Nu börjare det bli svårt att tycka att omvärlden är ok.

Kanske är jag inte ensam om att mentalt vilja dra mig in i mitt skal, därför att nu sänker sig mörkret över oss med en sådan hastighet, som jag inte trodde var möjlig att jag skulle hinna få uppleva.
 
Samtidigt inser jag att jag inte kan tillåta allt det här klibba sig fast i mig, som den våta kalla filt det här framstår som för varje människa, som vill att världen skall vara god och där alla människor skall ha lika värde. 

Det tog en stund innan jag insåg, att jag inte kunde bli rov för dessa stridigheter och sunkna tankar som finns där varthän man än lyfter blicken emot. Det är inte svårt att hitta glädjeämne och det vackra i livet.

När det är som allra värst brukar jag, i brist att jag inte längre kan röra mig obehindrat ute i naturen, ägna någon liten stund att titta på alla bilderna som finns i FB-gruppen "Norrland. Ett eget land". Det skänker mig tröst och jag känner hur livsandarna återvänder för varje bild som passerar mina ögon.

Heide David‎ till Norrland. Ett eget land

den 1 november kl. 23:24 ·
Bilden behöver inte ens vara färgsprakande för att ge livet luft igen. 

 

 

O tänk bara vilka underbara människor det finns, som omgivningen minst av allt tror att det just där kan finnas något överhuvudtaget att upptäcka.

Vanliga vardagsmänniskor är det jag föredrar, därför att det finns ingen människa som inte har något eget alldeles unikt. Det är bara det att de kanske aldrig har fått blomma ut, aldrig kanske uppmärksammats för vari deras egna storhet egentligen ligger.

 Jag tvivlar alltid på upplägg av alla dessa "kändisar" som media är fulla av, eller samma koncept som nödvändigtvis måste rulla på i all oändlighet.

Det är också därför jag har så väldigt svårt att förstå programmakarna på TV. Det skall tydligen gå i samma hjulspår jämt. Är vanliga människor med av någon outgrundlig anledning så nog katten kan man ge sig den på, att det är någon form av förnedrings-TV, istället för att låta saker och ting få en bra  upplösning vid vägs ände. Som t.ex. i TV-programmet "Allt för Sverige". http://www.svtplay.se/allt-for-sverige 

(programmet kan bara ses 30 dagar efter sändning)
Det hade väl varit utmärkt att samtliga deltagare i slutändan hade fått träffa sina anhöriga och att man gemensamt fått följa dessa personer under resans gång. Fått uppleva fullt ut hur människor, som inte känner varandra kan finna en gemensam väg, trots olikheterna.

Tänk så fridsamt det vore om vi för en liten stund slapp dessa "kändisar" uppstoppade i tid och otid i våra liv.

Det finns somt som jag utvecklat en allergi mot på förhand, trots att de i själva verket inte är "någon", som t.ex. den s.k. festfixaren Micael Bindefeld, som enligt uppgifterna känner allt och alla och kan få snudd på vem han vill till ett tv-program. Dvs. alla utom sådana vanliga människor som jag och kanske du som läser det här. http://www.expressen.se/ekonomi/mona-sahlin-tog-privatjet-till-lyxfesten/
De här människorna har en tendens att bli så vansinnigt gränslösa och jag tycker inte att det är så himla roligt, speciellt inte då vi vanliga skattebetalare på något sätt alltid råkar vara de som skall stå för kalaset i någon variant.