torsdag 31 juli 2014

Har du någonsin ätit eller beställt en "Raggarballe med svängdörr"?

Jag blev så förundrad, när jag och Herr H steg ut från korvkiosken i Visby och fick syn på reklamskylten, att jag blev tvungen att gå in och fråga tjejerna vad jag skulle få om jag beställde en "Raggarballe med svängdörr".

Den ena av dem skakade på huvudet och såg ut som en fågelholk i ansiktet. Men det måste ni väl veta om ni gör reklam för det på utsidan, försökte jag...
Nu vet jag av egen erfarenhet att reklambilder, eller reklam över lag sannerligen inte brukar motsvara verkligheten, eller ha ens med föremålet att göra, men svaret från den andra tjejen i korvkiosken kom utan tvekan:

Det är en korv med bröd...

Det betyder också dessbättre, att det sista jag såg av Gotland igår eftermiddag var trots allt i positiv anda och tur var väl det. Den positiva andan stod tjejerna i korvkiosken, Sibylla Wisborg på Pilhagsvägen 2 i Visby för.

Visserligen kommer jag från fastlandet och dessutom från Lapphelvetet, men gotlänningen är en gåta för mig. De flesta gotlänningar vi stött på är sura, ovänliga, ointresserade trots affärsverksamhet och lika serviceminded som en dö fisk i akvariet.

Det är mer än en gång jag tyckt synd om stackars Herr H, som är en vänlig själ som gärna vill vara gentleman: vänlig och hjälpsam i alla lägen. Alltid beredd att sträcka ut en hjälpande hand. Det har han inte haft så mycket för.

Själv för jag över dylika personer till obefintlighetsregistret och bryr mig inte ens i att lägga ner någon energi på dåligt bemötande, eller dåligt möte. Istället gläds jag åt de vänliga själar jag trots allt möter. Men det gör mig oerhört ledsen att se en vänlig gest från Herr H bemötas med ovänlighet, speciellt av personer som helt uppenbart inte bemästrar situationen själva. Dit hör den sura gubbd-len i båten vid Lerviken.

Egentligen är det rätt frapperande att hela Gotland, som är så beroende av sina turister har en fast befolkning, som fungerar på detta viset. Dessutom skäller de på 08:orna, som trots allt måste liknas med vänligheten själv i jämförelse med gotlänningen. Det är få gotlänningar vi stött i hop med som varit idel vänliga och normala.

Det får mig att fundera över: VAD är det med människor som bott på en ö, äger de hela universum, eller vad är det som inträffar.

Samma fenomen finns nämligen i den göteborgska skärgården. En person som är inflyttad till någon av öarna räkas som frisk luft oavsett om de bott där i 30 år eller 1 år. Det finns vissa öar som är värre än andra, men ett märkligt fenomen är det hur man betraktar en "utböling".



måndag 28 juli 2014

Regnet strilar ner och fyller luften med välbehövlig syre.

Jag vaknade imorse av att båda fönsterrutorna, som saknar fönsterhakar slog igen och gardinerna lade sig till ro. Jag steg upp och kikade ut mot äppelträdet och såg då att vinden rasslade i trädet. Jag hasplade igen båda fönsterrutorna, eftersom jag förstod att nu var det en försmak av oväder. Den där mycket speciella skallebanken gav sig också olycksbådande till känna uppe i hjärnkontoret, vilket alltid är en klar avisering om åska.

Herr H låg raklång i sängen, med kudden över huvudet och såg ut som om han var en strandad, infrusen Frionor fiskpinne i randig pyjamas. Jag förstår inte hur han står ut med att jämt ligga med huvudet under kudden.

Med ett litet leende på läpparna tassade jag förbi hans sänghalva och tänkte, att hela han såg ut som början på en gastkramande thriller, som han häromdagen i bilen hade mässat på om:


Jag skall minsann skriva en thriller, som skall heta "Morden i Fårösund".

 
Så hade Herr H än en gång repeterat det han under ett par dagars tid hade presenterat för Britt-Inger, att det var inte undra på att det spökade i  1700-talshuset. Det hade nog begåtts ett och annat mord i huset, som inte var känt. I vårt sovrum hade han t.ex. sett blodfläckar under sängen. Bara det var skumt. När jag själv hade kikat ner under sängen hade jag sett, att det nog rörde sig om någon, som viftat på lite ovarsamt med rödfärg i rummet.


Sedan att det låg lite benbitar här och där ute på gräsmattan, hade herr H också mässat på om, det gav bara ytterligare bevis på, att hundarna hade lyckats gräva upp en och annan benbit från alla nedgrävda lik i trädgården. Det var inte alls fråga om några hundben från ICA Bungehallen, det kunde han minsann förstå. Honom gick det inte att lura, hans näsa för mordgåtor var osviklig.

Ja, vad säger man så här flera timmar efter uppvaknandet, mer än att regnet klarnat luften och gjort den frisk syremättat, åskan har dragit förbi och svalkan har äntligen kommit. Men Herr H han är redan på väg mot nya äventyr. Han skall svinga golfklubborna någonstans på södra, eller mitten av Gotland. Vem vet hur mycket mordgåtor han skall komma finna ut där.

För trots allt är det vådligt våldsamma en del av de här måsarna, eller som den inhemska befolkningen kallar dem för, Mavar, som på den här mysko dialekten inte betyder något annat än just måsar.

Här var Herr H också snabb med att tolka vad som menades med måsar eller mavar:


08:or som skriker, skränar, skitar ner, kommer i stora flockar och finns ta´me faen överallt.


Vem kan ens ana sig till vad den thrillern kommer att handla om, eller ta sin början. Den kanske börjar med att någon ligger där dyngrauk.



torsdag 24 juli 2014

Häromdagen var det tre år sedan massmorden farbricerade av Anders Behring Breivik ägde rum..

Egentligen borde väl inget längre förvåna, när det gäller de här udda människorna som tar andra människors liv, som om det vore deras fulla rätt att göra så. Men ändå är jag, trots ålder och yrkesgebit, inte tillräckligt luttrad, eftersom jag fortfarande kan slås av förvåning över hur de tänker.

Nu är Anders Behring Breivik, så missnöjd med fängelset, att han polisanmäler fängelseledningen för.... sitter du stadigt nu? "brott mot mänskliga rättigheter."



Jo, de är snygga de här juvelerna, som tagit sig rätten över andra människors liv. Säga vad man vill, men de skarpaste knivarna i lådan är de i alla fall inte. Jag undrar vari alla hans egna gärningar inte var något brott mot mänskliga rättigheter, där ingick även kvalificerad och raffinerad tortyr. Jag kan inte låta bli att undra, till vilken instans skall alla hans offer vända sig och vilken jurist skall föra deras talan på statens bekostnad.


Jag tycker någonstans att Anders Behring Breivik skall var djupt tacksam, att han sitter i fängelse i Norge och har tillgång till tre olika celler, en för att sova i, en för träning och en för studier. Han har med andra ord betydligt större friheter än t.ex. en åldring, som slitit hela sitt liv för att mänskligheten skall få det bättre.

Istället gnäller han likt en bortskämd barnunge: han vill ha Playstation 3 istället för sitt Playstation 2 och spela mer vuxna spel, än de som är anpassade för barn. Han vill ha en del friheter både på internet och att fritt kunna kommunicera och umgås med andra fångar. Jag undrar vari friheten ligger hos alla hans offer, där övervägnade var unga människor, som inte ens hunnit fram till ett vuxenliv.
Det finns enormt mycket människor bara i Europa som inte har några mänskliga rättigheter.

Jag är inte för dödsstraff, men i hans fall skulle han få utstå det vi andra fick göra under minneshögtiden från Oslo, där varje offer fanns med bild, namn och ålder. Det var rena rama tortyren, att se på den långa rader människor som han tagit livet av. Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas, som ett led i hans rehabilitering, därför att det är trots allt det som våra fängelser är avsikten med. Han borde konfronteras med resultatet med sina handlingar, eftersom han nu är en samhällsomstörtare med obegripliga inslag. Han borde få konfronteras dagligen med minnesgudstjänsten, som var ett resultat av hans gärningar.
En människa som tillåts vifta omkring i sina felval blir det ingen bättring med.


För egen del kan jag tycka, att han överhuvudtaget inte skulle tillåtas att spela Playstation. Det är ingen rehabilitering, utan ytterligare en verklighetsflykt, som inte främjar någon mänsklig utveckling överhuvudtaget.

torsdag 17 juli 2014

När skall Cirkus-Julian Assange få ett slut? Det finns väl knappast någon normal människa, som inte förstår att det är USA, som ligger bakom den våldsamma klappjakten.

Man kunde ju önska att samma frenesi skulle råda, när det gäller all brottsutredning i Sverige. Men här får man inte den lokala polisen, att lyfta ett finger, trots att det kan vara fråga om mycket förslagen och allvarlig brottslighet, som också har fängelse som påföljd. 

Inte blir det hela så mycket bättre av att man upptäcker, att det finns vänskap och släktskap inom polisens egna väggar till den misstänkte och när man lyssnat en liten stund till, inser man rätt snabbt vad det hela handlar om. När någon är klassad i polisens egen dator som misstänkt och denne aldrig ens blir hörd, då är det kuckelur på hög nivå på gång!

Men det hindrar inte att det sedan fortsätts att dunkas i ryggen, hela vägen rakt upp till riksåklagaren. Från lokalt polishus via lokal åklagare, via utvecklingscentrum och ända upp till riksåklagaren. Det är inte få anmärkningsvärda lögner och uttalanden, som förekommer under vägen upp till riksåklagaren. Dessutom bistår jurister med feta titlar bara för att kringgå det allvarligaste av alla brotten, som har en straffskala på fängelse och är att betrakta som grovt. Man förhalar och har sig så till den milda grad, att alla andra brott hinner preskriberas.

Jag skall inte säga att all polisutredning är så, men rättsläget är allvarligt i Sverige. Det är väl därför man blir rätt glad, när man kan få bevis att ibland fungerar rättssamhället och likheten inför lagen. Det bevisar gårdagens nyheter, som får mig att tappa anda över hur felskruvat det är i huvudet på folk, från skitungar till äckel-päckel-gubbar= En tonåring som våldtar en 2-åring, ett helt gäng gubbslem i Jämtland, som man bara kan tappa andan av att höra talas om vad de har haft för sig. För att inte tala om hela "fina titelgänget" i England, som befunnits med hela handen i kakburken av avskyvärda sexualbrott.

Det hela blev toppat igårkväll av ett reportage om den perversa synen i Pakistan på våldtäkter av gatubarn. När man hörde de manliga förövarna tala om sina våldtäkter på gatubarnen, som om det var något fullständigt normalt, det är då man starkt börjar betvivla på en del människors existensberättigande.


Men just när det gäller Julian Assange är det mycket som jag ställer mig högst frågande till. Jag köper fullt och fast att det finns en grogrund i att han varit ett tämligen taffligt val av partner. Sedan ställer jag mig inte heller tvekande till, att han har en märklig kvinnosyn och sätter sina egna lustar och tillfredsställelse i första rummet. Men skulle man börja rycka i de tåtarna, ja, tjosan hejsan, då skulle vi nog kunna parkera en inte alltför ringa del av den egna svenska befolkningen på den anklagades bänk. 

Nu börjar det bli några år sedan allt tidningsskriverier förekom om Julian Assange, men jag minns så himla väl hur reportagen svajade hit och dit. Mycket betänkligt blev det när de olika anklagelserna, ändrades från myndighetshåll från den ena dagen till den andra. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att buden står, som spön i backen på den punkten.

Man kan undra vad som är vad egentligen. http://www.expressen.se/nyheter/wikileaks-grundare-anhallen-for-valdtakt/


Inte blir det så mycket bättre av det hela kringgås med en rejäl storstädning av skrivningar, som talar för att det hela bara är fråga om en efterkonstruktion. Damerna verkar ha slagits om Julian Assanges gunst och i det fallet håller jag det som högst sannolikt, att ingen av dessa två konkurrerande damer är speciellt trovärdiga, med tanke på deras egna ageranden:

http://folkvet.nu/2010/10/efter-att-anna-ardin-polisanmalt-julian-assange-var-hon-tvungen-att-stada-bort-bevismaterial-pa-twitter/


Jag känner att det åter ligger fasligt nära ett svenskt rättshaveri igen. Det kan inte vara någon slump, att Julian Assange läckt uppgifter om USA:s militära förehavanden. Det här är fråga om en extra ordinär handläggning för att höra en misstänkt. Jag känner att det är rent ut sagt beklämmande att det nu skall harvas runt i de högsta svenska domstolarna. Vad är det som talar för att inte svensk polis/åklagare hade kunnat ta sig till Assange och hört honom, när det nu finns en sådan aspekt att han varit med om att läcka uppgifter om USA:s mer än klandervärda handlingar. Det har hänt förr, att man tagit sig utomlands för att höra någon, inte bara en gång utan flera gånger.

Det är väl bara att borsta av sig på skorna och kliva in....
Dessvärre skulle det inte förvåna mig det minsta, om det är precis som Julian Assange befarat, att det hade kommit ett flygplan med CIA folk till Arlanda och plockat upp honom. Precis som det skedde med Egypterna, där den svenska regeringen agerade välvillig hantlangare och medverkade till något avskyvärt.


tisdag 15 juli 2014

Det här med att välja rätt kamera, det är ingen enkel match längre.

Jag köpte mig en ny kompaktkamera, när min dotter föddes 1986. Den kameran, en Minolta AF-EII, följde mig överallt, även om det behövdes en sväng in på Apoteket i Malmö för att plåstra ihop den, så att batteriluckan inte skulle öppna sig i tid och otid.

Men den fungerade i alla väder vad som än hände. Jag tror t.o.m. att man med lätthet hade kunnat sova och ändå knäppa bra foton med den kameran.

Kruxet var bara att den gick på vanliga filmrullar och att den var "tjock", allt enligt felfinnaren Herr H.

Vilket fick Herr H att börja tjata alltmer om en ny kamera, som man skulle ladda ner bilder direkt i PC:n. Allt skulle ju bli såååååå mycket bättre då. Till följd är alltjämt, att så fort man öppnar kylskåpsdörren så ligger det där en försvarlig hög med oanvända filmrullar. Jo, jag vet, men jag har väldigt svårt med att slänga sådant, som fortfarande är ok.

Sedan hände det sig inte bättre, att en klåfingrig typ en julhelg hade den förtjusande vänligheten, att helt enkelt slå sönder kameralinsskyddet. Nu hade min kompaktkamera mao börjat bli rejält ur form, även om den alltjämt tog bra bilder.


Jag gick tillslut motvilligt med på, att köpa en digital kamera, en Minolta DiMAGE F100, en inte alltför billig typ. Så här i ett betraktande i efterhand så var det en minst lika tjock kamera, som min gamla Minolta, som gick på vanliga hederliga filmrullar och också hade råkat ut för "tjock & klumpigkritiken".

Den nya kameran visade sig snart, att den verkligen inte höll måttet och var det värsta bottennapp jag har upplevt inom kameravärlden, trodde jag. Men då hade jag ingen aning om vad jag senare skulle komma att konfronteras med.

Sålunda fortsatte det eviga "köpa ny kamera" tjatet. En julafton så kom Herr H på den smarta idén, att dottern skulle få en egen kamera i julklapp. HON behövde en egen kamera punkt slut. Det blev en Panasonic DMC-FX50 på systersonens inrådan. Den visade sig vara en hyfsat bra kamera, eftersom den ännu håller och har följt med oss på rundresa både i Italien och Spanien, levererar bra och helt okomplicerade bilder. Funkar även bra att ta närbilder på småkryp, blommornas hemliga liv inpå bara knoppen.

Det var efter den julafton hos 08-orna, som jag på allvar började fundera om Herr H trots allt inte var bergtagen av köpa-kamera-guden.


Jag vet inte om jag hittat ett osedvanligt ombytligt exemplar, när det gäller att shoppa och inte helt sällan shoppa nya saker, fastän det redan finns något fullt användbart. Men i vart fall så sattes en ny attack av kamerahjärntvätt in. Jag duckade duktigt så fort ny kamera kom på tal och jag kan väl ärligt och uppriktigt säga, att jag har väl så här långt skyllt mitt oengagemang på precis allt, utom möjligen "egen död" för att slippa ta ställning till ännu en onödig utgift.

Jag tycker inte att man måste ha ett helt batteri av kameror i en och samma familj. Kikar man in i vårt dragskåp, så finns där kameror av diverse årgångar och modeller. Jag har t.o.m. pappas gamla lådkamera liggandes här och alla hans andra kameror, vilket har fått mig att börja fundera i banorna, är kameror "mäns våta dröm". Dessutom är jag den som städat upp efter mina ungkarlsfarbröders dödsfall, så kameror som ansett som värdelösa och inte har kunnat motivera ett värde i bouppteckningarna har fått följa med mig hem. Det är som om de ropat till mig, släng mig inte på någon sophög!

Många gånger har städfingrarna varit frestade, att rensa bort, bära iväg till återvinningen, men jag vet inte vad det är som gör, att jag bara stannat upp storrensningen, när jag hunnit fram till kameralagret. Det börjar nu bli så allvarligt, att jag kan se mig själv öppna eget kameramuseum.

 

Ibland får jag för mig, att det finns någon kamera-gud med osedvanligt sura kameramolikyler. Kameraeländet som hade inköpts för vår egen räkning var helt plötsligt stendöd. Så här efteråt vet jag inte om den fick hjälp på traven, eller om den bara helt enkelt la av.  Men nu ligger den också som ett bevis på kameradöd, eller övergivande av gamla kameror.

Vid den här tidpunkten behövde jag inte skylla på något, som gjorde att jag inte hade tid att engagera mig i nytt kamerainköp. Jag kunde helt enkelt inte. Herr H satt åtskilliga dagar framför PC: och studerade sin vana trogen, allt i kameraväg. Det spelar nästan ingen roll vad det än är fråga om, är han bara intresserad så blir det en avhandling, mer eller mindre, som han presenterar. Dvs. när han nu skärper sina sinnen och verkligen engagerar sig. Vilket inte riktigt är samma sak, när det gäller allt. Ibland får jag för mig att jag kan säga att han sköter utrikespolitiken i vårt hem. Men så är det ju inte riktigt heller, det är bara golf han är riktigt uppdaterad på.

Men antingen gjorde han något halvhjärtat, eller så blev han rejält grundlurad över idel rosor på webben över den kameran och alla förstå-sig-påare hade lovordat just den här kameran för. Jag däremot har varit skitmissnöjd med den kameran, en Nikon Coolpix S 8000, från allra första stund. Därför att det blev många schvissbilder och ingen av de små barnen fastnade överhuvudtaget på bild. Det såg ut som om kameran hade en lobotomerad hastighetshjärna.


Så låg jag åter inne på en längre sjukhusvistelse, men hade försett mig med dotterns kamera vid den sjukhusvistelsen. Hemma pågick däremot försök att hantera kameran, som bara tog schvissbilder av alla som råkade röra sig det allra minsta, alt. så var de flesta bilder suddiga....

Någonstans mellan den inträffade pesten eller koleran, så kom något geni på, att om man använde blixten så producerades det inte lika många suddiga eller enbart schvissbilder. Men hur kul är det på en skala 1 till minus 468 att ständigt ha på blixten, dvs. var och varannan bild innehåller en rödögd vampyr. Det blir ju kul för våra barnbarn, när de skall förklara för sina barn:

- Nä, så här är det, vi tillhörde nog någon konstig ras, därför att tidigare hade alla röda ögon, alt. självlysande ögon.

Herr H provar kamerainställningar på tarmvredet till kamera. Efter att ha vinkat ca 20 gånger och det fortfarande är en schvissig hand, som dyker upp på bilden, är det inte att undra på varför ointresset skiner igenom på bilderna.
Nu behöver man inte ens bry sig om det heller. Den är numera mer eller mindre död och sålunda av norsk vindrutetorkarmodell: fungerar fungerar inte fungera fungerar inte. Den enda kameran som fortfarande funkar är dotterns, dvs. den kamera som är betydligt många år äldre än det nya tarmvredet till kamera.

Jag har förbjudit att någon ny kamera kommer över tröskeln, som jag inte har undersökt väldigt noga dess prestanda på och även fått provfotografera med. Lite halvengagerat har jag skummat igenom kameravärlden.

Men jag finner den lika tillitsfull, som den nya bilvärlden, där det mesta är datorer som strejkar, när helst andan tycks falla på.

Jag känner verkligen hur alla mina sura inköpsmolekyler har gått i strejk, jag vill inte längre bli lurad på något, som fabrikanterna betraktar som köp och slängvaror, vilket det mesta tycks vara.

Ta bara reklamen på TV om att köpa ny mobil varje år! Men hur mycket teknikskskrot skall vi solka ner hela jorden med? Tvärsur blir jag också därför att en gång i tiden kunde tillverkas saker, som höll i stort sett en hel mansålder och mer därtill om det bara fanns lite omvårdnad.

Jag går omkring med min gamla Nokia mobil, som bara är just en mobiltelefon, det är varken foto, internetuppkoppling, kamera eller något annat. Jodå, folk som ser min mobil ler lite överseende, men jag bryr mig helt enkelt inte alls. Därför att även en blind höna, eller rättare sagt en blivande blind höna, kan finna ett korn.

Det här får mig att inse, att jag håller på att åldras till en åldersnupen sak, som kommer att vägra det mesta. Det blir väl snart häst och vagn och röksignaler, bara jag inte varit så förbaskat osäker på hästar och blir så himla rosslig i luftrören av rök.


Inte kommer jag heller att ställa mig upp och säga inför någon, inte ens för en journalist, att jag är 55 +, som jag såg att en tidigare väninna gjorde inför EU-valet. Kruxet är väl att hon antagligen blivit så gammal, att hon inte ens förstår att hon är 55 ++++++++++++ på väg med storsteg mot ytterligare ett +.

fredag 11 juli 2014

25 kvadratmeter Attefall och andra fall, eller i vart fall ifall.

Lagändringen den 2 juli 2014 om att få bygga 25 kvm och med en takhöjd på 4 meter kom onekligen, som någon form av skänk från ovan.

Meningen var att den ateljén egentligen skulle ha funnits på plats för många år sedan, men då var det endast 15 kvm som gällde. Hur kul hade det varit att äga en ateljé på 15 kvm med en hel fönstervägg, nu när man vet att den kunde ha varit på 25 kvm. Mjae, antagligen inte så kul alls. 


Så det fanns väl någon mening med, att de sparade pengarna till ateljén helt plötsligt måste gå till andra mer behjärtansvärda ändamål.

Men idag startade i vart fall byggplanerna på allvar. Det var nästintill polsk riksdag, som utbröt ute i köket, när vi diskuterade vilka användningsområden som ateljen skulle ha och hur den måste se ut.

Ena långväggen skulle inte inkräktas med något, den skulle definitivt kunna  användas till tavelvägg och eventuell utställningslokal.


- Man måste också kunna spänna upp en större duk på väggen medan man målar, tillade dottern och beskrev utförligt hur spännanordningarna skulle vara utformade och se ut.

Jag teg med vad jag genast tänkte på, medan jag lyssnade på hennes beskrivningar och förklaringar. För något år sedan föreslog Herr H, att hon skulle göra en väggmålning i taket i vardagsrummet. Kunde Michelangelo så kunde väl hon också och efter hennes självporträtt, hade hon bevisat, att hon verkligen kunde. Det hade han konstaterat då.

Det skulle väl vara något att bita i, 30 kvm takmålning, tänkte jag, men teg för att inte spåra ur diskussionen redan i ett inledningsskeende. Då skulle t.o.m. väggmålningen hon målat i brorssonens rum framstå som pice of cake.

Diskussionerna i köket porlade fram som en vårflod. Det blev mycket, som fanns på önskelistan och som de 25 kvm skulle användas till: extra sovplatser... Men redan där blev det redan tvärnit. Dottern har nog mer eller mindre lagt första tjing på, att få en egen plats att kunna dra sig undan på.

Är man i den åldern är det nog rätt befogat med en dylik tanke och i dagens bostadsbrist ser det onekligen tufft ut, om man inte vill riskera att hamna ute i mindre roliga bostadskvarter. Visserligen är hon en god skytt, men i alla fall. Hennes måltavlor och pickadoll är av lite annan kaliber än skyttarnas, som dräller omkring i den här stan. Dessutom är de oftast urusla skyttar och än så länge är det väl bara ett under att oskyldiga inte fallit offer från någon förlupen kula. Det är mao stor skillnad mellan hennes träffsäkerhet och ligisternas i den här stan. Hon klår i alla fall alla männen i den här lilla släktförsamlingen, även de som har ett förflutet inom jakt och de militära.

Helt plötsligt innan jag visste ordet av hade Herr H och dottern kastat fram tanken om ett litet loft. Jag tvärnitade i mina tankar och kände: Ack NEJ, inte ett loft! Men sedan insåg jag, att det skulle inte vara någon större eftergift, det går att göra sittplats under ett loft och så var extra sängplatser ur synhåll, fyra meter, det skulle nog gå bra. Nästan som ett Kinderägg, två överraskningar i en och samma förpackning. Det kanske rent av skulle kunna bli min lilla skrivarhörna. Nuvarande där infinner sig inte den rätta inspirationen: härifrån är de föga tilltalade utsikt. Grannens tujahäckar... Det borde vara förbjudet med tuja i små bostadsträdgårdar.

Men att kunna se ut över den egna trädgården, det skulle nog kunna locka till både ett och annat. Alla livets tappade trädgårdssugar kanske också skulle komma tillbaka per automatik. Lite trädäck och vinrankor som drar sig runt ett till rum ute i trädgården, utanför ateljén. Det skulle nog inte vara så tokigt alls.

Tankarna rann iväg:


När dottern är på jobbet så kan tassa dit en stund, när kroppen orkar och kan. Dvs. när den vardagliga livsviktiga kroppsträningen ger utrymme för det.

I övrigt så ägnar vi ju våra gracer tillsammans på konstfronten. Det skulle nog bli riktigt bra ur många synvinklar, om vi inte längre var så husvilla över var vi skall hålla till.

Poff! tankarna återvände och ljudet från dottern och Herr H nådde mina öron med full kraft. Men i övrigt så skulle det vara en lokal för fest. Det börjar bli trångt om saligheten, när alla är församlade och nytt tillskott väntas i slutet på augusti. Hur många är vi nu totalt? Fingrarna till hjälp. Det är verkligen trångt om saligheten vid matsalsmöbeln i vardagsrummet, även om alla inläggsskivor är ditsatta. Jodå det skulle nog funka till det också. Lite smarta lösningar och det skulle nog bli bra till det också.

- Lite surströmmingsskiva på hösten, drömde jag mig högt bort i tankarna. Dottern spärrade upp ögonen och man såg skepsisen sprida sig inom henne medan hon deklarerade, att de närmsta dygnen efter en surströmmingsskiva, då tänkte hon nog allt retirera till sitt gamla rum i huset istället, ur säkerhetssynpunkt!

Jaha, målarateljé, skrivarstuga och så att kunna snabbt få fram långa, stora arbetsbord med bra höjd. Men inget permanent och inga tunga möbler. Hur hög är ritbordet, när man drar upp det i dess fulla höjd?

- Men ritbordet är jättetungt, menade Herr H.


- Bah, sa jag, t.o.m. jag kan ju flytta på det. Det är bara att ställa det på den lilla garnmattan igen. När man skall knuffa iväg det är det bara att knuffa på ritbordet, så åker det lätt iväg på garnmattan, utan att man behöver leka atlet, eller för den delen äga några större kraftförmågor.

Längre än så hann jag inte. Innan Herr H föreslog det gamla pingisbordet, som ingen av sönerna har tagit reda på, kunde nu äntligen komma till användning. Det var stort och utvikningsbart.

Pingisbordet har varit ett evigt huvudbry. Hur jag än har försökt att krusa det på någon av dem, så har ingen av dem velat kännas vid det. Det har låtit som en pingpongboll, när de skickat frågan vidare till den andre brodern, hur många gånger jag än fört det på tal.


- Jamen det fick ni ju av morfar, när ni båda två bara var några brakskitar höga, har jag försökt att beveka. I hopp om att någon av dem skulle förbarma sig över det och ta det med härifrån. Men icke.
Hur många gånger Herr H har pustat och stönat över pingisbordet det vete gudarna, men han har kvidit varje gång han har varit tvungen, att släpa iväg det till annan plats:


- Det är ju svintungt!

Medan jag har kontrat hans stönande med:

- Självklart, det är ju ett fullmåttpingisbord.

Och så har dess verkliga ägare diskuterats än en gång. Vilket varit det mest tröttsamma. Det går ju liksom inte att tänka bort ett pingisbord. Men idén att köra iväg det till återvinningen, där går gränsen för slöseri för min del. Jag vet inte hur många jag egentligen har försökt, att truga det pingisbordet på.


Men efter dagens polska riksdag i köket sken solen, genom alla geniknölarna, i dess fulla kraft. Det är ju egentligen ganska praktiskt, eftersom det går att vika ihop. Sätter man dessutom spärrhjul på det, så har man maximerat användningsområdet och hanteringen underlättas också. Bara att knuffa iväg det till ett hörn under loftets skydd, när det inte används.

Användningsområdet för pingisbordet erbjuder oanade möjligheter: klippa tyger i dess fulla längder, färgtryck etc. Var och en kan bre ut sig med sina alster och ikonmåleriet kräver egentligen rätt stora ytor med allt som skall finnas omkring. Det var liksom ingen hejd på vilket användningsområde, som helt plötsligt fanns med pingisbordet.

Efter dryga 25 år av stönande över dess blotta existens, finns det plötsligt ett liv efter pingisen och vem vet om dess pingisliv är till ända. Det kanske finns några nya pingisfantaster i de nya barnbarnen, om bordet bara blir uppställt.

Det kanske kan bli pingisturneringar istället för det eviga vattenkriget och fotbolls-kickandet, eller svingande med golfklubborna.
Så kom jag ihåg vävstolen, som dottern helt plötsligt fick en snilleblixt förra sommaren och skulle köpa på Blocket. Varför detta intresse vete gudarna, jag har i vart fall inget vävt sedan min mamma levde, mer än den lilla tavla jag och dottern vävde, när hon var med mig på rehabiliteringshemmet, som jag var på efter de kroppsskador jag hade tillfogats.

Det hela slutade med, att han som sålde vävstolen inte visste om alla delarna fanns och vävstolen i sig, såg helt ok ut, eftersom någon ambitiös person hade målat den vit. En av mina väninnor, som är handarbetslärare med en annan lång yrkeskunnighet och utbildning i sitt forna land, hon erbjöd sig redan förra sommaren, att hjälpa dottern med att sätta upp vävstolen och sätta upp en väv.

Vad dottern tänkt sig väva det vete gudarna, men det lär vi väl snart bli varse, när hon får nästa snilleblixt. Väva och sticka är inget som finns på den här sidan om bollplanket. Sticka har jag gjort en hel del förut, men med min stickmaskin, inte förhand. Det avskyr jag helt enkelt, det tar alldeles för lång tid, dessutom är jag urkass på att sticka. Däremot gillade jag att färga garn och konstruera mönster, men fy för den lede för att sticka! Nu behöver jag inte ens fundera över den saken. Mina rygg och nackskdor inbjuder inte till vissa hantverk, stickning tillhör definitivt det klart olämpliga. T.o.m. keramikklumpen har fått läggas bort för gott, till min stora sorg.

Det saknas inte hobbysysselsättingar i det här huset och nu saknas det inte heller tyger, eftersom Herr H:s mamma, den gamla sömmerskan och designern med egen affärsverksamhet, avled i vintras och hela hennes efterlämnade tygförråd befinner sig numera i vårt förråd, som egentligen var ämnat åt lite mer träarbeten, silversmide etc.

Förutom alla tyghögar, står där även min och Herr H:s cyklar, här går ju inte att ha något inom synhåll för de långfingrades skaror, dotterns cykel stal de, så nu kör hon runt på Herr H:s cykel, som enligt röstningsprincipen fick bli en utan stång, när hans gamla också strök på foten och det skulle bli fråga om ett nyförvärv.

- En j-la kärringcykel, lät hans omedelbara omdöme. Men han fann sig sedan i sitt öde.

Min är så stöldbegärlig, att den inte ens lämnas av mig på trottoaren och den tar mycket större plats en vanlig tvåhjulig hoj.
Det är mao trångt om saligheten, så fort dörren öppnas. Det har därför blivit rejäla avbetalningar till svärkassan, som 5 åringen fick instiftat av mig sedan hans vokabulär kommit på villovägar. 10 kr låter inte så mycket för oss vuxna och han får avbetala med ett hjälpa till, men det är en tung svärgris urustad med guldvingar, som nu ligger på den gamla spegelbyrån.

- Svärgrisen är så tung av alla svärpengar nu, att han inte längre kan flyga, konstaterade 5-åringen i våras, som höll på att tappa den i golvet, när han skulle agera inkasserare och räkna om pengarna var rätt i förhållande till listan på kylskåpsdörrens svarta tavla, där alla fula-ord-försyndelser genast skrivs upp.


När vi hade ventilerat målarateljén och var klar att ge oss ut för att berika verkligheten, gruvade jag mig att köra ut till IKEA. Men det var inte mycket bilar på parkeringen. Det är väl för varmt för att folk skall orka handla. Vi började med att äta och Herr H skulle naturligtvis ha Ingvars hästköttbullar... gnägg, gnägg lät jag, när han kom svajande med sin köttbulletallrik.
Inga pengar i Småland kan få mig att stoppa de där köttbullarna i munnen. Det är allt utom just köttbullar i de köttbullarna. Men barnen och Herr H gillar dem.

Sedan började ökenvandringen genom IKEA-varuhuset. Men OJ, så mycket nytt och praktiskt de hade fått in, för att inte tala om vackert! En vit rund skönhet med vackra ben, som kunde expandera. Det är tur att min madrass är mycket tunn, i annat fall hade nog ett och annat hägrat...

Vi vandrade genom varje Compactliving och Herr H skulle naturligtvis käcka sig och låtsassitta på en igenklistrat toalettstol. Men när vi kom lite längre in och det stank bajs i ett par Compactlivingmöbleringar, insåg jag varför man hade limmat igen toaletthålet med en papperskartong. Folk ÄR verkligen helt huvudlösa.
Heliga morötter!
!!

Vi var så sprängfyllda med goda idéer, när vi lämnade IKEA och åkte iväg till Skånska Byggvaruhuset för att kolla priser och vikväggspartier alt. väggfasta fönsterväggar. Det har inte blivit billigare sedan vi sist skulle uppföra den här ateljén.

Undra just om det inte blir till att stå i Nordstan och sjunga innan sommaren är slut och ändå är inte en enda spik inslagen än, inte heller är en enda frisk bräda inköpt. Den gamla brädhögen, som var avsedd för ateljébygget är nog bara en saga blott, där den ligger under presenningarna.

Dessutom måste vår tillförlitlige elektriker lockas hit, för att tala om vad hans bidrag till bygget kommer att kosta. Men yngste sonen får hjälpa till med ritningarna och beräkningarna, som jag skall stega in med på stadsbyggnadskontoret på onsdag och göra en bygganmälan med.

Sedan är det bara att ha tillit till, att de skall lösa sig med allt det där andra som är ett måste, om det verkligen skall stå en ateljé á la Attefall i vår trädgård så snart som möjligt. Den där lilla petitessen med pengar t.ex.

Jag tror att jag skall be en liten kvällsbön ikväll för att vara på den säkra sidan, men det får bli sittandes i sängen, mina knän kan jag inte stå på.


Undra vilken jag skall försöka med:

1)
Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå, jag vet att min gode Fader tar hand om Attefallbygget ändå...


2)
Säg mig, du lilla fågel,
Där mellan almens blad,
Hur kan du ständigt sjunga
Och ständigt vara glad?
Jag hör din röst var morgon,
Jag hör den varje kväll,
Men lika ren är stämman
Och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa,
Din boning är så trång,
Dock ser du mot din hydda
Och sjunger varje gång.
Du samlar inga skördar,
Och inga kan du så;
Du vet ej morgondagen
Och är så nöjd ändå.

Nej, men nu har jag trasslat till det rejält igen. Hur skall jag knorra till det där
med ateljén i den texten....

Jag får helt enkelt ha tilltro till livet, att det skall lösa sig på något outgrund-
ligt sätt, även om jag har svårt att förstå HUR. Alternativet är att Herr H kan 
lära sig, att virka golfshorts och sälja: 
Undra vilken modell, som skulle kunna bli högsta mode ute på Lerjedalens Golfbana?

onsdag 9 juli 2014

Vad som helst kallas nu för tiden för rasism, t.o.m. vanligt folkvett kommer undan med hänvisning till rasism.

Igår kom Herr H hem från golfbanan, han hade lirat en runda med en golfpolare, som berättat att han hade varit på bio med sina barnbarn.På bion fanns också en invandrarfamilj, som hade slängt ner allt sitt skräp rakt ner på golvet. Det tyckte inte Herr H:s golfpolare var speciellt acceptabelt, så han hade sagt till dem. Varvid han genast hade blivit kallad för rasist!

Tjo och hej och leverpastej, men det är väl ungefär på den linjen, som det hela ha hamnat på. Ett groteskt påstående utan vidare eftertanke.

Själv satt jag och läste insändarna i Göteborgs-Posten igår i vanlig ordning. Jag blir rent ut sagt förvånad, då tillsynes vuxna personer vet så lite om vårt eget samhälle inkl. vår migrationspolitik och vad som EGENTLIGEN händer ute i världen.
Istället så kör de på med sitt inlärda mantra: rasism, utan att ens lyssna vad motargumenten är, som de naturligtvis inte själva har något svar på eller ens reflekterar över!

Jag kan inte för mitt liv förstå, var vi skall härbärgera alla vi tar emot och säger oss vara välvilliga att ta emot i Sverige, när vi inte ens har bostäder till redan befintliga människor i det här landet.

Det är som om orden: bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet, stora brister i vård, omsorg, skola, klassamhälle, korruption och allsköns utanförskap inte existerar.

Bör vi inte först ta hand om dem vi redan har tagit in i landet och alla andra människor, som redan är medborgare i det här landet. Det är allt fler som inte ens ges några humana förutsättningar, att kunna existera.


Se till att ordna upp det först och en Migrationspolitik, som åtminstone är värd namnet. Sluta upp med att vara RIKTIGA rasister mot ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan och Somalia, ni har inte en aning om på vilket sätt Svensk migrationspolitik drabbar dem.

En ung människa som inte kan ha någon framtidstro, utan lever i något som måste kunna jämställas med andra världskrigets judekvarter, där man inte visste något om framtiden, OM den ens fanns. Om inte det är fråga om en raffinerad form av Sverige-rasism konstruerad av svenska staten, då vet jag inte vad som skulle kunna kallas för rasism.

Har man som barn kommit till Sverige, eller på sin höjd nybliven tonåring, har man verkligen all rätt att bli svensk medborgare, när man uppnått myndighetsåldern.


VAD har Sverige för lagstadgad rätt, att underkänna t.ex. Afghanska pass, som utfärdats av Afghanska ambassaden i Oslo, när man själv undandragit sig det egna ansvaret, att utreda de släktskapsband, som visar sig ha funnits och som hade kunnat säkerställa identiteten.

Vad hjälper det att beställa dyra utredningar, som man i slutändan ändå struntar utfallet av?


Alla de här vänstervridna journalisterna, utan förmåga att skilja äpplen och päron, de ger jag inte heller ett vitten för.

Om man talar om rasism i så lösa termer vet man verkligen inte vad rasism är. Då har man misskrediterat, på det allra grövst, alla de människor som verkligen fallit offer för rasismen.


Så här ser rasism ut!





tisdag 8 juli 2014

Ibland blir jag riktigt förvånad över människors naivitet. Är du fet, eller dragit på dig en övervikt är du en riktig dumskalle, utan karaktär och vilja!

Jo, jag vet. Jag borde verkligen inte befinna mig på detta plan längre. Men faktiskt är det så, att även jag kan ännu bli förvånad. Rejält förvånad dessutom.

Så förvånad att jag frågar mig, om de här människorna på fullt allvar tror, att de kan bli ympade mot allt som livet har i beredskap för dem. Sådant som de i hela sitt liv aldrig trodde skulle kunna hända just dem och ändå så händer det.

Värst är nog trots allt drevet, som följer med dessa personer, utan den minsta lilla krusning till eftertanke. Det urartar väldigt rätt till rena mobbingen i de s.k. sociala medierna och inte bara där. Lite allmän masshysteri tycks ha utbrutit på de flesta fronter.
 

Saken är den, att jag följt konversationen i de sociala medierna (företrädesvis rätt unga människor av selfiefotona att döma), som på fullt allvar tror, att de på något sätt kan bli vaccinerade från livets alla otänkbara skeenden.

Oundvikligen är det kroppens utseende, som är trätostenen. Man möter den överallt t.o.m. inom fotbollen pga. fotbolls-VM i Brasilien.

Vi har helt uppenbart blivit längre, men inte bara längre, utan även tyngre, eller fetare om du föredrar det ordet bättre.

Vilken metod för sund vikthållning, som är den bästa och VAD den plötsliga viktökningen över i stort sett hela världen beror på: DET slåss de lärda drakarna alltjämt om. Så egentligen röstar jag själv med fötterna, eftersom jag inser att det finns många grejer på ett järnspett, som kan ha inverkan.


Jag kan inte låta bli att undra över hur du själv reagerar, när du läser följande inlägg:

Mitt BMi ligger på normalvikt och ska Aldrig över på fetma eller överviktig för den delen. Har några kilo till som ska bort. Till hösten ska jag springa mitt första riktigt seriösa lopp, midnattsloppet och 2015 blir det Göteborgsvarvet. Vill man Såååå Kan man!!!! Jag bestämmer!!! Ha en härlig söndag alla ♥
Mot Målet och det nya livet med den fantastiska äventyren!!! Heja, heja oss!


Jag vet i alla fall hur jag reagerade, när jag läste det hela.

Det handlar knappast om människans vilja om man inte kan springa, eller springa. Jag har föga tilltro till "ta din säng och gå".

Inte handlar det heller alla gånger om viljan, när det gäller övervikt. Överviktig kan man bli så att det riktigt sprutar ur öronen och BMI kan raka i höjden till oanade kilon, som aldrig funnits inskrivet på den egna världskartan, att man skall tillhöra.

Det här påminner mig i sin tur om alla magasin och TV-program, som har vikten & hälsan som slagskepp. De är inte lite insnöade på ett enda spår. Därför att man behöver inte nödvändigtvis springa sig till bättre hälsa, eller frenetiskt gå på gym, eller späka sig. Själv efterlyser jag magasin och TV-program för normalmänniskor, som inte förväntas ränna runt likt hamstrar i en bursnurra, eller ägna sig åt utslagning (läs mobbing för det är det som det hela handlar om) av de som inte passar in i formen.

Det vore ju intressant, om SVT kunde göra ett TV-program där man kunde få tro på en viss teori och så följde man den under ex. 8-10 månader. Sedan komsade man ihop de olika grupperna och helt enkelt gjorde en rejäl folkundersökning av det hela. Då vore man väl åtminstone en (1) bit på väg. Inte skulle heller den studien kosta så mycket att utföra, att man av den anledningen måste avstå.

Sedan till den där gamla slogan: Ät som en höna och skit som en elefant, den tror jag inte riktigt är helt i fas med verkligheten. Även om jag nog faktiskt tycker att den är humor på hög nivå och har fått mig att dra på smilbanden åtskilliga gånger.

Men t.o.m. den går det rätt enkelt att pricka hål på. Därför att om man äter som hönan, dvs. jämt och ständigt, så tror jag inte att det är rätt metod det heller.

Skita som en elefant då? - Ja, jag i vart fall ser vissa praktiska svårigheter med det också, eftersom vi lämnat dassets värld bakom oss. Möjligen kan vi tillhöra dassets vänner på FB, eller om det nu inte finns en sådan sammanslutning utanför facebooks värld.

Idag skall jag ta min humananpassade cykel och cykla iväg till handelsträdgården och förhoppningsvis kunna fylla cykelkorgen med uteväxter från rean, för oss som inte haft tid för oss själva. 


Lika förhoppningsvis skall här nu bli lite av dylikt, som brukar finnas här redan i maj-juni av växtlighet inför sommaren. Men att så frön till spagettipumpa nu? Det vete fåglarna om det inte är ett döfött försök. Men OM jag sår lite frön nu, då har jag tiden framför mig med att fundera ut, hur jag skall skydda dem från nattfrost och ev. kylan. Det är så man får hantera verkligheten, när den inte är perfekt.
Kaos är dessutom uppfinningarnas moder och jag har fått en livslång träning i det ämnet.

Livets tvärnitar skall jag ta itu med, förhoppningsvis ikväll, OM jag har någon ork kvar till det:






Men själv har jag bestämt mig till 100%, att jag tänker slå mig på Sten Sture Skaldemans LCHF kost. Dock avstår jag ifrån inblandning av perfekta människors världar, som jag inte tillhör.

Så det tänker jag inte slå mig på. De får pilla på i sitt eget navelludd bäst de vill. Jag föddes inte som någon dussinvara och tänker nog heller aldrig bli det. Livet har inte förskonat mig ifrån dess ibland mycket omilda hantering.

Men mest tycker jag idag, att jag har ägnat mig åt de sista åren, att ha lyssnat på människor, som vill ge sken av att de har sin gamla vikt, förblivit sitt gamla jag. Antingen har de förlagt sina gamla fotoalbum, eller så lever de kvar i en självbild, som hjärnan skapat till dem. Men jag minns hur de såg ut och jag minns också hur jag själv såg ut då. Jag har också noterat vad olika livshändelser kan ha för inverkan i en människas liv.

Mina 47 kg är sedan länge en saga all. Men vill jag ens väga 47 kg till mina 165 cm. Jag tror verkligen inte det. Istället är jag rätt säker på att jag vill hitta någon form av medelväg i form av att kryssa mellan Livsmedelsverkets godtycke & tillåtande och ett sundare liv. Det är så mycket annat vi har runtomkring oss, som inverkar på våra hormonsystem för att inte utsätta det för ännu mer av ytterligheter.

Jag värjer mig mot påståenden om perfekta liv. I vart fall har jag ännu inte träffat en sådan människa och lär inte heller göra det.

Egentligen är det förunderligt, att inte fler människor blir eremiter. Samvaro med andra människor är långt ifrån problemfria och jag tycker mig se en trend, att det inte blivit bättre med tiden. Det gäller stort som smått.

måndag 7 juli 2014

Ibland blir man både glad och samtidigt förvånad över, att affärsvärlden faktiskt kan fungera, som den utlovar. Elgiganten kan det faktiskt, det har jag bevis för dubbelt upp.

Tvättmaskinen har stått och tuggat i ett par månader och hur många gånger, som felsökningen och rengöringen har ägt rum vid det här laget, det vete katten. Tvättmaskinen har gett felmarkören, att det är något som har fastnat i utsläppet.

Till en början fick jag erkänna mig skyldig. En av mina äldre vinterjackor hade släppt ifrån sig en järngrunka som satt i dragsnörena. Herr H höll upp den triumferande och visade med tydlig min, att boven var funnen.

- Visst jag medger, att det är från min jacka, men du kan väl knappast förvänta dig, att sprätta lös allt för att kunna tvätta jackan?

Men det dröjde inte länge innan tvättmaskinen åter lät som en stenkross, när vattnet skulle ut och genast slog felpipet på igen och tvättmaskinen vägrade att släppa ut vattnet för egen maskin.

- Det måste sitta något mer i slangen försökte jag, som är rätt härdad med att tala för döva öron och vända på en tvättmaskin, där går gränsen för vad jag klarar av.


Efter uppackandet av resväskorna från en veckas frånvaro så hade tvättrummets korgar fyllts till bredden igen. Hålla på att växla mellan olika program för att skölja insåg jag, att det här kunde vi inte hålla på med längre. Nu tvärvägrade dessutom tvättmaskinen i sten.

Herr H skulle dock fixa det hela, efter en lång diskussion med yngste sonen, som hade hittat ett par trosor i deras tvättmaskins utlopp och förklarade för oss om hur tvättmaskinen måste vändas upp och ner. Sedan förklarade han vad som skulle skruvas och lyftas bort etc. Förklaringen var lång som en färdbeskrivning, men skulle funka och var i själva verket alls inte krångligt.

Trodde han ja!


- Där ser du, sa jag som har hängt upp en kort vetenskaplig artikel på kylskåpsdörren, eftersom Herr H alltjämt vägrar tro på Sockmonstret, som äldste sonen alltid hävdat existerar. Kan ett par trosor sitta i avloppsslagen så varför kan inte andra saker ligga och täppa till, eller fastna på vägen ut till avloppet och även försvinna.

Sockmonstret har dock utrönts av forskare, som gjort regelrätta mätningar över hur sockor faktiskt försvinner spårlöst vid tvätt. Sockmonstrets existens har vetenskapen vederlagt, även om Herr H tittat på oss och av hans stönande har man förstått, att han fört över historien till arkivet som icke möjlig.

När Herr H med yngste sonens instruktioner vände på tvättmaskinen och gjorde vad han rådgjort om, satt jag vid PC:n och skrev. Helt plötsligt utlöstes säkerhetssäkringen i hela huset och allt slocknade. Det blev alldeles stilla ett långt ögonblick och jag ropade:

- Vad hände?

Någon vidare information gick inte att få, men en bra stund senare efter ytterligare strömavbrott, så kom Herr H stönande in i vardagsrummet och lät meddela, att det hade kommit in vatten i elsystemet i tvättmaskinen.

- Jaha, sa jag, men då behöver vi inte fundera mer över den tvättmaskinen. Vi får helt enkelt åka iväg och köpa en ny tvättmaskin, eftersom tvättmaskinen nu blivit en regelrätt livsfara. Då behöver vi inte ens fundera över alternativet, att ringa efter en reparatör.

Är det något jag avskyr här i världen, så är att bege mig till stora varuhus och då spelar det ingen roll, om det gäller mat, kläder, vitvaror eller något annat. Men här var det bara att ta tjuren i hornen. Mycket kan jag avstå här i världen och klara mig hjälpligt utan, men dit hör inte tvättmaskin.

Herr H läste flitigt diverse annonsblad, som brevbäraren stoppat ner i vår brevlåda trots NEJ TACK till reklam och diverse telefonsamtal till postutdelningen. Jag var glad att slippa och alla länkar han skickat över till min mailbox, som han ville att jag skulle läsa fick mig att känna hur det riktigt pyste ut ur öronen. När han insåg vad han utlöst slätade han snabbt över sitt misstag med:

- Elgiganten har rea och Media Markt, så vi kan väl börja där och ta oss genom vitvaruaffärerna, sa han käckt. Den mannen gillar att driva runt i affärer i evigheternas evighet, vilket inte står på min favoritlista.

- Kan vi inte köpa ny tvättmaskin där vi köpte den här, som nu är färdig för återvinningen, försökte jag i ett sista desperat försök att undvika ökenvandringen i stormarknadsbutik. Men se det gick inte, den affären var nedlagd sedan flera år lät Herr H meddela helt obarmhärtigt.

Vi hoppade sålunda in på Elgiganten Bäckebol Megastore och tro det eller ej, men:

1. Vi fick tag i en säljare per omgående.
2. Vi fick tag i en säljare, Erik, som kunde allt om maskinerna och var lyhörd för våra önskemål hos en tvättmaskin.
3. Tvättmaskinen vi snabbt sorterade ut med hans hjälp, tillhörde reavarorna och sålunda hade ett acceptabelt pris.
4. Hela köpet var avklarat på en kvart fram till det, att vi åter var på väg tillbaka till bilen och hade passerat kassan.

Det var som att dra högsta vinsten. Dock grumlades bägaren med, att vi skulle få den hemlevererad/installerad först den 17 juli. Men de skulle då  plocka med sig det gamla tvättmaskinsliket i samma veva för en 100-lapp, så skulle det problemet vara ur världen.

Sålunda skulle här tvättas uppe hos yngste sonen istället fram till den 17 juni, beskedet fick mig att inse, att jag blivit rätt bortskämd med att bo i eget hus med tvättmaskin etc. Det är bara att slänga på en tvätt så där i förbifarten och som inte inkräktar på livet i övrigt.


Imorse när jag rundade sovrummet på väg in till badrummet, ropade Herr H på mig, jodå han hade minsann upptäckt, att de hade samma maskin på Media Markt, men där kostade den 1 000:- mindre! Jag kunde ana mig till, att han väntat otåligt på att jag skulle vakna....

- Det är väl inget problem svarade jag, som mindes inköpet av en CD/Mp3-spelare till en gammal väninna. Samma spelare kostade mindre på Media Markt som vi hade besökt innan, men eftersom de hörlurar som jag var ute efter till henne inte fanns där, hade vi hamnat hos Elgiganten, där de fanns. Jag berättade då till säljaren hos Elgiganten Bäckebol Megastore, att jag skulle nöja mig med hörlurarna, eftersom samma CD/Mp3 spelare fanns hos Media Markt till ett betydligt lägre pris.

Pice of cake
, Elgigantens försäljare satt genast ner priset till Media Markts nivå, eftersom det är den affärsfilosofin de har. Det hade inte heller varit svårt, att få tag i en säljare, utan att behöva gå en ökenvandring på span efter någon som möjligen kunde något, som det hade varit hos Media Markt.

Idag hade dock Herr H jobbat upp ett helt scenario vad som skulle hända, när han kom in till Elgiganten Bäckebol Megastore. Medan jag satt lugnt kvar i bilen, viss om att det inte skulle vara några problem överhuvudtaget. Han skulle få tvättmaskinen till det pris som fanns hos Media Markt.

Herr H stövlade in till Elgiganten Bäckebol Megastore med Media Markt annonsblad och kom ut efter en kort stund. Han såg ut som Solen i Karlstad och med 1000:- återbetalt på kortet, som hade använts vid inköpet av den nya tvättmaskinen. I plastkassen hade han också ett par paket tvättmedel, som plåster på såren för bilresan.

En del dagar kan man sannerligen återvända hem med lite mer tillförsikt om mänskligheten.

Det här med tvättmaskiner är något av en solskenshistoria i vår familj: 

Tvättmaskinen som fick oss att vrida oss av skratt, när vi väl stod öga mot öga med den och insåg vad det hela hade handlat om. Ibland underskattar man onekligen vad det är man får beskrivet via telefonluren.
Transporten till återvinningsstationen är också värd ett helt eget blogginlägg. Men det tar vi en annan gång.
http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/tvattmaskin-till-salu-av-market-ariston.html

söndag 6 juli 2014

Det är lustigt vad man kan vakna till.

En gammal slagdänga från min allra tidigaste ungdom och minnen från den tiden.

Everly Brothers och The Shadows med Cliff Richard, tillsammans med den här gamla slagdängan med Everly Brothers, som hade fyllt denna ensamma sommar. Jag hade varit ensam hemma hela sommaren trots, att jag inte var så gammal. I vart fall inte så gammal, att jag borde ha lämnats ensam. Inte den sommaren och inte följande somrar heller. Men det var andra tider då.

Det var just precis denna sommar, då jag rymde hemifrån på allvar. Fastän det var ju aldrig någon som ens upptäckte, att jag hade rymt hemifrån.

Men jag vet att medan jag smidde mina planer med att rymma med cirkusen, satt jag om kvällarna och spelade dessa skivor om och om igen, där i min ensamhet, medan cirkusen hade sina föreställningar.


Jag hade närt en dröm om att jobba med cirkusen, sedan jag hängt med näsan och stirrat hängivet åt cirkusprimadonnan på lina, medan hon tränade om dagarna innan förställningen. Hon hade varit välvillig och gett mig många uppmuntrande ord över mina förmågor. Egentligen fanns väl inget märkligt i mina tankar, eftersom jag hade konståkningen och i övrigt sedan väldigt tidiga år, hade behållit kroppens vighet, som nu riktigt små barn en gång för alla är födda till. Min kropp hade dessutom satts i riktig träning väldigt tidigt.

Så tanken var nog i och för sig god. Men planeringen inför framtiden och att resa med cirkusen var väl sas tämligen undermålig. Där kunde man verkligen snacka om att resa med lätt bagage och inte en tanke längre än näsan räckte.

Men eftersom mamma låg på Garnis i Boden, med enkelbiljett till himmelen, så hade det ju inte heller funnits någon, att diskutera tankarna och planerna med. Kanske var det också därför de var minst sagt bristfälliga.

Det här var ju inte precis på mobiltelefonernas tid, eller ens telefon på sjuksalen. Än mindre några humanbesök på sjukhus. Utan det var fråga om att sitta på en obekväm pinnstol i hennes ensamsal och sedan åter sätta sig på tåget hem igen, när kvällen var kommen och för att hinna med sista tåget hem. De enda passagerarna på tåget hem, förutom jag, var de få kvarvarande militärerna, som inte hade kunnat åka hem tidigare under lördagen.

Men min karriär som "cirkusprinsessa" den blev ack så kortvarig. Jag åkte med från Malmberget till Gällivare, steg ur vid Malmbergsbacken och tog mig hem igen.

Jag minns att jag kände, när vi började närma oss Folket Park, att mina cirkusdrömmar hade nog trots allt byggts på mer vilja än verklighet.

Verklighetens kranka blekhet hade verkligen hunnit slå till på den korta bilresan i dess fulla kraft. Rätt snabbt hade jag kunnat inse, att just det här förhållandet med, att ha suttit inklämd mellan två ivrigt diskuterande cirkusarbetare, som hade armsvett, det var nog det som fick verkligheten att återvända fullt ut, tillika snabbt.

Armsvett, var nog dessutom bara ett lindrig beskrivning, eftersom de hade rivit hela cirkustältet och packat ihop hela cirkusen, med en väldig hastighet, för att dra vidare till nästa ställe. Var nu det var. Det visste jag inte ens.

Inte gjorde cigarettröken i bilen det hela till det bättre. Det var rejält kvalmigt i amerikanaren, även om ena bakrutan var nervevad något.

Det röda, bulliga galonsätet gjorde, att jag hade hasat långt ner och fått känslan av att jag nästan hade båda knäna under hakan. Jag kände mig helt enkelt rätt ynklig. De vilt pladdrande cirkusarbetarna på vardera sida om mig, de var något annat än en förlupen flickunge med oklara framtidsvisioner.

Medan den stora amerikanaren rörde sig framåt längs vägen mot Gällivare hade man nog någonstans i cigarettdimman, kunnat urskilja den udda sammansättningen personer i bilen. Garvade cirkusarbetare med fimparna hängande i ena mungipan, med askan från cigaretterna av imponerande längder och ett vansinnigt fel i hela bilden: En flicka som definitivt inte hörde dit. Hon, var jag!

Jag har många gånger undrat över: hur gammal trodde cirkusarbetarna, att jag egentligen var, eller brydde man sig inte i sådant överhuvudtaget på den tiden, att man tog med en 13-åring, utan att ens fundera över saken?
De sträckte ideligen sina svettiga armhålor rakt över ansiktet på mig, när de skulle utbyta saker med varandra, när de började att inta dagens färdkost. De ville dela med sig av sin mat till mig, men jag tackade vänligt och bestämt nej, trots ett väldigt  och ideligen trugande. Jag kan fortfarande minnas lukten av den korven blandat med svetten från deras armhålor, toppat med cigarettröken, som vid det här laget hade impregnerat hela bilen och etsade sig fast i min näsa.

Det var den lukten och minnet av musiken, som jag hade lyssnat på om kvällarna, när mina rymmarplaner började ta form, som jag vaknade till.

Ungefär som en simsalabimföreställning i bästa Walt Disney-anda... POFF!




onsdag 2 juli 2014

Joakim Lamotte, frilansjournalisten, som arbetat på SVT Debatt och Uppdrag granskning borde kanske gått en föräldrakurs innan han skaffade barn.

Jag undrar var alla vuxna människor har tagit vägen?

Igår morse höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen, när jag läste om journalisten Joakim Lamotte, som varit med sin treåriga dotter på barnfilmen om Alfons och Milla. http://www.gp.se/kulturnoje/1.2416483-alfons-abergfilm-sags-vara-sexistisk
 

Istället för att prata med sin dotter om filmen, gick han raka vägen hem och skrev ett bloginlägg, som sedan dess delats över 10 000 gånger om filmens bristande genustänk! - Hur många delningar det blivit tills idag vågar jag mig inte ens att tänka på...

Nu påstår Joakim Lamotte på fullt allvar, att hans dotter sugit åt sig allt detta som sanningar och själv fick han magont och undertonen kräver nu censur av Alfons och Milla.

Det som han tycker skall censureras är i filmens sista kapitel, när Alfons och Milla bygger en hemlig utkikskoja i trädet. Alfons blir retad av de andra pojkarna, som hävdar att man inte kan leka med tjejer. Men Alfons bestämmer sig för att strunta i vad de säger och ändå leka med Milla.

Pojkarna i berättelsen radar upp en massa "brister" hos flickor, som att de kammar håret och leker med dockor. Det reflekterade inte Joakim Lamotte över och han gick även miste om berättelsens sensmoral, som jag hoppas att hans treåringa dotter i vart fall snappade upp, även om hennes dramaturgiske pappa inte gjorde det.

Förhoppningsvis så går Joakim Lamottes treåriga dotter på förskolan/dagis och förhoppningsvis finns det fullvuxna förebilder involverade i den verksamheten om hon nu inte har en mamma som kunnat ge sin dotter rätta verktygen. I vart fall är förskole- och dagispersonalen utbildade till, att kunna hantera en hel del uppkomna situationer av varierande slag, som kommer raka vägen från de vuxnas värld av udda värderingar.

En treåring som fått en bra uppbackning av de vuxna runtomkring sig biter dylika saker inte på. Med tanke på mitt eget medvetande som barn, tror jag att de allra flesta barn har ett djupt rättspatos, som det inte är svårt att appellera till. Det är först sedan barn fläckats ner av vuxnas attityder, som de spårar ur och faller till föga för grupptrycket och lätt hamnar in i mobbarens värld, OM de vuxna väljer att blunda!

Men hela tiden är det vi vuxnas ansvar, att staka ut de rätta linjerna i barnens uppfostran. Det är vi vuxna som skall vara förebilderna och föra de här livsnödvändiga samtalen med barnen.


Min allra första lekkompis hette Hasse och nog blev han retad för att han lekte med mig, en tjej. Det var så illa att fram till förskoleåldern föredrog vi varandras sällskap. Hasses och min värld den var fullständigt ointaglig. Vi bistod varandra i vått och torrt.

När de större barnen mobbade Hasse för att han inte kunde säga kiosken, utan sa tjoscken och bestämde sig för att han inte fick följa med till kiosken av den anledningen. Då tröstade jag honom med att han och jag kunde väl gå till kiosken tillsammans istället och det gjorde vi också. Jag blev t.o.m. beviljad en godisslant av min mamma, sedan jag berättat av vilken anledning det var viktigt, att få tillgång till en godisslant just den dagen.


Barnbarnen runtomkring mig visar, att än har inget förändrats och t.o.m. den lille machokillen, som avskyr allt vad dockor heter, han leker med flickorna på förskolan. Även om han ibland ger ifrån sig ljudliga suckar över, att han tvingas vara pappa i leken med dockorna.

Så här liten var jag, när Hasse blev min bästis. Vi var de två rymmarna vars värld ingen vuxens tankar kunde övervinna. I förskoleåldern fick jag en annan bästis och hon, "Flingan" är fortfarande min bästis. I sommar skall vi dela ett par veckor tillsammans efter ett uppehåll på väldigt, väldigt många år. Vi är alltjämt två starka kvinnor, som vet att uppskatta våra egenskaper, att just vara till kvinna född. Som om det inte kunde räcka, vi har t.o.m. lyckats fostra söner.



tisdag 1 juli 2014

Ännu ett besök i Lars Lerins värld = Sandgrund i Karlstad.

Efter att ha passerat den ambulerande utställningslokalen med  gästutställaren, som jag hoppar över att namnge, stegade jag och Herr H iväg mot Sandgrunds café. Vi plingade på knappen och upp dök "Junior". Räkmackorna var slut för dagen, så vi fick hänge oss åt en smarrig citrontårta istället med kaffe till. Den stora vita kaffekoppen med guldkanter, som Herr H fick var ett konstverk i sig. Medan jag serverades i det som brukar vara ett fall för caffe latte.

Jag passade på att fråga Junior vem som bestämde över vilka, som fick hänga ut i gästutställningslokalen på Sandgrund. Det bestämdes av en gallerist i Stockholm tillsammans med Lars, kom det fram efter ett väldigt diskuterande fram och tillbaka. Mycket känd konstnär var det som denna gång hade hängt ut sina "verk", eller skall man nu kalla dessa för "värk" rent utav? Saker och ting blir ju inte till det bättre för att man tillhör någon fin konstnärssammanslutning, eller har en konstutbildning bakom sig.

Jag tog min caffe latte och gick mot ett bord med "Lars Lerinutsikt", eftersom regnet hängde i regntunga skyar och inte inbjöd till att sitta utomhus. Därmed överlät jag till Herr H att bära brickan med citrontårtbitarna. Jag hörde då hur Junior frågade Herr H om jag var konstnär.
- Nej, det var vi inte vi bara höll på lite med allt möjligt, svarade Herr H Junior, utan att han visste i vilken avsikt jag hade ställt frågan till Junior.

Jag kände mig lite irriterad över Herr H:s förminskning av mina egna konstnärliga utbildningar, men brydde mig inte vidare i det. Det är så många som förminskar det man gör och ändå aldrig kan tas ifrån. Det är ju inte alltid de stora elefanterna inom utbildningar, som är de bästa. Men min avsikt med frågeställningen hade dessutom varit en helt annan.

Trots allt så är jag en länk i tre generationer kvinnor, som producerat konst, varav det senaste tillskottet har en rätt hyfsad konstnärsutbildning också. Sedan att man inte skapat sig ett värde i namnet, det har ingen som helst betydelse för egen del. Jag känner till många som skapat sig ett enormt varumärke enbart med namnet, men hur tilltalade är den konsten egentligen?

Mina tankar levde trots allt alltjämt kvar i det vi hade lämnat bakom oss, bara en timma bort och mina tankar om framtiden. Finns inga drömmar längre, så var finns människan då? Det fanns ett syfte ur ett betydligt längre perspektiv med mina spontana frågor till Lars Lerins älskade make Junior om vem som kunde få ställa ut på Sandgrund.


Precis som jag trodde så fanns det en hel del nyhängt, sedan vi kvistade förbi Sandgrund sist. Jag hade räknat ut att så kunde vara fallet, eftersom det pågår en Lars Lerinutställning på Akvarellmuseet i Skärhamn, som vi hade besökt tillsammans med ett sidoskott i vår udda familjebild i början på juni. http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/06/akvarellmuseet-i-skarhamn-lars-lerins.html
Jag får alltid "hemlängtan" när jag ser en del av Lars Lerins verk.
Ovanstående svit var inget undantag.

Förutom en hel del nya vägghäng så fanns en svärm av brev som Lars Lerin sänt till sina föräldrar under hans tid i Lofoten.
- Han är nog en riktig morsgris, kommenterade Herr H alla de ljuvliga bildbreven som Lars Lerin skickat.

- Skulle inte du pinka ner dig av glädje om du fick sådana brev, undrade jag.
En grymtning kom till svar från Herr H...

Skuggorna från träd till hus, rörde också i min sårade hemlängtan till något som inte längre är, som är utplånat från jordens yta. Det är så livet är, när man är född på fel plats på jorden. Vem kan förstå den sorgen mer än människorna, som själva är födda och haft sina liv i Malmberget. 40 år av mitt liv det är en lång tid, att få utraderad av svenska statens penningbegär.

Jag skall inte släppa ifrån mig fler bilder från utställningen och Sandgrund, men akvarellerna från Lofoten rörde också i den tysta saknaden. De färgsprakande akvarellerna från tivoli och karuseller och vem kan göra något sådant förutom Sveriges mästare i akvarell: Lars Lerin.

Vi hittade också denna underbara skapelse, en hemmafixad spark gjord av två gamla skidor, som medar. Vad forslar man på en sådan spark? Jag kom fram till att den måste fungera som taxi för stelfrusna personer, som haft ett alltför rikligt intag av spirituosa.

Egentligen hade vi tänkt oss, att också besöka Värmland museum, för att kika lite på den utställning, som skrivargruppen på Kyrkeruds Folkhögskola hade tipsat om på samkvämskvällen, när vi avrundade den veckans sommarkurser/utbildningar.
En utställning i ord...
Men min sargade kropp inbjöd inte till mer utsvävningar än det som ikonmåleriet redan hade tillfört den och stoppet vid Sandgrund i Karlstad. Det räckte och blev över. Vi började därför köra hemåt med ett litet stopp vid Degerfors kyrkogård.