Göteborgs-Posten i onsdags, utan det fick bli på torsdagen istället. Världens gång i Göteborgs-Posten är det jag egentligen gillar bäst med hela Göteborgs-Posten sedan de havererade lördagsbilagan "Två dagar". Jag är en flitigt läsare av Kristian Wedels underfundiga texter. Sist var det en riktigt vådlig skidsemester han berättade om, där ett nytt bilinköp hastigt och lustigt kom till, för att inte tala om en hel del oväntade förtecken och beskrivningar, som inte gick av för hackor!

Men just torsdagsläsningen av onsdagens Världens gång handlade om ovan angivna rubrik. Där framgick också att Kristian Wedel hade intervjuat Enok Sarri (1909-2004) i mitten på 1990-talet. Kristian Wedels upplevelse av Enok Sarris tal och korta och jämnslipade satser hade gjort att hans egna tankar oundvikligt hade kommit att tänka på ekstubbar. Det var nog det som fick mig att vakna till liv, där jag satt och dinglade med benen uppflugen i lilla tronsalen. Haha... tänkte jag glatt och kunde riktigt se framför mig hur Enok Sarri hade fört samtalet med ännu en i den långa raden av journalister.

Jag vet ju själv hur vi mottogs på Ellös första sommaren, där sommargäster hade dröjt sig kvar för att se "lapparnas ankomst", som till deras besvikelse kom i en alldeles sprillans ny Opel. Jag var själv alltför liten för att förstå alla underliga och nyfikna frågor som ställdes till mig, inte till mina föräldrar utan till mig. Men min mamma var inte dummare än att hon förstod vad som hade hunnit före oss: ryktet och de förutfattade meningarna. Därför sa hon till mig att jag skulle säga att vi hade åkt med akkjor och blivit tvungna att lämna akkjor & renarna och köpt en bil längs vägen, när föret inte längre var för akkjor och renar. Jag skulle också berätta om isbjörnarna som lufsade runt kåtan! Jag minns att jag satt en bra stund och funderade vad min mamma egentligen menade, för hon menade väl inte att jag skulle ljuga ihop en historia, det fanns väl inga isbjörnar i Sverige och vi bodde i ett stort tvåvåningshus inte i en kåta.

- Jo, säg det, insisterade hon!

Sedan förklarade hon det hela för mig hur oupplysta de var och då var jag genast med på noterna. Det bodde en egen liten Enok Sarri även i mig!


Stolta över vårt ursprung. Ja, de flesta är det, undantagen finns naturligtvis. En del vill inte ens röja sitt eget ursprung/härkomst. Det är många gånger jag konfronterats bara med den tråkiga verkligheten. Själv skulle jag inte ens drömma om att göra det.

Visserligen är jag alltid seg i huvudet när nattsömnen varit störd, men det tog mig inte så vidare värst många blinkningar bort sedan jag väl slängt igen dörren efter mig till lilla tronsalen och vecklat ihop Göteborgs-Posten, innan jag med bestämda steg tog sikte på arbetsrummet och knäppte på datorn.

Knattret gick sedan i rasande fart som man nu bara kan åstadkomma, när man lärt sig skriva på tangentbord redan på Handelsskolan.

Från: Gun Ek
Skickat: den 15 mars 2018 08:31
Till: Världens Gång (GP)
Ämne: RE: Beviset: Göteborg är kallare än Abisko (Kristian Wedel = ha ha, do måste skämta med mig aprillo!)

För oss som kommer ifrån dessa breddgrader är det allmänt känt att det aldrig kan ha varit så kallt i Nikkaluokta, som under den tid då Enok Sarri ansvarade för mätningarna från Nikkaluokta. Det var liksom dagens höjdpunkt att invänta vad Enok hade att rapportera för köldgrader i Nikkaluokta. Daglig dags fick man höra på radion att "dagens köldrekord" var i Nikkaluokta. Det var nästan som att nu för tiden se framemot om nästa P.S. i GP kan få mungiporna att dra sig uppåt.

OBS märk väl jag påstår inte att han skarvat med köldgraderna. Jag medger bara att det kan vara svårt att se skillnaden på de där små strecken som är på termometern. Speciellt när det är kallt ute och man allra helst vill komma in i värmen fortast möjligt, om man ens vill bege sig ut. Ibland behövde man bara öppna ytterdörren för att inse att man allra helst inte skulle vilja stiga utanför dma.

För oss som delade denna landsända med Enok Sarri, var han inget annat än en väderspåman. Han var en överlevnadens trollkonstnär som kombinerade arbetet som SMHI-väderobservatör med att förutspå väder genom att avläsa fisk- och renmagar. Visst ligger det väl något i det också, jag vet det eftersom min morfar var en son av 1800-talet och levde hela sitt liv i symbios med naturen. Man kan utläsa mycket ur fisk och renmagar, inte hut tal om det. Men jag gissar att det är svårt att sia framåt i just de hjälpmedlen.

Enok Sarri var förutom nyss uppradade attribut inte minst en livs levande reklampelare för norra Sverige. (Läs: regeringsförgätna landsända, utom när det gällt/gäller att tömma och exploatera den landsändan på alla naturrikedomar). För turisterna uppträdde Enok Sarri alltid i kolt och vidhängande attribut, vilket gjorde honom till den mest fotograferade personen i hela norra Sverige hos kamerainnehavare och inte minst journalister. Vi som kom ifrån denna landsända såg det många gånger som om han medvetet gjorde narr av den kategorin fördummade sörlänningar, vilket det tyvärr finns en hel del av även i dessa dagar. Även om han verkligen som varje sann patriot sprungen ur denna landsända, vill påpeka att vi är stolta över den enormt rika natur som finns. Man är sas naturens barn. Fjällvärldens barn inte minst.

Enok Sarri hade redan som 2-åring fått lära sig konsten att överleva genom sin egen familj. Byn Nikkaluokta bildades genom att det varit några bistra betesår och en del blev av med sina renar. Det var i den andan som Enok Sarri växte upp.

Anledningen till att jag tror, att Enok Sarri egentligen bara med glimten i ögat ville sprida glädje över människornas tillvaro, det var att han brukade ha den lilla egenheten när han passerade järnvägsstationen i Gällivare brukade lämna en utförlig prognos över hur länge snön skulle ligga kvar, hur det skulle stå till på termometern etc. Den var t.o.m. signerad av honom!

De prognoserna var rätt tillförlitliga, dvs. om man tolkade dem precis tvärtom. Därför att visste man att Enok Sarri hade spått att snön skulle ligga kvar till det och det datumet som var ovanligt länge, då visste man OJ nu blir det tidig vår. Gradantalet brukade också vara det motsatta. Hade Enok Sarri förutspått Vargavinter, visste man att det blev precis tvärtom, en tämligen modest vinter då vadmalsbyxorna inte skulle (tack och lov) ha någon större användning. Den som blivit tvångskommenderad till att ha på sig vadmalsbyxor för att få gå ut, vet också vad jag talar om. Det här var på den tiden då barn var ute och lekte från morgon till kväll, med avbrott för matintag och oavsett väder eller temperatur.

Men en sak förundrar mig något, vet du Kristian Wedel hur långt det är mellan Abisko och Nikkaluokta fågelvägen? Den moderna nutida bilvägen är den snabbaste rutten via E 10, den tar dryga 2 timmar beroende på årstid, men det är i vart fall odiskutabla 163 km, eller mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation. Ingen liten och lättforcerad historia med apostlahästarna i vinterväder även om man hette Enok Sarri. Det här var före den nya teknikens/transporternas tidevarv, som gällde för oss alla infödingar.

Enok Sarri blev rikskändis 1977, när han spådde att kungaparets förstfödde skulle bli en prins. Han lovade att krypa mellan Nikkaluokta och Kiruna om så inte skulle bli fallet. När prinsessan Victoria fötts upptäckte journalisterna att löftet var lätt att infria: Kirunas kommungräns låg bara några meter från Sarris stuga i Nikkaluokta. Det får mig att envis och benfast vara övertygad om att Enok Sarri var en riktig klurig räv med glimten i ögat.

Det finns dock en sak som är känt bland de som gjorde militärtjänstgöringen och var födda i denna landsända, de har aldrig frusit så mycket som under militärtjänstgöringen på Västkusten. Men å andra sidan, min yngste son gjorde sin militärtjänstgöring vid Jägarskolan i Kiruna. Det var ingen barnlek sas. Så allt här i världen är väl antagligen relativt.

Själv har jag klara minnen av hur det är att försöka sig på den ädla konsten att se. Det är inte helt lätt när det omgående hänger istappar i ögonfransarna, näsborrarna verkar ihoplimmade p.g.a. kylan, luften är alldeles darrande grå och man ser hårets rimfrost gunga förbi, när man stegar fram till något som ser ut som ett isberg, men i själva verkat är bilen som man tänkt förflytta sig med. Dvs. om den startar trots motorvärmaren. Man är bestyckad med en isskrapa som sällan skådas söder om Odlingsgränsen och det enda man möjligen kan lyckas frilägga under dessa bistra kölddagar är på bilens framruta, ett litet ynka titthål och samma ynka utsikt på sidorutorna. Man får visserligen fram någon form av kroppsvärme vid sådant hårt kroppsarbete, men det straffar ut sig direkt och obönhörligen! Andedräkten lämnar nu istället isbeläggning i hela ansiktet och på en nanosekund är hela ansiktet och hakan stelfrusna. Inlagda i permafrost.

Spetta fram ett hål i isskiktet på bilens rutor är verkligen inte det allra lättaste man kan företa sig. När man sedan väl satt sig i bilen kommer nästa överraskning, som man aldrig vänjer sig vid: det som att framföra en seeeeeg, trööööög makapär, där startmotorn verkar ha fallit i dvala. Det är som att försöka att få liv i en bil där batteriet sinat. Sedan infinner sig nästa stadie, när bilen väl rör sig och ratten beter sig som om man försöker att rubba & framföra något som egentligen är fastsvetsat, som knappt vill röra sig och bilen verkar helt plötsligt framföras med fyrkantiga hjul. Kadonk kadonk kadonk...

Jag kan säga att vid de minnena vete gudarna om jag någonsin har behövt uppleva på Västkusten. Nej, faktiskt aldrig - med min fot sa benet!
Men oavsett vilket av dessa bistra sanningar som verkligheten avspeglar är det otvivelaktigt också så att Enok Sarri liksom fotografen Sven Hörnell blivit goda ambassadörer för Norra Sveriges vackraste platser.

Ett år blev jag förärad en present för mitt extraknäck hos lokalpressen med en tavla fotad och signerad av fotografen Sven Hörnell, föreställande Lapporten och Torneträsk kl. 12.00 nyårsdagen. Den hänger nu inramad ovanför pianot sedan jag blivit tvångsförflyttad till Västkusten. Den hjälper mig dagligen när jag tänker på det att uppskatta mitt eget ursprung i den norra landsändan. Här har jag inte längre något att ta fasta på i naturen för att förstå vilket väder som väntar mig under dagen.
 
Minnet av den idel glade Enok Sarri den bär jag med mig i mitt hjärta och sanning att säga var mitt sista besök i Nikkaluokta, som att besöka något som var odefinierbart ända tills jag svängde ut från parkeringen och fick syn på Nikkalouktas turistanläggning i backspegeln. Då förstod jag att det var Enok Sarri som saknades.

Gun

PS. ursäkta det dåliga fotot där blomma och annat fått ta fokus från den vackra tavlan, där motivet kommit helt på skam och i skymundan. Kan dessvärre inte bjuda dig på någon bättre bild, eftersom mobilen vägrar skicka iväg fotografier och ännu ett par timmar med Telia väntar för att än en gång rätta till den saken. DS.

*******

----- Original Message -----

From: Världens Gång (GP)

To: Gun Ek

Sent: Thursday, March 15, 2018 10:30 AM

Subject: SV: Beviset: Göteborg är kallare än Abisko (Kristian Wedel = ha ha, do måste skämta med mig aprillo!)

Tusen tack för detta fantastiska mejl! Vi vill gärna skicka Världens gång-redaktionens lilla bokbonus till dig. Vilken adress ska vi använda?

Allt gott

Kristian Wedel, VG-red