Satt och lyssnade på nyheterna, när vi segade oss runt hela stan med bilen.

Inte mindre än tre varv fick jag köra runt stora galoppen bara för att kunna uträtta mina tre ärenden, där jag i stort sett borde ha kunnat passera tvärs över gatan.

Undra om de har importerat presidentkandidater från USA, när de har gjort om innerstadstrafiken i Göteborg. Det är så skruvat att jag inte ens orkar känna mig frustrerad längre.

Det pågår dessutom vägbyggen precis överallt. Till en del saker verkar det finnas hur mycket pengar som helst och illa berörd blir jag, när jag tänker på vilka som drabbas. Det är svårt att förstå hur man kan låta sjuka och gamla, ibland både ock, ligga ensamma dag ut och dag in, ända tills de drar sin sista suck och ha dem att stirra i taket, utan en levande själ att prata med. När vi inte ens klarar av cancervården till små barn, som har hela livet framför sig, finns inte heller någon sjukvård att ställa sin tillit till. Vården verkar ha satsat mer på administration än de som skall göra jobbet.

Inte blev det så mycket bättre inombords när polisen kom till tals i nyhetsutsändningen och man pratade om avvisningar och de enorma polisresurser som krävs till det och flyktingboenden. Det tar ungefär 3 år innan en avvisning kan komma till stånd. VEM skall betala den notan under tiden kan jag inte låta bli att undra. Bortkastade pengar är bara förnamnet.

Samtidigt som jag i onsdags såg mig nödsakad att ringa 112, när vi var på Backaplan, för att höra om det fanns en polisbil i närheten. Därför att invandrarslöddret som drar omkring hade haus på börsen och det såg riktigt illa ut, när alltfler började strömma till och tonen och tjafset inte blev till det bättre.

Jag hade verkligen ingen lust att ge mig in i getingboet, men tillslut insåg jag när det inte ens gick att få en uppgift OM det fanns någon polisbil i närheten, att här fanns inget annat att göra. Jag klickade bort mobilsamtalet och armbågade mig rakt in i getingboet och avblåste det hela. Men det hade lika gärna kunnat slutat med att jag hade haft en kniv instucket i bröstet, eller ryggen.

Man kan undra vad det är för galen värld vi har fått. Ta bara den här stolliga presidentvalkampanjen som nu pågår i USA. Varje kandidat kostar dryga 3-4 miljarder och vad årets valkampanjer kommer att sluta för var och en av dem, kan man väl knappt gissa sig till. Samtidigt finns en sådan misär i USA att det är helt bedrövligt. Allt fler barn är hemlösa och lever på gatan. Men miljarders miljarder kan de kasta ut på att visa vem som är mest förträfflig.

Lyssnar man då till några av presidentkandidaterna och deras retorik, ja, men då kan man ju inte annat än misströsta, därför att det är trots allt så att det som händer i USA spiller över på oss i allra högsta grad, eftersom vi är ett lydrike till USA.

Inte blir det så mycket bättre att lyssna till och skåda den svenska politikerkåren och notera hur den ena samhällsfunktionen efter den andra upphört att fungera.

Bild: Björn Olsson fotograf

Det känns inte bra att tänka på de här små barnbarnen som finns omkring oss och nudda vid blotta tanken: vad i hela helsefyr är det för värld som de skall leva i och möta. Hinner ens mina barn vara något så när fredade. Nej, jag tror faktiskt inte det.