Idag fick jag mig åter en tankeställare, inte om att döda helt oskyldiga människor, eller vara aningslös till dessa självmordsbombare, utan snarare om hur människan har en tendens att spåra ur i en maktfullkomlighet.
Ibland blir jag oneklig trött på de här som försöker manipulera sig till makt. Vad är det för syfte man egentligen vill uppnå, när man inte ens drar sig för att ändra en människas egna berättelser och upplevelser. En historia som berättas som till alla delar stämmer överens med verkligheten, varför vill man ändra en sådan speciellt som man själv inte har varit närvarande i de olika sammanhangen det rört sig om.
Just nu är jag inne i en period där jag mest av allt bara ha lust att vända världen ryggen, jag är så urbota less på alla maktmänniskor att de kan få mig att känna regelrätta kräkkänslor och så till råga på allt:
Glad Påsk!
Så fasen heller att det är någon Glad Påsk. Visst jag kommer att vara glad i samvaron med barn, barnbarn och i kontakten med goda vänner, men innerst inne är det verkligen ingen GLAD Påsk. Det är för mycket skit som hänger och dinglar i kulisserna för att det bara är att sänka garden och le mot hela världen och tycka att det är en GLAD Påsk. Jag tänker sätta mig på tvären och så här lagom till påsk verkligen agera HÄXA, inte på väg till Blåkulla utan på väg att dela ut rundpallar i den här världen, som gjort sig förtjänt av den.
De liksom finns där överallt i stort som smått, de här som inte har någon respekt för någonting alls http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/04/nar-skall-det-bli-ett-stopp-pa.html
Hur kul är det att medverka till en sådan vidrig verksamhet som just äggproduktion är. Inget alls. Enbart deprimerande.
Eller hur kul är det att medverka till något så vidrigt som att skapa sockerintolerans, som på sikt leder både till sjukdomar och övervikt. - Därför går jag långa sträckor fram och tillbaka i affären, fastän mina knän ger sig till känna på ett sätt som inte går att negligera trots att jag hänger över kundvagnen. Men jag gör det för att fylla barnens påskägg med det minst bedrövliga och till det krävs verkligen tankens utmaning.
Men hur alert är hjärnan när man mötts av ett mail på morgonen där någon helt plötsligt vill lägga sitt veto i det jag skrivit om och som är hämtad direkt ur verkligheten. Stick till Blåkulla tänker jag när jag stiger ur bilen och innehållet i mailet åter pockar på uppmärksamhet i mitt minne. När jag passerar bilen som står och dundrar med motorn på tomgång och har ett smällfett avgasrör baktill, då känner jag att irritationen inte blir mindre och Stick till Blåkulla, eller ännu hellre dit pepparn växer, eller där det är betydligt varmare än i Göteborg denna eftermiddag, den tanken gör sig åter påmind eftersom avgasutsläppet är alldeles i jämnhöjd med ingången till det mindre köpcentra dit jag är på väg in.
I jämnhöjd med avgasutflödet sitter naturligtvis en av alla dessa glatt hejande tiggarna, som får mig att tro att "det är nog någon väldigt gammal vän som sitter där och hälsar på mig, glad över att jag äntligen dyker upp efter 100 år av frånvaro". Men det spelar ingen roll att hon bär sig sjavigt åt, varför skall han utsätta henne för dessa ohälsosamma avgaserna bara för att visa vilken cool bil han har och då är inte ens resten påtalat som han önskar framhäva med sin person. Han har vevat ner rutan lite och på framdörrarna är hans namn ditmålat med vitt i den bruna lacken och han bär sig åt som om han äger hela världen. Själv håller jag på att storkna av avgaserna, som smugit sig runt hörnet och kontaminerat hela ingången. Det är det som hon på marken med pappmuggen skall andas in. Hur länge då? frågar min rynka i pannan mig.
Jag köper födelsedagspresenter till ena barnbarnet, som blir tonåring på påskaftonen och som får finna sig i att både påskhare och födelsedagsgäster dyker upp på samma gång. När jag kommer ut står han med bilen på tomgång fortfarande kvar och tuppar sig och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Jag går fram till bilen och säger till honom
- Vet du inte om att det är 1 minuts tomgångskörning som gäller i den här stan och du stod med din bil på tomgång redan när jag gick in i affären och handlade och nu när jag kommer ut står du här fortfarande med bilen på tomgång. Det sitter folk på backen och andas in dina bilavgaser, dessutom står du mitt framför ingången. Hur vore det om du slog på hjärnan ett ögonblick.
Jag inväntar inget svar utan går vidare till min bil, hinner bara se hur hans mun rör sig och han säger något, men jag har redan vridit på huvudet i samma stund jag sagt vad jag har på hjärtat och han talar till min ryggtavla som är på väg därifrån.
Jag går och sätter mig i bilen och kollar av inköpslistan med Herr H, som fått i uppdrag att sköta resten av inköpen, jag orkar inte mer för idag. Helt plötsligt ser jag hur någon kör upp vid parkeringsplatsen bredvid mig. Det är byfånen med bilen på tomgång. Han tutar som en helgalning. Jag hör hur han ropar något till mig genom sitt öppna fönster, men jag bryr mig inte om att vrida på huvudet eller lyssna till vad han har att skrika. Tillslut ger han upp och backar ut. Herr H tystnar och undrar om jag skall reagera.
Nej, varför skall jag det. Jag har verkligen ingen lust till mer kontraproduktiv verksamhet idag. Jag har redan ägnat förmiddagen åt att ödsla energi till att svara den som skall sätta in all text till mitt manus där vetot inkommit på min text i tidigare upplaga. Det i sin tur fick till följd att besöket på stadsbyggnadskontoret blev rätt kontraproduktivt. Trots att det stod på deras hemsida att de hade öppet till kl. 15.00 idag så fanns naturligtvis ingen där i arkivet så att jag fick ut en kopia av det jag skulle ha, för att kunna fortsätta att trampa runt i den byråkratiska tjäran som en bygganmälan av Attefallshuset dragit iväg med. Av punkterna att döma håller jag på att uppföra ett palats där 500 personer skall bo och verka och därmed skall säkerhetsföreskrifter vidtas.
De är festliga de här byråkratifolket. De kan inte svara på det de ställer som krav utan hänvisar till fackhandeln! Men jag skakar av mig dylika saker och har redan bestämt mig för att möta dem stillsamt. Då måste de själva agera och jag kan luta mig tillbaka. Det är de som får stå för det stora ordflödet, inte som de tänkt sig, mig, sålunda tvärtom. Jag ler lite inombords och jag är rätt övertygad om att i denna stund så har två horn vuxit ut i min panna.
Sedan att med detta outrättade ärende inne i den bilfientliga stan, där man hamnar i en evighetskarusell av icke framkomlighet, slå sig ner vid ett av de lediga borden medan Herr H väntar på att maten - ja, vi kan kalla det för mat för artighetens skull, eftersom det är Herr H:s val för att det skall gå fort. Jag bestämmer mig för att inte där heller protestera, det gör redan mina knän tillräckligt mycket. Därmed har jag gjort min insats för den nya mänskligheten för de närmsta 15 åren. Men det då dagens verkliga eldprov inträffar.
Ett par far- eller morföräldrar är där med sin 3-4åring. Men han bestämmer sig för att han skall klättra runt i ställningen som finns där, inte äta nu, trots att det är det som han har gjort medan maten beställts och förts till bordet. Farmor eller mormor börjar i vanlig ton: kom och ät nu. Det skall nu visa sig att det är en illbatting som befinner sig i klätterställningen, en unge som är van att göra som han vill och lite till. Allt eftersom det trappas upp känner jag hur det knyter sig i magen. Jag har kommit underfund med att alla mina känslor sitter i magen. Därför att det ger genast utslag i magen vad som händer runtomkring mig.
Det fortsätter nu i högre tonskala: kom genast och sätt dig nu. Vi skall äta! Men jag vet redan hur det här kommer att sluta bara med vägledning av de första hotelserna och faktiskt redan i hans vägran att gå till bordet när hon kom med maten. Hoten till ungen trappas upp, samtidigt som inget egentligen händer av de uttalade hoten. Så dyker farfar eller morfar upp, han rör sig i ett eget solsystem och verkar inte ens tillhöra sällskapet, vilket tyder på att han inte varit någon förälder till sitt eget barn utan någon som varit gäst och främling i familjekonstellationen. "En som befinner sig bakom tidningen så fort han kommer från jobbet", som barnpsykologen brukade benämna dessa fäder med.
Jag känner hur min mage börjar närma sig smärtgränsen på grund av den osköna stämningen och illvrålet från ungen i klätterställningen. Han utdelar det ena ouppfostrade svaret efter det andra till mormor, eller om det nu är farmor. Men när hon höjer rösten till ungen, som nu skriker som en stucken gris av egna ställningstagande vad som skall behaga honom att göra
- Om du inte kommer genast så åker vi ifrån dig, nu har jag fått nog.
DÅ reser jag mig från bordet och säger halvhögt mest för mig själv nu har jag också fått nog. Det finns inga avtorkade bord, men jag väljer ett av alla de kladdiga borden i andra ändan av den stora lokalen där jag knappt kan höra den vidriga samvaron, som jag tvingats ta del av i minst en kvart.
 |
| Min dotter har "tjejlunch" med sin bästis i Malmberget. Jag undrar vad hennes bästis berättar. Av händerna i luften att döma är det något som hon beskriver. Tänk så annorlunda dåtidens barn var i den åldern i jämförelse med en hel del av nutidens barn. |
GLAD Påsk! Ja, det kan man nog fira också, men då gäller det att man inte har läst några mail, inte vistas ute i dårarnas paradis minsta lilla stund, eller tänkt tanken om hur saker och ting är inrättade inom människorna själva.
Jag ringde barnbarnet, den blivande tonåringen och gratulerade honom på namnsdagen senare på kvällen och frågade honom vad hans namn betydde. Var han "Guds sändebud" eller var han "Guds kämpe" som namnet också kan betyda. Han svarade att han var "Guds sändebud". Men när jag undrade över vad det var för budskap han hade kommit till världen med svarade han att det visste han inte. När vet du det då, undrade jag. Det visste han inte heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar