Jag sitter hålögd och bläddrar förstrött i Göteborgs-Posten till frukosten.

Om jag var trött ända in i märgen, när jag satte mig vid frukostbordet imorse, så är det inget mot hur jag känner mig, när jag läser om jul på Liseberg, julmarknad på Tjolöholms slott, boka julbord än hit än dit. Annonserna trissar friskt över varandra om julen.

Jag känner hur den mentala punkteringen inombords breder ut sig inom mig och blir därför tvungen att snegla på tidningens datum för att se, om jag helt bangat ur tiden också.

Nej, då det är bara 14 november.

Det kanske är mig det är fel på...

Jag testar på Herr H, som är på väg ut genom dörren, sedan han tagit vägen via vinden för att hämta ner ännu en golfklubba. Han är på väg och skall prova golfsimulatorn idag också. En del har en mobiltelefon fastklistrad i ena handflatan, han har golfklubban och golfklubben fastklistrad i den.

- Jag vägrar allt som hör ihop med jul så här dags på året, säger han myndigt och försvinner ut genom ytterdörren med ett: Hejdå, vi syns om någon timma!

Jag läser vidare på insändarsidan och inser ännu en morgon, att jag får tvinga i mig frukosten, som tycks växa i munnen. 

Någon tycker, att de här som ansluter sig till IS, som är med och utför bestialiska avrättningar, våldtar och skiljer barn från sina föräldrar, är att jämställa med de grymheter som nazisterna utförda mot judar och andra icke önskvärda under Andra världskriget. Insändaren förstår sig helt uppenbart inte på den valhänta hanteringen av dessa personer vid deras återkomst till Sverige eller Europa.


Jag suckar bara ännu mer tungt inför så trista fakta och känner mig om än mer utfluten, eftersom jag också vet att 3 miljoner människor redan flytt från Syrien till grannländerna, som nu sett sig nödgade att stänga sina gränser.

Jag tänker på Salvador Dalis klockor och inser att det är så jag faktiskt känner mig idag:

"Minnets envishet" av Salvador Dali

Därför att det är trots allt därför jag sitter där och är hålögd.