Jag kommer ihåg att vi hade en rysk tolk på tingsrätten, vars man arbetade på KTH i Stockholm och höll till mycket uppe på Rymdforskningsstationen Esrange i Kiruna. Konst och vetenskap har alltid varit två ämnen, som alltid har fascinerat mig, så det var i och för sig inte så märkligt, att jag berättade om de märkliga moln som hade dykt upp våren innan och som var så skarpa, att jag genast blev förblindad så fort blicken bara sökte sig till dem. Det kändes helt enkelt väldigt skadligt att betrakta molnen med blotta ögat.
Eftersom jag och tolken hade hamnat i en diskussion under lunchen om hennes mans arbete på dels KTH dels vid Esrange, undrade jag om hon inte kunde fråga sin man om de märkliga moln, som hade snurrat runt i mitt huvud, utan att jag hade lyckats hitta någon vettig förklaring till dem. Det dröjde väl ungefär 5 sekunder (naturligtvis en överdrift från min sida), innan hon ringde upp och ville veta mer om molnen som jag hade sett.
Jag visste mer utförligt bot på det, eftersom jag faktiskt hade fotograferat dem och kunde lämna ifrån mig dessa foton till henne. Visserligen hade inte färgöverensstämmelsen varit hel ok från verkliga moln och det som hade återfunnits på fotona. Själv kände jag att molnen kändes skrämmande, det var något som var i olag det kände jag intuitivt, eftersom jag trots alla mina år i norr aldrig hade sett dess like. Sedan att jag tycktes vara ensam att ha uppmärksammat dem gjorde mig inte heller lugnare. Av en ren slump hade jag råkat lyfta blicken uppåt och fått syn på dem, som helt kortvarigt hade visat sig på en tämligen ljus vårhimmel.
Några år senare läste jag om att det nu fanns alarmerande rapporter om att ozonskiktet kring polarzonen inte bara hade tunnats ut, utan nu fanns även stora hål. Jaha, tänkte jag, det måste väl vara förklaringen till de märkliga molnen.
För inte alltför länge sedan gick jag omkring och ältade detta med de skarpt självlysande molnen. Vad var det nu den ryske tolkens man hade kallat molnen för? - Irriterande att inte minnas något som jag vet att jag lagt mig vinn om att lägga på minnet. - Det är som om jag håller på att vaska fram sådant som ligger på hårddisken och nu är hög tid att rensas upp, eftersom det inte har gjorts tidigare.
En sak har jag lärt mig av min gamle Mentor Möller: är det något man verkligen vill veta/bör få kunskaper om, då får man det tämligen omgående. Det finns någon form av högre hierarki som står en bi i dylika fall.
Idag när oron förde mig ut på upptäcktsfärd för att skingra tankarna, fann jag det helt plötsligt och det visade sig att det som vanligt var involverade så många "slumpartade personer" att det inte längre kändes som en slump. Jag skulle verkligen få veta det här och NU:
http://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/markliga-moln-visade-sig-9764143.aspx
Däremot kändes det inte som om den därifrån länkade artikeln var helt sann - om dess ofarlighet
http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/vackra-moln-inte-langre-sa-farliga-5935625.aspx
Det kändes mer som om det var fråga om rena gissningstävlingarna... och min upptäckt av pärlemormolnen, som måste ha varit någon gång i början på 80-talet och som nu hade antagit sådana proportioner, säger mig att det är nog betydligt allvarligare nu än det var då. Därför att jag lovar och svär att dylika moln har inte funnits på mörka himlar i norr förr medan jag var en del av det lappländska arvet, som nu finns i de båda länkarnas bilder.
NU är det helt uppenbart, att de finns där på mörka himlabottnar och har fått ännu en ny skepnad från skarpt pastellfärgade prismor till något helt annat.
 |
| Norrsken som sprakade ovanför huvudet och gjorde hela håret statiskt kunde vara både skrämmande och fascinerande, det är ungefär där som upplevelserna från rymden handlade om fram till 80-talet. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar