När siktet har olika inställningar kan det inte bli annat än fullständig kaos.

Jag vaknade tidigt denna morgon och jag vaknade av att jag höll på med en inre uppräkning hur många stressmoment, som funnits kring mig i mitt liv. Trots att jag är det stoiska lugnet själv. - Jag har alltid vetat vem jag är, vetat vad jag står för. Det har aldrig bekymrat mig det minsta, när jag tvingats gå mot strömmen för att göra rätt, eller stå på den svages/utsattas sida.

Men när jag sitter där och läppjar på min stora balja te, som fått bli då jag insett att kaffedrickandet skall jag nog av hälsoskäl försöka att undvika i alltför rikliga mängder. Det är då jag inser hur bedrövligt enögda människor kan vara.

Jag förstår verkligen inte vitsen med att se en människa, men att vara blind för en annan människa, som dessutom rent geografiskt befinner sig på betydligt närmare håll. Det är bland Göteborgs-Postens insändare jag hittar de två förkrossande inläggen under "Fria ord". 

Det första inlägget är skrivet av Åsa Toresson, som har rubriken: Idag skäms jag.

Åsa Toresson skäms över att svenska regeringen börjat stängningen av våra gränser. Hon undrar vad som är mest värt, att vi bevarar vår livsstil eller att människor på flykt får skydd? Hon gör den teatraliska jämförelsen med varför hon skall ha rätten att bo i en lägenhet med el & värme, få mat varje dag och aldrig skall behöva vara rädd att hennes barn skall sprängas i luften av en leksak stoppad med en bomb. - Hon ondgör sig över Black Friday och slutar med att vi måste bry oss alla dagar.


- Jag känner mig rätt provocerad själv, eftersom vi denna Black Friday tillbringade en del av den dagen med att ta med 4-åringen till Allum. Han hade fått bestämma vad han ville göra. Han ville att han och hans farfar skulle äta strutglass, för det är så mysigt! Och så får det bli, han och hans farfar äter strutglass och jag läppjar på en café au lait.

Ja, jag medger det är höjden av egoism att ta vara på sina egna nära och kära, när många miljoner är på flykt och har det dåligt.

Men varför slänger sig inte Åsa Toresson genast ut på jordstampat golv och byter plats med de mindre bemedlade? VAD har Åsa Toresson själv gjort för uppoffringar kan jag inte låta bli att undra över, eller är hon nu behäftad som så många andra är av att det alltid är någon annan som skall ordna det här, som förfasas över. Själva har de i alla fall tänkt godhetspoäng och längre än så brukar det som regel inte räcka.


Jag fortsätter att läsa signaturen Lars bland inläggen: Han å sin sida undrar hur det kommer sig att om vi nu är ett så rikt land och välmående folk, att vi låter en 93-åring sängliggande kvinna inte få plats på ett äldreboende, utan hon tvingas ligga till sängs i hemmet och stirra i taket i väntan på dagens enda mänskliga kontakt, när den halvt ihjälstressade hemhjälpen kommer på blixtbesök och micrar den - den i bästa fall - smaklösa, färdiglagade maten.

Lars vill (med all rätt kan jag tycka), att ni "goda" människor som säger att vi har råd, varför sträcker sig den "godheten" inte till att innefatta den 93-åriga kvinnan, som inte kan tala för sig själv. En kvinna som under ett helt långt liv "gjort sin plikt" och bidragit till samhällets uppbyggnad och när det är dags för dessa att "kräva sin rätt" glöms bort.