Det lär knappast vara någon vanlig slappskalle, som har saboterat det nya utomhusbadet Pöl Harbour, Älvstranden i Göteborg.

Jag misstänker att inte ordet gentifiering ingår i deras normalvokabulär.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2801782-pol-harbour-saboterat
Begreppet myntades 1964 av Ruth Glass i dennas beskrivning av några områden i centrala London och betecknar en social statushöjning av ett område, på andra områdens bekostnad.

Det känns verkligen väldigt feltänkt då man saboterar ett efterlängtat utomhusbad i en stort hamnområde, som nu Göteborgs är men så förvånansvärt svåranvänt/svårtillgängligt.

När i flyttade till Göteborgs innerstad, Otterhällan, 1991, brukade jag och dottern ljumma sommarkvällar gå på kvällspromenad längs kajen/hamnen. Men det var inte lätt att kryssa sig förbi alla stopp på vägen och inte fanns det någonstans, att slå sig ner för den delen heller. Så är det ju alltjämt och så är det ju längs kanalerna också. Så mycket missad njutning i något som inte behöver kosta så mycket.
Själv luftade jag hjärnan i Gottskär igår eftermiddag, där varken våldsverkare, tiggare, klottrare eller samhällsförstörare: Politiker &Trafikverket, inte gick att skönja så långt ögat nådde.

Det finns tydligen hopp om livet i en del små samhällsidyller, där avarten ännu inte har intagit människorna. Hela hamnområdet i Gottskär med omnejd vittnar om medmänsklig samverkan för att göra det så gemytligt som bara möjligt är människor emellan.
 

Konditoriet hade snits både på utbud och trappräcke.

Vid Hamnkrogen höll man på att rigga upp musikinstrument på utomhusarenan, så det vankades nog lite festligheter på kvällen.

Långt, så långt ut, att objektivet fick användas pågick dykningar från hopptornet. Några paddlade kanot och andra vindsurfade, medan andra låg och vändstekte sig i solen, eller satt ute och åt eller fikade.

 

Den stora bryggan/njutningsplatsen med många bänkar runtom hade kommit till av förenade krafter. Det fanns dessutom två ställen att stega in på, vilket kändes alldeles sympatiskt.

T.o.m bryggans golv bar sina tydliga tecken över att här hade något åstadkommits med gemensamma krafter.

Sittbänkarna ute hade sponsrats av både privatpersoner och av företag.

 

T.o.m. kyrkan hade gett sitt bidrag till ändalykten, att vila bak, ben och tankar på. Idag kändes texten extra sanningsenligt: han för mig till vatten där jag finner ro. Psaltaren 23:2

 

Många satt där och en del låg t.o.m. och solade på trädäcket. Någon hade sprungit från sin kasse med både mat och annat i. Lite märkt av tidens anda, så öppnades kassen lite för att se att det inte var en kvarlämnad bomb. Man blir onekligen lite nojig av att bo i en storstad där livets fortsättande inte är någon självklarhet. På fel plats vid fel tillfälle, är inte något som jag bara läst om, utan själv upplevt många gånger om så här långt i livet....

Tänk att i lilla pittoreska Gottskär kan de få till det, men inte i Göteborg. Är det inte märkligt så säg...

Njut av utsikten stod det på bänken, fastän det mest är reklamen för sponsorn som syns. De hade borrat små hål för kaffekoppar på bordet. Är nog en god idé i nära havet där det blåser och friskar på, så att alla trista tankar och allt det där väldigt ledsna blir jagad på flykten.

Hela hamninloppet hade bänkar för att man skulle kunna slå sig ner och bara vara, utan att behöva stå givakt.

T.o.m. motorcyklar och en bit ifrån hade t.o.m. mopederna sina speciella markerade platser.

Vad hör väl hemma i ett område där man kan flanera runt och i ett kombinerat hamnområde om inte ett ankare. Vackert i all sin enkelhet. Man behöver inte ha så mycket flotta statyer och andra märkvärdigheter.

 

En historisk karta är alltid lika upplyftande och lärorikt att ta in.

I en levande hamn finns också det som hör till....

Ankringsplats även för BAD pojkar, eller är det så illa att det är dåliga pojkar... Det känns inte som om det var fråga om det sistnämnda.

Gottskärs övriga bebyggelse tycker jag att du själv skall uppleva på plats. Det liknar i mångt och mycket alla de här vackra fiskelägen/fiskesamhällena, med vindlande gränder och små söta skärgårdshus, mestadels vitmålade,  från en gång i tiden och så de pampigt, stora, väldiga och svulstiga, för folk med omåttligt mycket pengar.