Sahlgrenska universitetssjukhuset de styrs liksom andra samhällsviktiga funktioner av en rad personer med tummen mitt i hand och högt upp i hierarkin sitter naturligtvis politikerna.
Ja, för att göra en lång utläggning kort: inkompetensen är fullständig i Konungariket Sverige och äventyrar livet för en massa människor, det gör de också utan att blinka. Men det funkar väl så länge det inte rör dem själva.
Jag tänkte i mitt stilla sinne innan jag försvann i narkosen märkliga land, bara jag nu inte vaknar upp med ett till stolpskott som är helt sjövild och härjar runt med personalen på uppvaket, så att jag behöver fly än en gång innan jag egentligen är klar för att ge mig av.
Jag kan säga så här. Jag blev inte bönhörd istället blev jag rikligt försedd med inte mindre än två stolpskott den här gången. De anlände med en halvtimmas mellanrum. Den första kom redan innan jag ens kunde fokusera blicken på något och kände kväljningar av masken med syrgas.
Den som hade kört igång det hela hon låg i som en blå redan innan de ens hade parkerat hennes säng vid fönstren. Hon hade helt uppenbart en tandläkare med en ängels tålamod, som hade opererat henne och som dök upp sedan hon försökt att tjata hjärnan ur personalen på uppvaket.
Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det gjordes tandoperationer av denna kaliber på sjukhus, men vid närmare eftertanke, när jag hörde allt vad som hade gjort på henne, så förstår jag att det var narkos som gällde. Förstår inte ens hur man sett ut i munnen innan, med tanke på uppräkningen över vad tandläkaren förklarade för henne vad hon hade gjort i sin patients mun.
Stolpskottet ropade och hojtade och avbröt t.o.m. när personalen försökte samtala med mig, eller med varandra. Samma enfaldiga tuggande om och om igen. I det läget så rullades nästa idiot in! Han var fan i mig hungrig och ville inte ha vatten, utan han ville ha mat och det på stört! Det fortsatte han att gnöla om i det oändliga, trots att de förklarade att han inte skulle få något att äta förrän dagen därpå.
- Släng till honom en blodig biff att tugga på, föreslog jag medan en ur personalen höll på att trixa av mig masken.Hon med det miserabla garnityret hon ville att personalen skulle fixa en pizza till henne! Vad var det här för ställe där de bara bjöd på vatten? Samtidigt så spottade och harklade hon blod från två utdragna visdomständer och allt det andra som hade gjort i hennes mun.
Käka pizza i det tillståndet, tja, vad kan man förvänta sig av ett stolpskott, tänkte jag. För att inte tala om pizzabagare, de lyser verkligen med sin frånvaro på sjukhus. I vart fall de som tillhör Sahlgrenskas universitetssjukhus.
Tillslut bad jag att få skriva ut mig själv trots att jag var tämligen vimmelkantig, därför att jag uthärdade inte att höra det högljudda ältandet och gafflandet på uppvaket mer. Jag sneglade upp mot blodtrycksmätaren 134/75, okey, här gällde det att rädda sig ifrån ett ännu värre värde.
Dessutom framkom det mellan tandläkare och stolpskottet med det miserabla garnityret, att hon också hade vägrat att öppna munnen hos tandläkaren! Som en liten jävla skitunge...
För mig är det totalt obegripligt att man kan gå med tänder, som har förfallit till det skicket. Men helt uppenbart var hon inte nöjd med att tandläkaren inte hade fixat hela munnen i ett slag, trots omfattningen. Det var ett himla repeterande av uppgiften av att hon skulle vara tvungen att återvända till tandläkaren efter en vecka och då var det inte lite som återstod att göra i den munnen. Av allt att döma kan det inte ha funnits en enda tand i hela den munnen som inte hade någon allvarlig defekt. I det läget kände jag mig nästan färdig att begära ordet:
- Vad sägs om att skriva det på en planka och slå det in i huvudet på henne, så kanske något fastnar av det som har hållits på att förklara för henne om och om igen under 45 minuter nu.....
Så frågade personalen på uppvaket efter ytterligare en stund och i all välmening, om stolpskottet med det miserabla garnityret, om hon ville ha vatten eller saft att dricka.
- SAFT, vrålade hon och sprängde ljudvallen för 140 gången, det är INTE bra för tänderna!!!
Då brast det bara för mig och jag sa till den ur personalen, som just precis höll på att få ordning på mina sladdar så att jag kunde ta mig in på toaletten för att se om jag kunde uppfylla minimikravet med att kissa, för att jag skulle kunna skrivas ut på egen begäran och undkomma dårarna:
- Det var ju synd att tandläkaren inte bara helt sonika sydde igen munnen på henne istället. Det hade i vart fall glatt omgivningen kan jag säga.
Jag fick något ohörbart till svar, medan en ur personalen frenetiskt höll på att försöka sära på hjärtsladdarna, droppslang och syresättningstutan på mitt pekfinger.
När jag yr i bollen kom tillbaka med min droppställning från toaletten hade den andra dåren kört igång på allvar. Jag fick låna en telefon och ringa Herr H och sa till honom, att han fick hämta mig i väntrummet, det här klarade jag inte av längre att lyssna på.När min säng var på väg att bli utrullad mot väntrummet genom korridorerna, frågade jag:
- Hur står ni bara ut med det här? De verkar ju tro att de har kommit på ett lyxhotell fyllt av ett gäng slavar som skall underställas deras önskemål och så hör man hur de i själva verket har sina liv, som verkar vara mer än lovligt andefattiga.
Ett lågmält svar kom i form av:
- En del dagar när man kommer hem från jobbet är man faktiskt rätt slut.
Ja, man får helt enkelt vara glad åt att det finns en massa vardagshjältar, som arbetar på våra sjukhus med dåliga löner och under otacksamma arbetsförhållanden medan våra politiker håller på att mala sönder allt av medmänsklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar