- Den där stora flugan är så enerverande, att det känns som om den blivit en hemsökelse. I flera dygn har den flugit runt i huset, från rum till rum och allt eftersom man förflyttat sig, ungefär som om den haft behov av sällskap. Jag har försökt att få ut den genom någon av balkongdörrarna, men icke! Träffa den med flugsmällan det kan man ju bara glömma, det gör man helt enkelt inte med de där stora flugorna.
Herr H, som i det här fallet har lyckan att inte höra dylika enerverande ljud, hade förut ett raffinerat och imponerande sätt att fixa irriterande flugor förr om åren, höll ännu en ny föreläsning om flugor och hur flugor ser och skillnad på fluga och fluga.
Han brukade helt enkelt med fingrarnas hjälp (pekfingret mot tummen) sprätta ihjäl dem! Ett sprätt med pekfingret och PANG så låg flugan där ohjälpligt död...
Men den gubbens reaktionsförmåga har helt enkelt börjat tryta och han ligger nu på en behaglig nivå, liksom oss andra döddansare. Inget att yvas över längre.
Medan han for omkring, som en furie med flugsmällan i högsta hugg, försökte jag än en gång att ställa upp balkongdörren på vid gavel i köket och gjorde ännu ett helhjärtat försök att schasa ut flugan. Icke. Jag lessnade och satt mig åter vid runda bordet och fortsatte läsandet. Men flugmatadoren hade inte gett upp, flugsmällan ven tidvis som en propeller i köket, en gång fladdrade det t.o.m. till i min tidning och jag kunde riktigt se de kommande rubrikerna:
Slog ihjäl sin sambo med den franska flugsmällan!
Mitt i allt när jag höll på att läsa om den livlige prins Nicolas dop, som av allt att döma inte alls uppskattat tillställningen, började jag mer ingående studera bilden på hans omkringtultande storasystern Leonore, som enligt reportern försvann och blev bortförd i förtid, hörde jag utstötta ljud från flugjägaren. Det lät mer som om han höll på att gyttjebrottas med en stor oxe och var utmattad av den närgångna bullfighten.
Jag kommenterade högt, att av bilden att döma var det en tämligen opedagogisk person som hade planerat dopet, eftersom det saknades två alternativa små stolar för den lilla prinsessan Leonore. Passande hade det nog varit att han en stol bredvid stora kusinen prinsessan Estelle och en till mellan mamma prinsessan Madeleine och pappa Chris O´Neill. Hur man ens kan få för sig att inte ha en egen sittplats för ett sådant litet barn är liksom en gåta i sig. Om man inte ens har något att sitta på, är det väl inte så undra på att man blir rastlös och vankar omkring på egna upptäcktsfärder, medan de vuxna sitter fastklistrade på sina stolar, oförmögna att resa sig eller säga något.
Herr H refererade till vår egen familjs mest spektakulära dopakt, där hans äldste barnbarns nyfikenhet under lillebrors dopceremoni har gått till dophistorien. Men utan de vuxnas pedagogiska flerfaldiga fel hade det aldrig blivit så här heller. Prästen var den som på allvar drog igång det hela och det ändade ut i en utsiktslös jakt under altaret.
Något som poängterades vid nästa dubbelbarndop: Kom ihåg nu, att det inte går att krypa under det här altaret!
Varvid repliken var given: Säg inte det!
En replik som fått oss att förstå, att med handen i backspegeln så hade det roliga i det hela uppenbarat sig även för den då ansträngde barnafadern.
- Man borde haft en filmkamera och spelat in det hela. Den hade gått till historien som världens bästa dopfars. Då är nog hela det kungliga dopet en mild sommarbris i jämförelse med det dopet! sa Herr H.
Strax därpå utstötte han ett ljud som fick mig att omedelbart förstå, att nu var flugjakten till ända!
Sanning att säga har jag med ålderns rätt fått alltmer antipatier mot alla former av dödande och avstår. Sedan spelar det ingen roll om det är en enerverande fluga, som ohygieniskt surrar omkring i det som man skall stoppa i sig. Det är nog en av de stora anledningarna till att jag inte tagit mig ut på den där efterlängtade havsfisketuren inhyrd på en riktig fiskebåt för att själv kunna med metspö och rev kunna håva in det jag allra helst vill ha på min tallrik: fisk.
Dubbelmoral? Självklart är det så. Men även växter är levande, t.o.m. vatten är det.
Därför finns allt oftare i mina tankar allt det som den kloke, men mycket svårläste, Rudolf Steiner en gång i tiden skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar