De korkades skara som ställer klockan att ringa 06.10 för att spela golf i simulatorn, trots att de hela gänget är pensionärer vad jag vet. Sedan är i vart fall Herr H så trött att han somnar så fort han sätter sig i fåtöljen, ungefär den tiden när spädbarn blir nattade. Trött och grinig går han också omkring och är under eftermiddagen p.g.a. sina tidiga golfvanor. Klagar på axeln gör han i allt högre omfattning, speciellt sedan jag fick honom att rensa lite papper och han hittade ett brev från husläkaren, med datering i början på 2000-talet, där det stod om axeln.
Den manliga slutledningsförmågan har uppenbarligen sina brister, eftersom de BARA spelar golf: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Ibland ringer hans polare Ingvar och så försvinner han under helgen också.
- Det kan man väl säkert, sa jag. Om inget annat så när snålvattnet rinner. Men jag skulle nog kanske inte tänka på något annat än t.ex. Råstojaure, som har biflöden i älvar som du antagligen inte har några kunskaper om. Du vet i den där landsändan dit dina kunskaper inte når, eftersom du bara varit upp till Torneträsk.
- Har jag, undrade han med en förvåning som inte gick att ta miste på.
- Abisko, Lapporten, Torneträsk... Vägen mot Narvik, som vi åkte längs sommaren 2002, försökte jag att lägga till dock utan resultat.
Ibland inser jag direkt när det är kontaktlöst med huvudledningen, han ser rätt nollad ut milt uttryckt.
Tystnad. Manliga hjärnor behöver lite tid att samla sig... för att göra en snygg undanmanöver, när det skitit sig:
- Vad får ditt snålvatten att rinna, undrade han då istället.
- Såvitt jag vet inget för tillfället och det var nog länge sedan det rann något snålvatten här, svarade jag.
Dryga två månader med hälsoläge risigt då rinner det sannerligen inget snålvatten. Jag äter för att jag borde äta, men det finns inget som jag ens längtar efter att äta. Ibland skramlar jag runt i köksskåpen helt planlöst, öppnar t.o.m. kylskåpsdörren och kikar in, ungefär som om jag är på irrfärder utan att veta vart jag är på väg. En del dagar blir jag nästan tvångsmatade av mina kära, andra dagar är jag som småfåglarna, småäter i ett.
I dylika stunder är det tur om jag inte hittar något onyttigt att stoppa i mig. Herr H är en baddare på att bära hem sån´t som man verkligen inte skall äta.
Idag när vi kom hem ifrån stan, skulle visa sig när han började packa upp alla kassar som hade blivit när han traskade runt på stan medan jag var hos frissan, att han hade shoppat något som skulle föreställa kanelbullar i massproduktion.
Herre min skapare, tänkte jag. Man måste verkligen vara shoppinggalen om man t.o.m. kan köpa hem det som säkert bara kommer kleta sig fast i gommen, som en enda stor kletig massa. Kanelbullar utan kanelbullar.
Det var inte bara kletiga bullar han hade köpt i parti och minut, han hade fler kassar. Jag kikade in i två av dem och kommenterade ena köpet till dottern:
- Han har köpt tre paket sugrör också, det var väl bra!
- Skall han börja sälja sugrör, undrade hon, eftersom hon och jag alldeles nyss hade kunnat konstatera efter att ha fyllt på burken med sugrör, att vi har sugrör till dö´dagar, även om vi skulle få tillskott av små enmeterstyper i mängder.
Anledningen till mitt besök hos frissan igen var för att jag försökte åtgärda den finska ryamattan, som den polska s.k. "hårfrissan" ställde till här i början på januari, när hon skulle göra slingor men i själva verket helfärgade håret i tre olika nyanser. Jag tänkte idag att jag lika gärna kunde passa på att klippa håret lite. Hårfrisören föreslog att han skulle klippa håret så att det nådde ner till axlarna. Det är okej svarade jag, som var så dödens trött att jag trodde ett tag att jag skulle ramla ur frisörstolen, eftersom jag inatt igen suttit och jobbat fram emot 4-snåret för att hitta gamla foton till boken, som skall ges ut och deadline börjar närma sig med stormsteg.
Antagligen måste jag ha suttit med axlarna in i öronen, eftersom blotta ögat sa att håret nu nådde bara ner strax under örsnibbarna, när han var klar och jag öppnade ögonen. En hastig blick på golvet fick mig att inse att det låg betänkligt långa tofsar kringströdda på golvet. Men jag orkade inte bry mig.
- Är du nöjd nu, undrade Herr H när han steg in i bilen, dit jag hunnit före honom.
- Vet inte, svarade jag och kände att det var ingen underdrift. Jag känner mig i alla fall som Lisa i den tecknade serien Lisa och Sluggo, svarade jag.
- Men nog är det väl själva den, sa han, att du aldrig lär dig att säga ifrån. Vad är det nu som är felet.
- Det är för lite uppklippt vid ansiktet, jag ser ut som Lisa i Lisa och Sluggo, sa jag just om du nu hörde det.
- Vad skall du göra åt det då, undrade han, eftersom jag antar att det inte var gratis ditt besök hos frissan.
Jag orkade inte ens svara, eftersom jag redan visste svaret och därför bara rattade ut från parkeringen. När vi kom hem gick jag raka vägen in i badrummet, tog fram hårsax & kam och klippte upp det kring ansiktet och Voilá så var Lisa försvunnen!
- Korkade fruntimmer, tyckte Herr H, betala så mycket pengar och inte vara nöjd med klippningen.
- Jag tror bestämt du talar med en tunga som verkar lida av bifurkation, svarade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar