När Jan Guillou kom ut med "Arnserien" trodde jag han hade hade fulländat sitt bidrag inom litteraturen, men då bedrog jag mig grundligt. Arnserien klassade jag som en kärlekssaga från en gång flydda tider och hur livet kunde te sig under den tid som sammanföll med Tempelriddarnas tid. Därför kände jag att filmatiseringen tagit fullständigt fasta på fel fokus. Det är nog också därför jag har svårt med filmatiseringar av bra romaner, regissörerna klarar i största allmänhet inte av att sätta fingret på den springande punkten.
Med Arnserien i bakfickan och den nya romansviten "Det stora århundradet" där den första delen hette "Brobyggarna" fick jag helt klart för mig, att här var en ny boksvit som skulle komma att placera Jan Guillou som Sveriges gigant inom litteraturen. Sedan att Jan Guillou tagit avstamp i Norge för sin berättelse kanske inte är så underligt, eftersom han på mödernets sida har ett ursprung där, även om det är hans franska på fädernesidan som mest har talats om.
När den andra delen "Dandy" i romansviten, "Det stora århundradet", utkom tänkte jag i mitt stilla sinne: Nu kommer haveriet. Jan Guillou är för mycket macho för att kunna ställa sig in i en homosexuell mans värld. Men det och röjandet inom konstvärlden och mänsklighetens futtigheter lämnade kvar ett konstaterande av idel igenkännanden.
Det fick mig att inse att de här andra mellanböckerna av mer varierande kvalité, som Jan Guillou också har haft, har han definitivt lämnat i bakvattnet. Jag skall dock poängtera att fram till år 2006 när "Madame Terror" utkom har Jan Guillou varit ett blankt litteraturkort hos mig förutom "Ondskan", som utkom 1981 och som det på senare tid blev ett himla rabalder om huruvida det var sant eller inte sant. En delvis biografisk roman är en inget annat än en delvis biografisk roman och jag förstår överhuvudtaget inte debatten som förts. Men är väl något som man får betrakta som "typiskt svenskt".
I den tredje delen, "Mellan rött och svart", i sviten "Det stora århundradet" där första världskriget är förbi och bröderna i den alltmer växande släkten Lauritzen ger sig i kast med det moderna drömsamhället Saltsjöbaden och nya politiska vindar som blåser. Slogs jag av tanken att här kommer kanske ett mellanspel som kommer att hamna i radioskugga. Än en gång feltänkt av mig och vid det här laget insåg jag, att den här sviten skulle hålla hela vägen ut.
Vid fjärde delen "att inte vilja se", i sviten "Det stora århundradet", lär titeln ha syftat på att den tyskvänlige romanbrodern Lauritz ovilja att se Tysklands agerande under andra världskriget. Men jag själv ser när jag läser romanen, att det är inte bara där oviljan att inte vilja se finns. När livet kryper innanför romanbroderns Lauritz personliga radie och familjen, som har olika ursprung, åsikter, lojaliteter och till huvuddelen har sina ekonomiska tillgångar i Tyskland blir hela romanen till ett allmänmänskligt att inte vilja se.
I den senaste och femte delen i sviten, "Det stora århundradet", som fått namnet "Blå stjärnan"
blåser det friska brisar kring personen Jan Guillou igen, precis som det gjorde vid hans roman "Ondskan". Inte för att det är ännu en riktigt bra roman, utan den här gången kommer de friska brisarna från Jan Bergman, som utkom med boken "Sekreterarklubben" (Nordstedts 2014) och som var en helt osminkad sanning om kvinnorna i underrättelsetjänsten under andra världskriget, vilket till viss del även Jan Guillous roman "Blå stjärnan" bygger in i romanhandlingen. En av dessa kvinnor i "Sekreterarklubben", som var allt annat än sekreterare utan helt enkelt prostituerade i försvarsstabens tjänst, var Jan Bergmans egen mor. "Sekreterarklubben" handlar om kvinnor som Försvarsstabens C-byrå rekryterade och utnyttjade i Stockholm under krigsåren. http://www.bokus.com/bok/9789113052892/sekreterarklubben-c-byrans-kvinnliga-agenter-under-andra-varldskriget-en-dokumentar-spionberattelse/
Än en gång tycks inte budskapet ha gått fram, att "Blå stjärnan" är en roman av Jan Guillou och som därmed ingalunda ger sig ut för att till sanningshalt vara helt sanningsenlig, vilket Jan Bergmans bok om "Sekreterarklubben" är och som också är en kartläggning över en verksamheten, som varit tämligen dold för allmänheten. Själv har jag svävat i total okunskap om denna konstellation kvinnor och saknade alla former av vetskap om "Sekreterarklubbens" existens ända fram till det. att jag satt och lyssnade på P 1 på väg hem i bilen. Väl hemma hade jag helt glömt bort boken om "Sekreterarklubben" och blev sålunda påmind om dess verkliga existens av Jan Guillous roman "Blå stjärnan".
Man kan naturligtvis tycka vad man vill om "lånet" av historisk fakta av dessa krigshjältar i "Sekreterarklubben", som aldrig någonsin fick ett erkännande till skillnad från alla krigsdekorerade män. Men har man nu som Jan Guillou valt att göra: stöpt om den delen av underrättelsetjänst som faktiskt existerat men gjort det i romanform, är jag i vart fall personligen inte obekväm med detta faktum. Snarare är det väl så att genom Jan Guillous roman "Blå stjärnan" har detta lyfts fram som i annat fall riskerats, att enbart bli ännu en svart fläck i Sveriges egen historia som bara sopats under mattan.
Jag misstänker att jag inte är den enda som det har väckt intresse hos, att läsa Jan Bergmans bok om verklighetens "Sekreterarklubb".
I "Blå stjärnan" kom jag därför att uppskatta det efterord som Jan Guillou lagt till, vilket mycket sällan förekommer i en roman. Men också klart intressant, att hans egen romanserie av spionkaraktär: Coq Rouge haft sin upprinnelse i något självupplevt.
Den som är någorlunda torr bakom öronen känner också till Jan Guillous egen biografi med FIB aktuellt Kulturfront och att han 1973 blev rikskändis, när han tillsammans med journalistkollegan Peter Bratt i den s.k. IB-affären avslöjade att det i Sverige fanns en hemlig organisation inom underrättelsetjänsten, som riksdagen inte kände till. Då avslöjandena ansågs skada rikets säkerhet dömdes Jan Guillou, Peter Bratt samt deras källa, den tidigare underrättelseagenten Håkan Isacson till fängelse för spioneri. Dessförinnan hade Jan Guillou skrivit rapporter mot betalning åt KGB, som enligt honom själv var i syfte att infiltrera organisationen. Kan det bli mer spionhistoria än så?
Alla som skriver på romanmanus har jag en känsla av, att det finns tillslut ett uppdämt behov av att lätta på locket och berätta. Själv befinner jag mig sedan länge i det tillståndet. Sedan gäller det att pussla ihop det i en vettig romanform, när helt avskalade sanningar inte är gångbara av olika anledningar.
Men att skriva något som i slutändan blir fråga om något läsvärt, det är fråga om ett rent hantverk och alla hantverk kräver rejäl och långvarig övning, om man inte vill utkomma med ännu en halvdålig dussinvara i egen regi.
Jag brukar inte slänga mig med ord som att jag är tvärsäker, men i det här fallet finns inget annat ord att välja. Efter att nu har hunnit igenom Jan Guillous femte del i denna romansvit, "Det stora århundradet", är jag fullständigt övertygad om att han för alltid kommer att vara den ohotade giganten, inte bara inom Sveriges gränser utan inom världslitteraturen.
Visserligen finns en rasande hög med skickliga författare att välja bland, som skrivit stora sviter. Men själv har jag svårt att se att Jan Guillou inte skulle kunna slå sådana giganter som t.ex. Conn Iggulden, bara för att ge något exempel, eftersom Jan Guillou även fullt ut klarar av beskrivande av de allmänmänskliga planet i så många olika och varierande tappningar.
Det är journalisten Jan Guillou som är bärare av den grundliga researchen i hans romansvit, men sedan går det nog inte att komma ifrån att åldern nog gjort sitt till. Jag skulle ibland önska att han höll sig till sitt skrivande av romaner, eftersom jag börjar bli lovligt trött på hans ständiga analyser av än det ena än det andra, som blivit på något sätt signifikativt för dagens journalistik. Det är inte en journalists verksamhetsområdet att göra annat än att förmedla nyheter. Tänka är upp till var och en att göra.
Nästa del i denna romansvit, "Det stora århundradet", som jag verkligen ser fram emot, kommer enligt Jan Guillou att handla om, citat:
– Då hamnar vi i det Kalla krigets 1950-tal. Den stora frågan för mig att försöka besvara blir hur det gick till när Sverige bytte från att vara ett helt tyskorienterat land till att bli ett angloamerikanskt. Vad betydde Hollywood? Vad betydde rockmusiken? Vad betydde alla obehagskänslor kring det tyska?
Jag tror att det är få romansviter som så precisionsmässigt hamnat så rätt i tiden. Historien har en tendens att gå igen, speciellt som vi alltjämt lever i tiden för första världskrigets konsekvenser. I Sverige har man t.o.m. backat tillbaka till tiden för första världskriget så sent som år 2010 genom f.d. statsministern Göran Persson & co när man erkände de arameiska folkmorden...
SUCK säger jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar