söndag 21 augusti 2016

Leva i skuggan av en alkoholist - det är som att leva med en bomb i fickan, som man inte vet när den skall slita sönder tillvaron än en gång.

Jag har sett på en alldeles utmärkt, dock svårtuggad finsk serie om alkoholism. Den har sänts i 6 delar och heter "Flaskpost från barndomen" och har sänts i SVT 1. 

Men det är mer än så, den är lika allmängiltig på nutiden som vad som hänt en familj rent historiskt sett och hur den på ett mycket djupt plan påverkat hela familjen livslångt.

Den sista och 6:e delen handlar om Laura vars uppväxt präglades av pappans alkoholism. Idag arbetar hon som terapeut för anhöriga till alkoholister. Men att hennes väg dit till att bli terapeut inte varit okomplicerad det förstår man verkligen. Det är en otroligt stark och bra beskrivning hur allt ständigt faller isär av förnekelsen och alkoholens inverkan på hela livet för familjen, där barnen är de som är mest skyddslösa. 

Serien visar också hur dessa barn blir lätt rov för eget missbruk, eller allvarliga problem av något slag. Tilliten är så djupt skadad att den lever sitt eget liv, det gäller både för barn och även för den som lever tillsammans med en alkoholist, smygalkoholist eller fullt ut supande sådan. (Gäller för övrigt alla former av drogare).

Den visar upp en skrämmande bild hur skadad familjen blir av att ha en alkoholist (drogare) i sitt hem, i det här fallet var Lauras pappa smygsupare. Ingen lättare deal för den skull, eftersom det aldrig går att smygsupa. Det får allvarliga och vittgående konsekvenser även för barnen, liksom det får för den som lever tillsammans med en alkoholist.
 

Lauras mamma gav tillslut upp och skiljde sig, men ansvaret axlades vidare på Laura och hennes syskon. Jag drar den skrämmande slutsatsen att det är mycket som händer även i ett barns liv, som haft alkoholismen inpå sig. Brännmärket sitter kvar där även som vuxen och det tar nog tid innan barn som vuxna kan sortera ut vad som är vad. Det handlar trots allt om ett djupgående svek som mycket sällan haft något hastigt förlopp, utan har nött sig in i själen.

Tungt ämne, men jag verkligen rekommendera den och kan ses genom SVT play: 

http://www.svtplay.se/video/9928795/flaskpost-fran-barndomen/flaskpost-fran-barndomen-sasong-1-avsnitt-6

resten av serien hittar du också där.

Själv har jag mött den här problematiken såväl i mitt yrke som i privatlivet. 

Det finns en berättelse som gripit tag i mig mer än andra och som är svår att vika ner blicken för och bara gå vidare med, även om jag skulle kunna berätta hur många liknande berättelser som helst: en ung man som är på väg in i ett längre fängelsestraff. En moster som berättar för mig som gör utredningen hur han som 4 åring kommer springande till henne en julafton. Han är barfota trots att det är snö ute och kallt, han är iklädd endast smutsiga nattkläder och är själv smutsig och okammad, hungrig och livrädd eftersom fyllan ändat ut i slagsmål. Det är därför han springer till sin moster för att söka skydd, eftersom det utbrutit slagsmål i det hejdlösa supandet som i det här fallet båda föräldrarna ägnar sig åt. Mostern berättar för mig att han aldrig fått leva ett normalt liv, vet inte vad varken julklappar eller födelsedagspresenter är, så i det fallet är han extremt utsatt mot för vad som är det vanligt förekommande, att det mellan varven finns något som liknar ett vanligt liv - bara den skillnaden att supandet ständigt nöter och sliter sönder tillvaron, sliter sönder människorna kring alkoholisten. 

Jag har många gånger så här flera decennier efteråt funderat över vad som hände med honom. Lyckades mitt korta inspel i hans liv förändra något överhuvudtaget. Han var en jättemjuk, ömtålig och väldigt skadad kille, som det verkligen var lätt att ta till sitt hjärta. VAD hade samhället att bistå honom med när han väl kom till den kriminalvårdsanstalt där han skulle avtjäna sitt fängelsestraff. Ingenting grundläggande skulle jag vilja påstå. Det bara rullar på...

Vad gör då att man som man eller kvinna stannar kvar i ett dylikt förhållande. Ja, det är 100 000 kronors frågan!



Det är bara i efterhand man kan ha ett facit i hand att hålla upp liksom i alla andra svårlösta ekvationer och DETTA facit är inget vidare att hålla i handen för någon som törs närma sig sanningen. Det har kostat mer än det har var värt, det är det enda som finns att säga om det hela.


Hur det hela slutar för Laura och sin skåpsupande pappa, tja, det får du själv ta reda på. Men så många år av en människas liv som blir förslösade. Detta enda korta liv som vi får som en gåva.

Det är också svårt att förstå medans det hela pågår, som det är med alla svåra uppgifter. Facit finns alltid i slutet av boken och så är det också i livets bok. Då är det mycket som skall vägas in och en skadad tillit går aldrig att fullt ut repareras. Den finns där ständigt närvarande som en svart skugga...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar