Den manlige i vårt hushåll slutar aldrig att fascinera, eller förvåna för den delen heller. Det blir liksom aldrig fråga om något läge av ingentingtyckande.
En del dagar är det som om smyga, eller tassa runt lite försiktigt inte är något känt begrepp hos honom överhuvudtaget, eller någon medvetenhet om att han inte bor på en öde sandstrand på en öde ö.
Då är det verkligen full sula, när vi andra ligger och försöker sova.
Det låter rejält om lådor och dörrar av varierande slag, även i ytterdörren. Visste man inte bättre skulle man kunna förledas tro att det är en hel elefantjord, som gett sig ut för att hämta in tidningen ur brevlådan. Han skramlar runt med porslin så man funderar ett slag om han håller på med någon större inventering av hushållets samtliga porslins- och bestickinnehav. Han skrapar runt med stolar och verkar mest av allt hålla på med en total ommöblering. "Bull-Tv:n" står och skramlar på i något som verkar pågå i femton evigheter och en kvart till och det är inte bara den som kan låta högt: han sjunger, visslar, stampar takten i golvet och ibland även pratar han högt för sig själv. Vilket brukar få mig att ropa till honom:
- Vem pratar du med?
- Med PC:n, (alt. någon annan tingest) man får så intelligenta svar då som omväxling! påstår han utan omsvep.
Ibland förleds man också att tro, att han genomgått någon märklig fysisk metamorfos av fötterna, eftersom han verkar ha fått två stycken betongklossar till fotsulor, som han tar sig fram med. Sist men inte minst, för han högljudda samtal med mig från annat rum, trots att jag mycket hellre skulle önska att jag kunde fortsätta befinna mig i John Blunds värld, dvs. om det nu inte hade varit sådant himla oväsen han fört.
Men dessemellan är han hänsynen och tystnaden personifierad, man märker knappt av hans blotta existens och det vill inte säga lite, eftersom det trots allt är Herr H som avhandlas.
Då är det rent ut sagt rena Houdinitricket han tycks ägna sig åt, där han ljudlöst har öppnat sovrumsfönstret (han vet att jag har ett omåttligt behov av frisk luft), fikat och dragit iväg till golfbanan, eller så återfinner jag honom tyst läsande morgontidningen i köket till en kopp kaffe och sedvanlig macka. Dvs. han har varit ut och hämtat in tidningen från brevlådan, fixat fika, utan att jag hört en enda pip och därför bara förvånat vaknat till, att den andra sänghalvan varit tom!
Häromnatten slog han dock personligt världsbästa i buller, vilket föranledde mig att intervjua dottern dagen efter, sedan hon kommit hem från jobb och träning framåt kvällskvisten. Jag satte mig på hennes sängkant och tittade granskande på henne, medan jag kände att det ryckte lite förrädiskt i mungiporna av innehållen skratt, inte på grund av att hon såg ut som en urlakad, tillika obäddad utdragssoffa, som stått vidöppen de senaste 25 åren, utan med tanke på den minst sagt absurda situation som hade utspelat sig natten innan. Ögonen hängde som uttänjda sladdlampor av mörk kulör, hafsigt nedstoppade i byxfickorna på henne och jag svajade betänkligt mellan det roliga i hela situationen och ömheten om min helt märkbart trötta dotter.
Jag frågade henne i vilken del av natten hon hade haft svårt att sova:
- Var det när han i mörkret trillade över verktygslådan med buller och bång och att man ett tag funderade om han trots allt inte hade lyckats den här gången med att slå ihjäl sig. Därför att normalt brukar det samtidigt som
ljudbangen infinner sig följas av ett högt illvrål. Vilket det inte gjorde nu, det var alldeles tyst. Knäpptyst. Men så hördes stönande ljud, som mer talade för att han nog sannolikt var vid liv och bara försökte ta sig i upprättstående ställning, från någon okänd kroppsställning och även del av hallen. Strax efter stönandet lät han några väl valde svavelosande eder sväva fritt och högljutt, vilket fick mig att bestämma mig för att inte resa på mig och även att jag nog kunde utesluta det där med att ringa ambulans och/eller begravnings-entreprenör.
Jag har bett honom ex. antal gånger att inte ställa verktygslådan där, eftersom den står livsfarligt till vid en dylik placering, även om den är tillfällig. Normalt så går man där han har en förkärlek att placera den på.
Dottern lyfte på ögonbrynet till svar, som hon brukar göra och mest av allt då liknar Popeye. Jag fortsatte:
- Eller var det när han skramlade runt i diskmaskinen och skramlade sig igenom alla köksskåp och kökslådor, eller var det när han slängde igen badrumsdörren en stund efter att lugnet och tystnaden precis hade lägrat sig och man just höll på att falla i sömns igen.
Dottern påminde än en gång om Popeys ögonbrynshöjning.
Vilket fick mig att fundera vidare:
- Eller var det när han började spela på hög volym från youtube:
och spelade på Ukulele, i ett litet annat tempo och jag bad honom
dämpa musiken och dra igen skjutdörren mellan hall och vardagsrum, eftersom
du låg och sov och skulle upp och jobba om ett par timmar.
Men Popeye tyckte vara helt ointaglig på pratfronten...
Jag gjorde ett sista tappert försök:
- Eller var det när han ropade något till mig från hallen, trots att jag bara några minuter innan hade bett honom att än en gång dra igen skjutdörren, eftersom du låg och säkert försökte sova. Så fortsatte jag hela listan, medan fnisset tilltog inom mig tilltog i styrka och tillslut hade blivit till ett regelrätt skratt.
Men Popey rörde inte en min, mer än när hon lyfte på ögonbrynet.
Slutligen när jag kom till det sista gav sig Popeye tillkänna än en gång och svarade något totalt obegripligt. Det lät som en blandning mellan en grymtning och stön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar