- Vaff´... vad det, sa hon och man riktigt kunde ana sig till förvirringen som uppstått. Hela huset bara skakade, tillade hon efter en kort stunds tystnad.
- Inte vet jag, svarade jag sanningsenligt, eftersom det är något svårt att rekognosera en hörbar dov duns i telefonluren till något speciellt. Det var väl bara någon ubåts-kapten, som grundstötte på Gotland, sa jag och slängde upp ett gapflabb och fortsatte, vem vet du kanske har självaste Putin, som knackar på din dörr snart.
- Då skall jag baka en kaka och bjuda på kaffe, sa hon och så skrattade vi.
Det är konstigt trots att det nu snart blir 60 år sedan vi första gången träffade varandra, så är jargongen alltjämt densamma. Undra vad vi skulle ha blivit utan vår underfundiga malmbergshumor, som fungerat i alla lägen hur livet än har sett ut och även i de mest fördjävligt bisarra lägen, som nu livet bjuder på vare sig man vill det eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar