Jag blir rätt förbryllad när jag läser Sara Kadefors krönika i dagens Göteborgs-Postens Två Dagar.

Nästan så jag sitter där och funderar om det skall föreställa något synnerligen dåligt första apriskämt.

Som 22 åring jobbade Sara Kardefors med en tjej som ringde sin mamma varje dag, vilket gjorde henne chockad. I hennes gäng träffade de sina föräldrar över en söndagsmiddag vid glest utspridda tillfällen. Så fortsätter det hela kåseriet ut och jag begriper faktiskt ingenting av vad hon skriver eller ens HUR hon tänker.

Det hela påminner mest om en strulig tonåring som aldrig växt upp. Hon har en bekant som helt uppenbart befinner sig i samma tvångssyndrom så till den milda grad, att jag blir tvungen att läsa om hela krönikan inte mindre än två gånger, eftersom jag är helt övertygad om att jag måste ha misstagit mig, missat något...

Sanning att säga skulle jag nog ha betraktat mig som en tämligen misslyckad människa om jag inte hade kunnat upprätthålla någon form av vettig relation till min egen familj, där inget ämne är tabu att diskutera.

Jag ber t.o.m. Herr H att läsa krönikan för att se om reaktionen skiljer sig från min egen. Man även han skakar bara på huvudet och undrar vad det är för människor hon berättar om och vilka problem hon själv dras med.

https://www.gp.se/livsstil/sara-kadefors-ungarna-som-aldrig-l%C3%A4mnar-sina-bon-1.4218113

Jag vet inte, men själv har mina barn haft egna liv allt eftersom de blivit äldre även om de bott hemma och jag hoppas innerligen, att vi aldrig slutar upp att vara delaktiga i varandras liv, eller tycka att något ämne är tabubelagt.

Jag föredrar en töjbar navelsträng, som räcker bortom tid och rum och tidens & livets förändringar, döden inräknat.

Men det är inte samma sak som att fjärma sig från sin egen familj.