T.o.m. när man frågat innan vi skulle ta på oss ytterkläderna, skall du inte kissa innan vi åker och fått ett nekande svar. Men precis när vi har bökat runt med påklädningen etc. så säger han helt plötsligt, som om frågan aldrig har varit på tapeten det senaste århundradet:
- Jag måste kissa!
Herr H suckade och sa till honom:
- Du är precis som din bror, inte nu, inte nu, inte nu, inte nu... men NU!
Jag hade ju förstås kallt räknat med att lille barnbarnet, Herr H och jag skulle åka iväg till något riktigt trevligt och ha en genomtrevlig dag tillsammans. Så blev det inte.
När vi anlände i bil till Frölunda Kulturhus, inleddes det hela med att jag sprang gatlopp för att få en toalettdörr öppnad, av den enkla anledningen att jag hade missat att stoppa ner näsdukar i handväskan och kände att jag höll på att kvävas av nästäppa och ett tag trodde jag t.o.m. att jag skulle vomera av all slem som gurglade runt i halsen.
Efter fem olika uppgifter om låsen och en tom info-disk och någon som påstod att det visst sitter någon där - Som inte syns för oss vanliga människor som inte ser spöken på ljusa dagen - började jag känna mig måttligt road, eftersom båda knän vid det här laget sprängvärkte av springandet fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är inte lätt att knata runt på benknotorna och se bibehållen glad och trevlig ut!
Tillslut gick jag in i verkstan dit vi egentligen skulle gå in. Där tilltog idiotin och nu var det ingen hejd på de fortsatta kontraorderna om toalettdörrarna. Men då hade jag lessnat och sagt att jag struntar i toalettbesöket. Ingen lyssnade på de örat. Det var alltifrån "jag låser upp härifrån", varvid jag gick ut än en gång och hela vägen dit. Det är långt att gå med de här knäna. När jag kom tillbaka efter att ha konstatera att alla toalettdörrarna var lika låsta som tidigare. Då tilltog idiotin till stormstyrka med att någon som stack in näsan i lokalen och hojtade på bruten svenska något om att det var bara att trycka på knappen som på handikapplarmen.
Underbart tänkte jag och förklarade än en gång, att jag struntade i att gå in på toaletten det fick vara! Eftersom jag nu varit fram till alla toalettdörrar hur många gånger som helst vid det här laget, visste jag att det inte fanns några knappar att trycka på, bara helt vanliga låsta lås!
Då kom det en dam travandes med en dörrnyckel i handen och tok gjorde som tok bad, jag gick iväg. Nu med så sprängvärkande knän, att jag kände hur gråten i halsen gjorde det ännu svårare att andas, därför att det gjorde så fruktansvärt ont, att det kändes som om jag skulle dö vilket ögonblick som helst!
När jag kom tillbaka till verkstan blev det sannerligen inte till det bättre. Hela jag förvandlades till ett enda stort öra och jag blev alltmer bekymrad över att de som höll i det hela inte greppat den universella hemligheten med sagor. Sagor är väldigt sällan något annat än just grymma, men det finns en sensmoral som barn förstår och tar till sig!
De reagerade knappt när en psykolog som ursprungligen var från Kiruna drog upp sina små vänner ur väskan och försökte förklara värdet av dem. Medan jag som arbetat med barn med särskilda behov, pedagogiskt och terapeutiskt vet hur undergörande just detta underbara ventilationshål kan bli och så mycket som kan springa fram med så enormt lätta medel, utan att barnet känner sig utpekat.
Alla de andra som hade kommit dit, ombads berätta vad de hade för erfarenheter och varför de kommit dit. Jag och Herr H var tydligen något som katten släpat in. Då man kunde förväntat sig att vi skulle berätta varför vi kommit dit och vad vi hade för erfarenheter, då reste sig de som kallat till denna sammankomst upp från stolarna och visade att nu var man på väg därifrån och det hela var slut.
TACK! tänkte jag, med tanke på vad jag hittills hört är det ömsesidigt ointresse.
Jag slogs av tanken att det hela påminde faktiskt om en oborstad karl, som uppenbarade sig i dörröppningen en kväll vid 22-tiden. Han stod där iklädd kalsonger och undertröja och drog upp väckarklockan, medan han talade om att nu var det sängdags. Hans uppenbarelse i dörröppningen spred skrattvågor som aldrig riktigt ville tystna, eftersom vi precis hade ätit upp varsin 30-års födelsedagstårtbit som vi hade tagit med till födelsedagsbarnet. Vi hade förstått vad det var för fynd till karl hon hade hittat. Medan hon den stackaren höll på att hälla upp påtåren till oss skrattande damer lät flera av oss hälsa:... och så skall väl katten slängas ut för natten också.
Saken var bara den att det inte fanns någon katt i huset. Det är kanske överflödigt att tillägga att ingen av oss stod högt i kurs hos honom efter den dagen.
Jag sände en tacksamhetens tanke över att jag hade följt min första ingivelse precis när jag var på väg att packa med mig: Prag-Otto & Co för färd bort till Frölunda Kulturhus. Helt plötsligt när jag stod i begrepp att packa ner dem i en stor tygkasse, slogs jag av tanken:
"Nej det är nog lika bra att jag åker dit och lyssnar först, inte ägnar mig åt mer Margarita ante porcus i mitt liv, om det visar sig inte vara det jag tänkt mig".
Jag satsar nog hellre på att jag kan få dem ombord, som jag länge funderat på och tänkt att de människorna både behöver mig och jag kan kanske få glädjas åt att jag har kunnat göra något bra för andra människor i utsatta lägen på ett nytt sätt.
Lille barnbarnet, Herr H och jag vi var vid det laget rätt hungriga så det fick bli minsta motståndets lag som låg närmast till hands, utan en ny ökenvandring: Jensen's Bøfhus på Frölunda Torg. Solen sken både ute och inne igen.
Vi återvände till hemmet just precis när barnbarnets mamma hade kommit för att hämta honom. Det är först nu när jag tänker vad dagen har innehållit som jag inser, att jag har ett inslag i dagen som inte alls varit bra och där jag känner mig som en riktig gammal surragata: besöket vid Frölunda Kulturhus.
 |
| Vet du varför Kasperdockan ser så sammanbiten ut... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar