Ett värdefullt familjeporträtt av disponentsonen Arne Alin som berättar om sin uppväxt i LKAB:s Disponentvillan, Malmberget på 50-60 talet.

https://www.youtube.com/watch?v=2oyb_tGkPrc

Det är en film av Patrik Johansson, där disponentsonen Arne Alin
berättar om sin uppväxt i Disponentvillan i Malmberget på 50-60 talet. Arne Alins pappa var LKAB disponenten Ragnar Alin. Den disponent som i allra högsta grad var involverad i hur det gamla vackra Malmberget försvann inför våra ögon. Det revs och byggdes ett Malmberget som aldrig någonsin kunde ha varit dimensionerad för den ortsbefolkning som fanns/funnits, eller ens var möjligt skulle kunna finnas.

Det är en mycket intressant intervju att lyssna till och Arne Alins egen framtoning tillhör verkligen till det mer behagliga och sunda slaget.

Det som blir sorgligt när man lyssnar på intervjun med Arne Alin är hur det blir så tydligt vilket klassamhälle Malmberget varit. Därför att Arne Alin berättar hur han fick dölja på vilken sida av Malmberget han bodde för att slippa stryk. Något som jag har svårt att tackla, eftersom jag inte förstår dylika avskyvärda tilltag.

När Arne Alin berättar om sin mamma som vantrivdes i Malmberget, blir frågan hängande i luften och det han finkänsligt tar upp är naturligtvis bara avigsidan med myggplågan. Men jag förstår problematiken därför att disponent- och ingenjörsfamiljerna tillhörde Malmbergets créme de la créme.

Själv minns jag hur min klasskamrat Christer Lindqvists pappa var chaufför hos LKAB. Det var inte vilken chaufför som helst utan en med uniform, som körde runt de fina damerna på shoppingturen. Medan våra egna mödrar fick släpa tunga matkassar och mjölkhämtare så knogarna stundtals halvvägs släpade ner i backen och oavsett hur många som skulle närvara vid matbordet.

Otaliga är de mödrar som arbetat i LKAB:s växthus om somrarna, eller hjälpt till vid serveringen vid både Disponentvillan och Bolagshotellet.

Idag har det statligt ägda LKAB sorgligt nog låtit girigheten helt och hållet ta överhand, det finns inte längre något som är heligt. Det var länge sedan någon "höjdare" inom LKAB bodde i Malmberget, eftersom miljön har urartat fullständigt sedan mycket lång tid tillbaka.

Även den gamla vackra Disponentvillan och alla de andra vackra trähusen på bolagsområdet låter man helt enkelt förfalla där de nu ligger bakom industristängslet, trots att de verkligen borde flyttas och återuppföras i den miljön i Gällivare där de hade passat alldeles utmärkt att flankera Fjällnäs slott. Det är en unik bruksmiljö som statsverket med öppna ögon låter förfalla och gå i graven.

Vi hade alla oavsett bakgrund behövt hjälpas åt att skriva Malmbergets historia därför att Malmberget är i allra högsta grad döende p.g.a. gruvbrytningen.

Det är vid varje återvändande lika chockartat återvändande som väntar oavsett vilken del av Malmberget man har tillhört eller vilket samhällsskikt man tillhört: créme de la créme eller längst ner på den sociala skalan. Det går inte att freda sig inför förfallet och den våldsamma utplåningen av inte bara byggnader utan en hel folksjäl.

Disponentvillan fotograferad av mig i juni 2015 där den ligger bakom LKAB:s industristängsel. Förfallet och girigheten får så tydliga drag över vilka människor det är som styr och ställer i LKAB, LKAB:s styrelese och inte minst i den svenska Regeringen. Det hela blir så fruktansvärt ansvars- och morallöst att det vänder sig i magen.