Min kusin Karin som bor i Tyskland ringde mig idag och påminde mig om att tiden rusat iväg,

genom att tala om att det i år var 40 år sedan de flyttade till Tyskland.

40 år? Vart tog tiden vägen och vi med den...

Så pratade vi om väder och vind och vad som hänt oss själva sedan vi talades vid för drygt en månad sedan. Sedan om det oundvikliga, det tunga som finns omkring.

Det finns många likheter mellan oss, hon förlorade också sin mamma i cancer i alltför unga år och hon är liksom jag född med ett hål i hjärtat. Hennes har växt igen har det nyss visat sig då annat tillstött. Medan jag nu står inför att få vetskap om vari problematiken för egen del ligger. Besök hos hjärtläkare är inte det som jag direkt kunde föreställa mig skulle stå på min egen agenda. Jag hoppas och vill tro att jag är förskonad från åtminstone det, det måste finnas någon annan förklaring. Därför att det känns som om allt övrigt som finns runtomkring mig är fullt tillräckligt att tampas med.

Det är ändå märkligt i stunder som dessa, att glädjen och skrattet trots allt kan bestå då döden åter står i begrepp att visa oss hur maktlösa vi är. Livet är ett mysterium...

Jag har svårt att förlika mig med att min älskade systerson kämpar på upploppssträckan mot det obönhörliga slutet. Det är svårt att stå vid sidan om och veta att inget kan jag göra, som skulle förändra utgången.

Mo Nunne kan inte den här gången pussa på det onda för att det skall försvinna för honom, kan inte ens sätta på ett plåster som skulle kunna lindra. Cancern kommer att vinna den här striden och den utmätta tiden är snart till ända.

Än en gång på väldigt kort tid kommer jag att stå där vid fullbordat faktum: sorg är det pris vi får betala för kärlek.