onsdag 29 juli 2015

Jag har full förståelse för att homosexuella m.fl vill ha sin rättmätiga plats i samhället - men har inte det här gått till överdrift?

Jag vet inte, men jag springer inte omkring och ventilerar mitt sexliv. Det tycker jag är en privatsak, som inte angår någon annan än mig själv. Inte någon annans sex eller privatliv heller för den delen. Är det nu någon karl som vill klä sig som fruntimmer, men ok för det och och vice versa.

Hela mitt liv har funnits människor omkring mig som av samhället inte betraktats "som vanliga människor". Men hur vanliga är vanliga människor egentligen? Jag förstår väldigt lite av det här förhållandet till andra människor, att man hela tiden skall fösa in människor i former och sätta en stämpel på dem.

För katten hur svårt är det att: Accepterat ALLA människor för det som de är och blivit födda till, eller av andra anledningar blivit.

I mina ögon är det rätt skruvat, att bedöma människor utifrån deras sexualitet. För mig är det helt enkelt en icke-fråga, därför att det angår mig överhuvudtaget inte vad någon har för sig i intimsammanhang.

Det går att prata med sina barn: i den familjen är det två pappor, eller två mammor. Den pappan gillar att gå omkring i tjejkläder, eller den mamman vill gå omkring i kläder för män/killar. Alla har vi olika skepnader, som vi visar upp till varandra. Lär barnen att vara toleranta människor, att det inte är något fel att varje människa själv får bestämma över sina egna liv och hur de vill leva sina liv.

Barn behöver inte veta mer. Låt barn vara barn och snälla vuxna människor: VAR VUXNA!

Jag tänker många många många gånger på Ole, som dog i AIDS på den tiden AIDS var något förskräckligt hysteriskt uppblåst i våldsamma proportioner, ungefär som om han var en vandrande smittohärd, som skulle bemötas med plasthanskar och heltäckta dräkter. Men hur skulle han kunna smitta någon av oss andra. Vi hade ingen sådan relation till honom, att det fanns någon smittorisk.


Det är fortfarande ett djupt hål i mitt hjärta, när jag tänker på hur folk i min egen omgivning kunde betraktade Ole. - Denna underbare glädjefyllda, omtänksamme människa! - Människor som jag trott varit intelligenta människor, t.o.m. sjukhuspersonal betedde sig många gånger, att jag mest av allt hade lust att knacka dem i huvudet och säga: VAKNA! Ole är ingen vandrande smittohärd om du inte har samma läggning som han, då kan du nog fundera vad du skall göra och inte göra med honom!

Jag tänker många gånger hur kränkande det var, att själv bli behandlad som mamma, ungefär som om jag var en dålig mamma, som tillät min dotter ha roligt och trivas med Ole. Men Ole var en synnerligen god vän, under väldigt många år och han älskade min dotter. Hon var hans lilla prinsessa och fyllde en lika viktig bit i hennes liv, som han i mitt liv och vi i hans.

Han var en rolig "väninna" att ha. Jag tänker många gånger på alla våra ljuvliga stunder fyllda av skratt och humor. Visst kunde det bli lite absurda situationer när vi satt och spanade in samma kille. Men oj så roligt vi hade i dylika stunder! Sedan de allvarligare stunderna, när han många gånger sa: min mamma hon ville ha en flicka, när hon fick mig. Vad hon inte visste är hur mycket hennes önskan blev uppfylld!

Jag undrar vad han hade sagt idag, när det gått till överdrift åt andra hållet....

och jag är helt övertygad om, att hade slängt upp världens garv om han hade sett den här skylten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar