Filmen om Vincent van Gogh - Loving Vincent,

först tvekade jag, skulle jag verkligen uthärda en så färgstark film. Vincent van Goghs korta penseldrag har alltid skapat ett virrvarr inom mig, som inte lämnat några sköna vibbar. En stil som han lade till sig i slutet av sitt konstnärskap.

Men nyfikenheten tog överhand. En hel film som är målad av 100 konstnärer och lutar sig tillbaka på Vincent van Goghs biografi och konstnärskap, det är lite svårt att bara kapa bort ur medvetandet. Likaså vetskapen att Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev. 

Det går inte att göra annat än ha full beundran för hans envetenhet, antal verk han efterlämnade är verkligen imponerande. Som 27 åring beslutade han sig för att bli konstnär efter att ha halkat runt på fler yrkesbanor, som bara visade sig omöjliga för hans vidkommande.

Själv har jag alltid ifrågasatt om Vincent van Gogh, verkligen sköt sig själv på sin 37:e födelsedag för att två dagar senare avlida i sviterna av det skottet. Det finns inget som talar för att det var så det kunde ha gått till. Det där sistnämnda är knappast det som han blivit känd för, utan istället händelsen när han skar av sig en bit av ena örat, som han slog in i tidningspapper och gav till en intet ont anande prostituerad.

Även den händelsen med örat har florerat en hel del teorier om anledningen. Jag röstar med fötterna alltjämt på den punkten.

En gång i min gröna ungdom när jag var på en längre rundresa på motorcykel i Europas flesta länder, gjorde jag ett nerslag på kyrkogården i Auvers-sur-oise där Vincent ligger begravd, trots att det bara var under de sista månaderna av sitt liv han bodde där. Det lär ha blivit den näst mest besökta kyrkogården i Frankrike, efter Père Lachaise i Paris. Så mina och gammelfarmors årliga promenader på Malmbergets kyrkogård var nog inte så unika, eller märkliga vid närmare eftertanke. De var kantade av hennes historier om alla livsöden som varit, när vi passerade diverse gravstenar. Levande historia på en kyrkogård mao.

Kyrkogårdsbesöket i Avers-sur-oise var däremot inte inplanerad, utan blev till av en ren slump. Det var där jag satt på en bänk och funderade över om jag verkligen skulle åka in till Paris med motorcykel, det kändes inte lockande helt enkelt. Kanske fanns något i mitt medvetande att jag i framtiden skulle hinna avverkat många besök i just Paris, hundskitarnas stad. Paris som jag ännu inte har bestämt mig för om den verkligen står på min favoritlista över Europeiska städer.

Vid Vincent van Goghs grav ligger hans bror Theo också begravd. Theo avled mindre än sex månader efter Vincent och på ett vårdhem i Utrecht. Filmen Loving Vincent öppnar upp för teorin att brodern Theo skulle kunna vara en av de tänkbara som sköt Vincent, vilket jag har mycket svårt att tro, även om filmen presenterar teorin om att brodern, som är konsthandlare hade fått ekonomiska bekymmer de sista åren och alltid varit den som försörjt Vincent. Men lillebror Theo dör i sviterna efter syfilis på ett vårdhem i Utrecht. Vilket lär vara en tämligen segdragen historia, eftersom paralytica demens tillstöter i slutet av syfilis.

Först blir Vincents lillebror Theo begravd på Utrechts kyrkogård, men någon gång på 1900-talets första del för Theos maka Johanna över makens kvarlevor till kyrkogården i Avers-sur-oise, så att de två bröderna kommer att för evigt finnas vid varandras sida, precis såsom det varit i livet.

Van Gogh familjen har verkligen ingen lyckosam släkthistoria. Sonsonen till Theo (Théodore) van Gogh, filmskaparen och (måste jag dessvärre tillägga) den extreme provokatören Theo van Gogh mördas bestialiskt i Amsterdam år 2004 av en islamist.
https://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=fr&u=https://fr.wikipedia.org/wiki/Th%25C3%25A9odore_van_Gogh&prev=search
Trist historia som går att läsa under "Kontroverser" i länken. Men även i följande länk finns mer att läsa för den som måhända inte känner till bakgrundshistorien
https://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=fr&u=https://fr.wikipedia.org/wiki/Th%25C3%25A9odore_van_Gogh&prev=search

Vincent van Goghs solrosor är väl annars den målning som han gjort sig mest känd för och som fanns med i mina tankar den där dagen på kyrkogården i Avers-sur-oise. Den fick mig att under väldigt många år fundera över känslan att stå i ett solrosfält. Vincent van Gogh var trots allt en suverän landskapsmålare.

Häromåret fick jag svar på min undran om höga solrosfält, när jag helt plötsligt stod inför och några minuter senare inne i Solrosfältet i Växjö, som jag också skrivit om i min blogg 26 september 2015, en dag då jag ännu inte visste vilka fler hemska sorger som just hade tagit sin början.

Filmens svartvita målningar och speciellt av barnet är helt suveräna. Jag får bekräftelse där och då i biofåtöljen, att jag är inne på rätt sidospår i mitt eget målande: det svart/vita. Det är i själva verket min dotter som inspirerat mig, när hon en dag för många år sedan kom hem från konstskolan med en svart/vit målning, som hon hade gjort. Det slog mig att det inte bara var fotografier, som var oslagbara i svart/vitt.

Filmen Loving Vincent har en av hans målningar, som blir något enormt att uppleva i bioduksformat: 

målningen "stjärnenatt", som är målad 1899 av Vincent van Gogh, samma år som han målar blå iris.

Filmen Loving Vincent är sevärd ur många aspekter, inte bara för att det är väldigt ovanlig att en film är uppbyggd av enbart målningar, den är i allra högsta grad en historia som inte lämnar någon oberörd.