Vi har en helt ny generation, som prioriterar sina mobiltelefoner före sina barn.

Idag blev jag tvungen att ta mig ut för att fixa till håret inför veckan. När jag anlände till salongen där jag gått sedan jag kom till Göteborg, satt där redan en ung mamma med en uppskattningsvis ettåring i barnvagn. Jag tror det var fråga om att prova fram brudfrisyrer av tiden att döma och de olika frisyrerna som jag hann notera, under den rätt långa tiden som jag själv hann vistas där.

Den lilla var rätt kontraproduktiv som små barn i den åldern är, så vagnen var kantad av det som slängts ur vagnen. En kam, en dryckpåse och den enda leksak som jag lyckades rekognosera.  Men något intressant för barnet kunde jag inte notera från mammans sida, utan mamman tyckte helt uppenbart, att mobiltelefonen var det som babyn skulle uppskatta.

Dvs. mor och dotter skulle ha samma fascination för mobiltelefonen. Mestadels satt den unga modern och fingrade på mobilen, ringde pappan till baby och tyckte helt uppenbart att den lilla, som bara ännu var i jollringsåldern skulle prata i telefonen. Vilket naturligtvis var helt ointressant för den lilla. 

Men mamman hon hann med åtskilligt med mobilen under tiden jag satt där uppe hos frissan. Förutom att ringa upp pappan till barnet, hann hon också att pratade med någon annan också och sms-ade också. Det måste ju vara helt livsnödvändigt, när jag sitter hos frissan!

De som arbetar in salongen försökte så gott de kunde, att tillfredsställa det lilla barnets behov och avleda uppmärksamheten. Jag sa till min hårfrissa redan i inledande skedet, att hade det varit jag som hade suttit fastspänd i barvagnen hade jag redan gjort revolution och att det var ett ovanligt tålmodigt barn, eller måhända uppgivet barn.

Den lilla hade väl vanan inne att ge upp, inse det lönlösa, sin ålder till trots. Det är många uppgivna barn som jag mött bara de sista åren.

Barnet började naturligtvis att kinka tillslut, eftersom hon inte fick någon form av uppmärksamhet eller stimulans från mamman. Då vrålade mamman:
- Nu skärper du dig!

Jag riktigt hoppade till av illvrålet från mamman och sa till min frissa i högre samtalston. Hon hade nu avbrutit och var på väg mot katastrofekipaget:

- Ja, undra just vem det är som egentligen skall skräpa sig. 

Den lilla flickbabyn tystnade med en gång av den våldsamma åthutningen, tydligen var hon van vid skrikande och kanske t.o.m. ännu mer.

Det lilla barnet visade tydliga tecken på, att det snabbt kapitulerade för alla åthutningar, som utdelades av mamman.

Min frissa gick tillslut bort till den lilla och tog med henne sig in till rummet där hon skulle göra i ordning saker som jag skulle ha i håret. Men då hon inte kunde härbärgera den lilla flickan också kom hon efter en stund ut med henne och den lilla kom nu, att på småbarnsvis tulta omkring i små cirklar runt där mamman fanns. Hon hade nu fått en hårborste att bära runt på.

Modern fortsatte att vara sysselsatt med sin mobil och allt fler ur personalen började cirkulera runt den lilla babyflickan, som tydligen hade börjat gå veckan innan och redan var rätt stadig i sina små promenader.

Under ett tag var babyflickan upptagen i moderns famn och började kinka, eftersom hon helt uppenbart började bli väldigt trött. Då sa mamman åter med hög röst:

- Det blir så otrevlig stämning, när du håller på att låta så där. Ungefär som om det var en jämnårig väninna hon var ute med istället för sin lilla babydotter!
 
- Nog blir det otrevlig stämning allt, sa jag än en gång med högre röst än jag och min frissa talade med. Nu hade jag rejält ont i magen, jag fixar bara inte dylika situationer.

Under ett tag satt den lilla i knät på modern igen, som var så upptagen med sin mobil, som hon också skulle hantera och nu höll hon på att skriva ännu ett sms. Min frissa var in ett nytt ärende i rummet bredvid för att fylla på det jag skulle ha. Jag såg då att den lilla satt och sög på något, som jag förstod måste ha kommit någonstans ifrån, som hon hittat på sina små rundvandringar i salongen. Jag undrade om det kunde vara en pappersbit som hon hade fått tag på, eftersom den verkade minska i storlek. Precis när jag satt på mig glasögonen för att verkligen kunna se vad den lilla höll på med, så fick modern tillslut syn på vad hon höll på, eftersom sms-et då var skickat.

Hon slet nu ifrån den lilla pappersbiten bannade henne på nytt högljutt: AJA-BAJA! eftersom hon suttit och tuggat på en pappersbit. Men hade nu mamman varit mer intresserad av sin dotter än mobilen, så hade hon sett detta för länge sedan, eftersom t.o.m. jag hade hunnit få syn på det hela, som satt en bra bit ifrån och varit på väg att ingripa.

Tillslut dök det upp en kvinna i salongen med orden:
- Hej! har du saknat mormor!?

Jag drog en suck av lättnad, eftersom jag såg att det var fråga om en helt annan hantering av den lilla och kände för första gången sedan jag anlänt att jag kunde koppla av och då var jag nästan klar själv.

Men ursch, vad jag sitter här och ångrar mig, att jag inte pratade med mormodern om hennes dotters uppförande och dåliga hantering av hennes barnbarn.

När jag satt i bilen på väg hem, tänkte jag på hur man från en av de centrala barnavårdscentralerna hade skrivit ett rätt elakt brev, till den verksamhet som jag ville sätta igång tillsammans med en barnmorska från Syster Stork och tillsammans med waldorfutbildade förskollärare om om små barns behov. Man betackade sig för reklam från dylika verksamheter, samtidigt som man själv inte erbjuder detsamma för nyblivna småbarns/babyföräldrar.

Det finns ingen liten baby, eller litet barn under två år som är mer betjänt av, att ha barnvagnen vänd från föräldern och översvämmas av intryck som bara kastas rakt i ansiktet på det lilla barnet. Det lilla barnet har inga möjligheter i hela världen att varse sig hantera alla intryck eller ha något utbyte av det.

När föräldern dessutom går och pratar i mobiltelefonen bakom vagnen till råga på allt, vad blir det då för barn vi kommer att få se i framtiden? Istället för att man för det man i alla tider har gjort, har barnet vänt emot sig och pratar med barnet istället.

Jag får så ont i magen och känner mig så betryckt, att jag kommit på mig själv med, att jag börjat undvika att vistas ute i dylika miljöer där jag riskerar att bli vittne till denna horribla form av samvaro med små barn. Överallt ser jag dessa större och väldigt små barn, som helt har resignerat medans deras föräldrar är fullt sysselsätta med sina mobiltelefoner. De kan inte ens prata med sina barn, utan att samtidigt vara aktiv i mobiltelefonen!

Alternativt möter man barn som har regelrätta vansinnesutbrott i ren desperation. Det går faktiskt att avgöra om ett barn normalkinkar pga. trötthet eller helt enkelt bara lessnat på situationen, eller om det är ett barn, som inte fått den självklara kontakt med föräldern, som det lilla barnet har behov av. Svårare än så är det faktiskt inte.

Dela upplevelser med barnet, finns det egentligen något som kan vara mer viktigt än det.

Varje gång jag stöter på en förälder, som har ögonkontakt med sina barn och har prioriterat bort mobiltelefonen framför barnet OCH pratar, eller har ett samtal/samvaro med barnet, då blir jag varm om hjärtat och tänker "ja, det är så här det skall vara".

Det är kontakten med föräldern/den vuxna, som är det enda som är viktigt för barnets utveckling. Man måste PRATA MED BARN! Hjälpa barnet att utforska världen på ett sunt sätt, vara mentalt delaktig i barnets tillvaro.

Det är så liten tid som barn är små, så för mig är det totalt obegripligt, att man är villig att kasta bort den korta tiden för något som är så ovidkommande som en mobiltelefon, eller det egna navelluddet.