Nu är sista "ungen" på väg ut ur boet.

Ja, unge och unge. Man kan väl knappast kalla en 30 åring för unge. Det är ju inte så att hon haft en sådan våldsam separationsångest, att det är av den anledningen hon blivit kvar hemma. Snarare hänger det ihop med hur Sverige ser ut idag, med en bostadsbrist som är rent skrämmande och med en hantverkskår som icke är och lite byråkrati på stadsbyggnadskontoret, så gick det inte att få till en annan lösning på bostadsproblemet. Helt plötsligt uppenbarade det sig en annan möjlighet, ett nybygge av bostadsrätter i kvarteret intill oss. Jag drog en suck av lättnad. Det är trots allt rätt skönt att inte ha ungarna skingrade, det räcker som det redan är.

Häromkvällen låg jag halvt förbi av feber och halvsov framför TV:n i brist på vettigare sysselsättning, då hörde jag hur det började dunka ute i hallen. Jag reste mig halvt förvirrad och omtöcknad och undrade vad hon nu höll på med. Sist jag hade gluttat in i hennes rum hade hon suttit på golvet och rensade papper och tidigare kurslitteratur.

Nu höll hon på att slänga ut hela sitt skoförråd ur klädkammaren, som har varit hennes tillhåll. Jag masade mig ur soffan och försökte parera skorna som kom utflygande ur klädkammaren. När jag med stor möda passerade skohögen på väg in till köket insåg jag att jag hade nog t.o.m. tagit i lite för lite, när jag under besiktningen av hennes lägenhet sagt att den lilla klädkammaren skulle nog få svårt att ens härbärgera hennes skoförråd.

Jag tog upp mobilkameran och föreviga det som jag trodde var hela skoförrådet, men det skulle visa sig att högen skulle bli ännu större. 1000 fotingen hade inte lagt till alla skor som redan stod ute i hallen vid kapphängaren och så kompletterades högen med diverse cowboyboots, stövlar och kängor i färgmatch, som ännu inte hade lämnat klädkammaren i flygande stil.

Medan jag satt yr och förundrad på köksstolen började det hagla väskor, som fick plats ute på min lilla 1700-talssoffa där alla dockor och mjukdjur sitter, som barnbarnen numera begagnar sig av. De försvann rätt snabbt under en hög av väskor och när jag insåg att högen skulle växa reste jag mig för att släntra tillbaka till soffans flygspaningsläge.  

Men se det gick inte. Nu ville hon har min hjälp med att "tycka" vad som var användbart och vad som kunde minska skoinnehavet. Det blev tre högar av skor: en för återvinningsstationen "brännbart" . Det kostar mycket att klacka om, så där fick hon tänka till vad hon ville investera i och om hon verkligen villa göra det. Ty Göteborgs gator är inte nådiga mot högklackade skor, inte klackskor i övrigt heller.
- Aha, du har slarvat med skoputsen ser jag, sa jag.
- Nu skall vi inte bli såná, svarade hon, medan hon ingående granskade ett par fina snörkängor i svart, som hon inte visste i vilken hög de skulle hamna.  
- Lite skoputs bara, så är de fina som snus. Pippidojor är ju lite av du på något vis, sa jag och flinade.

Det blev över en rätt ansenlig hög, som jag kan lämna vidare till någon av alla som samlar in och delar ut till behövande. Hur det blev med väskhögen det orkade inte mitt huvud med, utan jag återvände till soffhörnet och sjönk ner som en havererad muffins. En stund senare kom hon insläntrande och lät meddela att en del av det utslängda väskinnehavet var jag nog rättmätige ägare till, så dessa hade hon burit tillbaka in i klädkammarens hyllplan. 

Jag hann t.o.m. nudda vid tanken att äntligen kunde jag få tillbaka den bra inredda klädkammaren med allt vad det nu innebar. 

När det rensats och gåtts igenom vad som ska flytta med henne, är det som om livet gått i repris. Förklädet som hon själv sytt i syslöjden, det hon fått handbroderat i Verona, det lilla pippiförklädet som hon haft som liten. Alla dessa fick följa med i flytten, liksom den stora rekorderliga träskärbrädan hon gjort själv i slöjden etc. Lilla höstolen från Malmberget, som hon själv haft som leksaksförvaring när hon var liten, kan nu bli en bra stol i hennes hall med annat innehåll.

Mycket av det som två kvarlämnade satar inte kan stoppa i sig själva, eller har användning för känns betydligt bättre att de får flytta med henne. En winwin situation helt enkelt. Jag hoppas att hon får plats med farfars spegelbyrå, den har ingen av pojkarna önskat ärva vidare, inte något annat för den delen heller. Hon både ville och är nog betydligt mer eftertänksam i det fallet.

Det kanske kan finnas en bra sida av myntet även om det skavt betänkligt. Jag känner att det blivit rensat här också och början till att äntligen kunna röja upp, utan hamna i våndan "skall jag göra mig av med det här". Jag vet att jag kommer att fundera både en och två gånger innan något nytt kommer innanför dörrarna. Det är ju rena snurren så mycket man samlat på sig.

Med alla våra långa rundresor med liten packning och lite mer spartanskt liv, har fått mig att inse hur små behov jag egentligen har. Eller är det kanske så att det kommit med åldern, behoven krymper till ett minimum. Jag är inte riktigt på det klara med hur det är med den saken. Men ett vet jag idag i alla fall, att äga är att skaffa sig mer jobb. Mer än jag vill ha, mitt liv har slagit in på helt andra vägar och tankegångar.

Idag när hon kvitterar ut sin egen dörrnyckel till sitt eget ägda boende, kan jag inte annat än känna en stor glädje. Det har varit roligt att få vara delaktig i hennes planer över vad hon vill ha i sitt hem. Vi har hunnit ha bra många roliga stunder i den planeringen hon haft. En sista gång i livet har jag fått följa med på den vägen och nu släpper jag den sista ungen, att själv flyga fritt. Jag finns ju alltid här ändå i precis det ögonblicket som de behöver mig, eller varthän jag än befinner mig. Mamma det kommer jag alltid att förbli hela livet ut.