torsdag 23 april 2015

Tanten är underskattad och borde uppgraderas i betydelse i dagens samhälle.

- Du är som min mormor, hon löste också alltid korsord, sa Herr H, när han kom in i köket och fann mig i vanlig ordning med ett numera nästintill dagligt korsord framför mig.

Är jag nu en gammal tant med läsglasögonen nere på näsan och som bara kan lösa korsord och knalla omkring med handväskan i ett stadigt grepp runt handleden. Dvs. har jag förvandlats till en riktig tant.


Nej, ingalunda. Snarare är det så att korsordslösandet är ett symtom på djup självkännedom. Helt enkelt när det är hög tid, att dra åt stora bromsen i tillvaron. Helt varva ner, därför att omvärldens brus blivit för högljutt, närgånget och för krävande för att det skall vara hälsosamt.

Jag förklarade för honom: när jag löser korsord, då är det inget från omvärlden som kan nå mig. Det är bara då min hjärna helt kan koppla av. Faktiskt mer oslagbart än mina försök till meditation, där bruset har en tendens att nästla sig in och störa min önskan om total tystnad och inre frid.


Det jag ser och hör av omvärlden tycker jag alltmer illa om. Den är komplett omänsklig på alla plan och kanske är det därför, som människor mår allt sämre, springer allt snabbare runt i ekorrhjulet. 

Kanske var det t.o.m. lättare förr, när jag mångfaldigt dubbelarbetande inte hade tid att reflektera, därför att jag själv sprang runt i ekorrhjulets hastighet och krav. Men tillräckligt ofta kände jag hur udda jag verkligen var som person i jämförelse med omvärlden, som tycktes vara helt besatt av sitt eget och inte lade märke till andra runt omkring sig. Aldrig tycktes reflektera över något, bara ta emot vad de matas med. Vad de än matas med för gallimatias. 

Imorse när jag satt i bilen lyssnade jag på P 1 i vanlig ordning - skvalkanalerna har jag sedan länge slutat lyssna på, jag uthärdar helt enkelt inte all reklam. Då berättade en kvinna om hennes eminenta syster, 40 år, en kvinna som hade en helt otrolig yrkesmeritlista bakom sig. Dagens status hon hade var: noll ute på arbetsmarknaden!

Lika illa var det när man började avhandla invandrare, man gav exempel på idiotin som pågår i det här landet. Det försökte jag framföra i ett samarbete länder emellan, Nordic Innovation, där man skulle komma med nytänkande om en omvandling inom offentliga sektorer. Men helt uppenbart tyckte man att andra impulser var betydligt mer innovativa!

Trots att det finns massor av läkare, tandläkare och andra med yrkeskompetens, som mycket väl skulle kunna fungera för sina egna landsmän medan de förkovrar sig i svenska språket, eller har några tilläggskursen. Man fortsätter att tala över huvudet på funktionshindrade, åldringar och patienter. Felbehandlingarna och rättshaveriet är totalt och ändå NIX man är inte intresserad av några nya tänkta tankar, att koppla ihop olika samhällsfunktioner. Idiotin skall fortsätta att vara konstant. Priset är högt, eftersom allt det här kostar enorma summor, samtidigt som alltfler sitter fast i ett ingenting och oskyldiga människor drabbas allt värre!

I radioprogrammet var det en kvinna som var utbildad psykolog i sitt hemland, hon hade också arbetat som psykolog. Men vad hände när hon kom till Sverige, hon skulle vara tvungen att läsa in 120 poäng. Men det är bara det att någon sådan utbildning finns inte. Sålunda var hon nu tvungen att läsa in en fem år lång psykologutbildning, dvs. läsa in den utbildning hon redan hade fått i sitt hemland!

Inte vet jag men nog känns det som om det här landet har blivit ett hopplöst fall av komplett idioti. - Jag undrar om det trots allt inte är vi tanter över 40, som borde få vara de som ställer landet på fötter.

Väl i bilen igen satt jag och lyssnade på nyheterna om Finansinspektionens tillbakadragande om amorteringskrav. Så kom ljushuvet som inte behöver fundera över några ekonomiska marginaler, Annika Falkegren VD i SEB, till tals. Hon talade om att folk måste ta ansvar och amortera på sitt boende.

Ha´ tänkte jag, är den damen verkligen rätt person, att tala om vad folk skall göra. Lätt att tycka när det flyger in 25-30 miljoner varje år i den egna börsen, då är det lätt att tappa greppet om hur den vanliga människan har det.
Med tanke på de snikna bankerna och aktieägarnas girighet kan bankerna rannsaka sig själva. Det är trots allt inte så fjärran sedan boräntorna var uppe i 6-7 % och för en hel del människor ännu mer. Bankerna kunde ju själva ha tagit lite ansvar för sin girighet så hade nog betydligt fler ha amorterat ner sina bolån. Men att börja amortera ner lån när ett ynka mediokert boende ligger i mångmiljonklassen....

Phew inte ens ett väldigt långt liv kan säkra det, i synnerhet inte som man efter en viss tid får sig till livs, att lånen inte längre kan förlängas då förfaller de till betalning. Men det talas det också tyst om. Hur många pensionärer som inte längre får lån på det boende där de bor, det talas det i väldigt små bokstäver om. Inte ens pensionärerna själva får tycka om de har råd att bo kvar eller inte. Nej, då räknar bankerna ut om de anser att pensionären kan klara av lånen.

SUCK säger jag bara det är till att vara högtflygande långt ovanför den verklighet som människor har, som inte har ett gammalt boende. Inte ens de som hyr sitt boende sitter i någon bättre sits. Hyreshöjningarna är ständigt konstant, trots otaliga räntesänkningar, Rot-avdrag osv. Sverige har verkligen blivit de girigas och egoisternas förlovade land, hänsyn till andra människor det existerar överhuvudtaget inte längre. Träffar man överhuvudtaget på människor som kan sända sina medmänniskor en tanke får man vara hjärtinnerligen glad.

Något senare på väg längs väg 190 mot Gråbo i jämnhöjd med  Industriområdet i Linnarhult, klockan var då 12.30, kom en vit skåpbil, som det stod Skanska på, utdundrande inifrån industriområdet. Chauffören bar någon form av glasögon och det satt en till snubbe i passagerarsätet. Trots att jag kom körande på huvudled, så kör knäppgöken ut rakt ut framför mig. Jag stod på bromsarna och kastades fram i bilen med en våldsam kraft av den tvära inbromsningen. Med nöd och näppe hann jag få stopp på bilen. När jag tutade åt honom så trodde jag knappt mina ögon över hans reaktion: en fullvuxen karl, som representerar Skanska, räcker ut tungan åt mig!

Vissa dagar i mitt liv blir mitt behov av att konfronteras med andra människor rätt snabbt botat. Just nu känner jag mig verkligen trött på människors egoism.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar