Bortrest på en tillställning med många barn närvarande - det är då man inser ett och annat.

Ur barnamun kommer vad som helst. För att inte tala om vad som kan utspela sig i de små livens närvaro. Det kommer tankar som man inte tänkt, i vart fall inte kommer ihåg att man någonsin har tänkt.

Tycker en 4-åring att ett gammalt popsnöre, som livnärt sig hela sitt liv på att musicera, tar i så att trumhinnorna nästan sprängs vid vissa passager i ett i övrigt så finstämt stycke. Då kan man vara rätt övertygad om att det inte gått 4-åringen spårlöst förbi. Även om det suttits lugnt och fint tillbakalutad i den alltför stora stolen och med vitadukslångbordets dukning med vinglas och vikta servetter ungefär upp vid nästippen på 4-åringen.

När det hela är klart och de närvarande applåderar åt det gamla popsnöret, då sätter 4-åringen upp två tummar i luften, som givetvis pekar nedåt. Hade man nu valt bort applåderna, vilket jag tycker att man kan göra i vissa lägen, det här var ett sådant, så hade det nog för mig egen räkning blivit en tumme upp för val av melodi och en tumme ned helhetsutförandet.

Ett barn som närvarar då aktören talar obegripliga saker kan det lika gärna infinna sig ett solklart NEJ, uttalat högt och tydligt. Det får det att rycka lite i mina mungipor, eftersom det där uttalade NEJ-et passar så himla bra in i sammanhanget. Slump eller medvetenhet, det lär vi aldrig få veta.


I brist på sysselsättning, medan de som orerat där långt framme hållit på så obegripligt länge, har de flesta besticken vid alla de små barnen hunnits virats ut och in i servetten så många gånger, att de mest av allt liknar någon urvriden disktrasa och inte visar det minsta lilla spår av servettvikning längre.
Vänta och vänta och vänta, åhhhh.... all denna väntan. Istället för att sitta där med träsmaken i baken hela tiden, så tar de sig helt enkelt ut till den varma sommarsolen, åker karusell, rusar runt och återvänder till de vuxna-träsmak-i-baken-gänget.

De återkommer, efter något som har upplevts som en hel eon för en träsmak-i-baken-vuxen, rödrosiga, fulla av energi och med en kroppstemperatur, som sprider sig i hela ansiktet, ungefär som om de varit instoppade i en finsk bastutävling med kläderna på. Eftersvettningen går inte att ta miste, svettdropparna sprider sig längs hela ansiktet och pappan torkar både ansikte och hår på de små liven i de fint vikta servetterna, som han timman innan mässat om bara skall ligga i knät, när man äter.

Vänta på de olika rätternas tidskrävande inordning, eller på att få hämta lite mer tårta. Har man som vuxen klarat av att dittills sitta som en ihoptorkad mumie i munnen, det är då det inte längre går att hålla inne med ett leende från den ena örsnibben till den andra. Inte blir leendet så mycket mindre av att pappan som försett barnen med föreskrifter på gott uppförande, norpar åt sig från de frimodiga barnens backning av god tårta!

....och varför får man inte röra allt spännande, som lokalen har försetts med och varför är de fina båtarna, som vore så roliga att få leka med, så högt uppsatta mot taket, säkert 4 meter upp i luften och finns det verkligen så långa barn som kan nå dit upp? Hur skall man då kunna leka med dem?

Nu ger de bara unisont upp och lägger sig ner som små ihopkurade kattungar på sina alltför stora stolarna för att nästa sekund vara utflugna igen, ut i sommarsolen och leken, de fria livet.

Varför skall vuxna alltid krångla till det... eller gör de verkligen det fullt ut. Är inte det lilla glädjefyllda barnet egentligen alltid och ständigt närvarande inom alla vuxna, när vi inte passar på oss, inte bara lägger locket på och skall uppföra oss...

Det tar sig bara lite annorlunda uttryck.