Herr H undrade varför jag hade ringat in Mårtensafton i almanackan. Vi har väl aldrig firat Mårtensafton poängterade han.
- Inte du, svarade jag, men det har jag, eller har du glömt att jag haft gäss när jag bodde i Lappland?
Det hade han inte glömt konstigt nog.
Mina första och enda gäss var samfinansierade och samägda. Jag godtog anbudet mot att jag inte behövde nacka, eller plocka gässen. Det skulle min kompanjon göra.
Sagt och gjort. Han tog t.o.m. på sig att mata gässen utom ett par dagar när han skulle vara bortrest. Jag följde med när han skulle visa hur det gick till inför dagarna, när jag själv skulle ombesörja matningen av gässen. Väl där undrade han om jag verkligen skulle ta mig in i hagen iförd sommarklänning och vara barbent.
- Vadå, undrade jag, det är ju varmt och skönt ute.
Så berättade han för mig att gässen är rätt bra på att nypas. Det brydde jag mig inte så mycket i, sa jag. BAH!
Provmatningen gick fullständigt käpprätt åt skogen! Hela den sommaren hade jag ben som såg ut som om de hade varit med om något mycket svårartat, trots att jag lade benen på ryggen och klättrade över staketet fortare än kvickt, när det kändes som om jag gick igenom en stansmaskin.
- Du ser ut som Plupp, sa han, fastän inte i håret utan på benen. Så min kompanjon tog över matningen också. Insåg väl att jag var ett hopplöst fall.
Själv undrar jag varför folk har vakthundar, man behöver bara ha en gås eller två och jag lovar, inte en enda tjuv kommer i närheten med kroppen i behåll!
Sedan kom leveransen av gässen, jag tråcklade in dem i frysen, det var trångt om saligheten. En gås väger ungefär 4-5 kg, vill jag minnas. Vad jag inte hade tänkt på var att när de väl frös till så expanderade de!
Det hela slutade med att jag fick frosta av frysen, bära över allt annat i frysen till en vänlig granne som hade en "ungkarlsstuk", dvs. en ostkant i kylen och frysen bestod av några isbitar och lite glass, medan jag själv fick tina lös gässen.
Sedan var det masstillagning av gäss! Jag t.o.m gav bort gäss, eftersom en gås tar tid att tillaga i ugnen, eller koka. Efter den upplevelsen slog jag det helt ur hågen att ha gäss, ville inte ens se åt gås.......
När månaderna var slut och jag gav bort de sista av de tillagade gässen, förutom att jag hade gett bort någon som jag lyckades spetta ur frysen, då kände jag att gås fick det nog vara slut med på menyn.
Jag hade fått nog av allt vad gås hette, även om jag blev uppfinnarnas moder på gås: Gåsbröst, gåslår, gåsfilé, gåsgryta med rotfrukter, gåsköttsoppa, gåsgratäng, gås som pålägg, stuvad gås, gåsköttfärssås till pasta, gås med rödkål, gås med äppelfyllning, gås med brysselkål, plommonspäckad gås, gås fylld med ost, gås med champinjongräddsås, gås i currysås, gås på tvären, gås på längden... tillslut trodde jag att jag skulle förgås.
Därför att tillslut kändes det som det hängde gås ut ur öronen, även om jag försökte inskränka mig till att bara ha gås två dagar i veckan. Det kan bli för mycket av det goda, ändå var det inte så många gäss det rörde sig om, men en enda gås är jättestor, det inser man när man försökt att trolla fram olika rätter av en enda gås, även om den krymper bra i ugnen, eller som kokt.
Jodå, det kom Herr H ihåg att jag hade berättat om. Sedan har jag ju ett foto av dottern och Bernhard ute i Nirra, där han hade gäss. Jag klädde dotter i tjocka lager kläder så snart gässen var i närheten. Hon grät i högan sky och undrade varför de var så elaka, när hon var så snäll och bara skulle ge dem mat. Bernhard skojade och låtsades ta dem runt halsen och så fick gässen be henne om ursäkt. Det är ett fint foto som hänger där av henne, Bernhard och gässen.
- Men svartsoppa, undrade han.
- Mjae, det har jag nog faktiskt aldrig ätit och jag tror jag passar på det, svarade jag.
Däremot har jag gjort egen blodpudding, blodplättar, blodkorv, paltbröd med vitsås och fläsk, för att inte tala om blodpalt, fastän inte av blod från gäss, utan ren. Koblod är sannerligen ingen höjdare, föredrar nog faktiskt renblod. Men här är ju ingen höjdare att göra någondera, det är väl bara blodpalt som det så smått har börjat accepteras.
Det tack vare Ankis i sameföreningen, som alltid gör blodpalt till renkoket som är till årsmötet och ibland även speciell blodpaltsdag, istället för surströmming som inte går att äta i föreningslokalen. Då hade nog grannarna protesterat och det är långt ifrån alla som kan ta sig till torvkåtan.
Blodpalt med en stor klick smör och rårörda lingon det är inte så tokigt faktiskt.
Blev du sugen på att göra god blodpalt?
Här följer recept på blodpalt:
- 0,5 l havregryn på 1 liter blod
- 4 msk salt (minst), gillar du att ha lite smak av kinesisk soja, då tar du en liten skvätt av det också + ordentligt saltat i vattnet som palten skall koka i
- 3 tsk bakpulver
allt vispas med elvisp ordentligt - det skall inte bli havgregrynsgröt... - om du inte har jättemuskler då vispar du förhand - tillsätt därefter
- ca 0,5 l vatten
- 1 ölburk 33 cl (naturligtvis inte ölburken utan innehållet!)
- ca 3 kg vetemjöl - kan variera men sikta ner mjölet allt eftersom och håll koll på konsistensen:
Smeten skall vara klibbig, vattnet skall koka så att det bildas lätta bubblor.
Gör en provpalt på 1 msk smet, så att du känner att du får rätt smak.
Blir det skum på vattnet när det kokar, så ta bort det med hålslev så att det inte ligger kvar på vattnet.
Sedan är det bara att pytsa i så mycket smet i det kokande vattnet, som man vill att paltarna skall vara stor.
Vill man ha rund palt tar man mjöl i en skopa och formar med sked och
vill man ha knallhårda paltar, som kan trillar runt i vattenblaskade händer och läggas in med blött slev i kokvattnet, så får man tillsätta mer mjöl.
Paltarna är klara när de flyter upp, men jag brukar låta det småkoka ca 40 minuter därför att det är inte fel att göra så. Sedan så mår palten faktiskt väldigt bra av smakmässigt om den kan få ligga i ännu en bra stund, utan att det kokar.
Blodpalten skall absolut ätas med RIKTIGT smör! Jag föredrar att ha lite rårörda lingon till. Mjölk dricker man absolut till blodpalten och inget annat påhitt.
Sedan är det bara att invänta paltkoman och vill man ha riktigt god blodpalt, så kokar man den tillsammans med 2,8 kg soppkött som fått koka sig riktigt mört, så att köttet bara faller sönder, innan man lägger i palten. Märgben blir också fin buljong av att koka med, därför att god buljong att koka paltarna i är aldrig fel.
Blodpaltrecept finns det nog lika många av - precis som potatispalt, där jag också har eget stuk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar