En del äter av stress och av emotionella skäl för att lösa situationen.

Ibland är det verkligen svårt att genomskåda sig själv.

Ät bara när du är hungrig, drick bara när du är törstig, det är bra råd.

Men är det verkligen så man funkar. Inte jag i alla fall.

Jag har med åren blivit alltmer ohälsosam, det är bara att krasst konstatera. Men jag är så pass medveten om vad som hänt i mitt eget liv, att jag noterar att jag under alltför många år varit utsatt för stor och allvarlig stress. Det var jag redan under mina år på tingsrätten, där jag de sista åren sprang runt som en skållad råtta för att kompensera personalbemanningen. Min styrka att ha haft viljan, att verkligen lära mig hela verksamheten från grunden förvandlades från en stor personlig styrka och framgång, till min egen undergång. Det blir så när man blir rov för inkompetens ledning och ett allt mer sjukt samhälle.

Inte blev det så mycket bättre av, när jag slutligen råkade ut för det jag faktiskt råkade ut i mitt arbete, då vidtog en kamp med "myndigheterna" och systemfelen och den pågår faktiskt alltjämt. - Idag skall jag sätta sista svallvågen i rörelse. - Med så stora kroppsskador följer också en rätt fockad sömn. I sig ännu ett stressmoment.

Jag har skrivit det många gånger förr och det är så allvarligt, att jag väljer att skriva det än en gång: det är verkligen allvarligt, när hela samhällssystemet blivit rättshaveristerna!


Häromdagen fick jag p-böter och jag skall inte gå närmare in på alla detaljer, men när en p-vakt finns på plats och inte agerar med sunda förnuftet. Istället smyger han fram till bilen och fäster den fina långa gula remsan i torkarbladen de fem minuterna, som jag är inne och gör mitt ärende. Samtidigt som det parkerats upp stora lastbilar, som lämnats utan förare bakom ratten och skymmer, att det helt plötsligt uppstått en p-plats som jag hade kunnat nyttja.

Dvs. OM jag hade kunnat se igenom de parkerade lastbilarna.

P-vakten torde däremot ha varit välinformerad om detta och hade med aldrig så lite vänlighet kunnat tipsa mig om det, men istället gör han det valet, att nita dit mig med de 600:-.

Är det då bara jag som är en förvirrad själ, när jag måste parkera min bil. Nix! Trafikkontoret har gett upp och har inte längre ens en tillgänglig karta på dessa platser och själv har jag ingen sådan mobil, som har en internettjänst, utan bara min gamla Nokia mobiltelefon från anno dazumal, som man bara kan ringa med.

Jag har inte krupit under stängslet utan vid en mailförfrågan till Trafikkontoret låter de svaret bli:

Vi har inte längre någon karta över parkeringsplatserna eftersom de nästan dagligen sker förändringar i Göteborg. Däremot ska kartan på vår hemsida: goteborg.se vara uppdaterad och aktuell. Här kommer länken så du kommer direkt in på de sökbara parkeringsplatserna.

länksida och over and out.....

En stad i total kaos, där den herrelösa skutan sköts av Trafikverket, som gjort framfart totalt omöjlig: För att kunna komma runt på den väg jag svängde in på för att parkera, skulle jag ha behövt köra runt hela centrala delen för att åter komma in på den gata där jag parkerade. Nog är det Dårarnas Paradis, som intagit Trafikverket.

Jag vet sålunda inte var den "nya" p-platsen med p-tillstånd istället har uppstått. Jag hittar ingen skylt, men jag vet ju att här har jag kunnat parkera tidigare med mitt p-tillstånd. Det är också det som blir den direkta orsaken till mina p-böter, eftersom jag tolkar p-vaktens godan ro fel.

Hur borde jag egentligen ha reagerat. Ja, jag borde nog ha använt mitt eget sunda förnuft, eftersom inget annat sunt förnuft existerar. Jag skulle ha tagit lös p-boten och stigit in i bilen och åkt därifrån, som varit min avsikt.

Men då flög trotset i mig istället: skulle det kosta mig 600:-, så skulle jag parkera för 600:-!

Vad gör då denna kompletta idiot, som också bor i min kropp.

Jo, först stegar jag in på Café Vanij, beställer en liten cappuccino, kladdkaka med vispgrädde och sitter och tycker allmänt synd om mig själv. Men det där att vara i dålig harmoni, det är inte riktigt min grej. Så det dröjer inte länge förrän lugnet infinner sig och jag sitter och njuter av den plötsliga frirutan i tillvaron, även om det varit en nog så kostsam sådan. 600:- för p-böter + fikat: en liten cappuccino 28:-, kladdkaka 30:-... Jag är nu uppe i 658:- exkl. resekostnad med bilen.

Eftersom varken rygg eller ben mår särskilt bra den här dagen får jag passera genom passagen för att ta mig in på Kungsgatan och in på en klädaffär. Jag har ju redan en skuld på 600:- för parkeringen, så jag kan ju lika gärna utnyttja de där 600:- i parkeringspengar lite bättre.

Det blir dottern, som blir rikligt belönad och jag är mäkta glad över mina klädfynd, en vintervit ullkappa som inte ens har halva priset och en gammelrosa lurvig sak. Jag befinner mig nu i nåd igen och jag går ut ur affären med dessa två tingestar med det gentila priset av 724:-, just den här dagen får man dessutom 200:- rabatt på ursprungssumman....

Jag är nu uppe i 1 382:- exkl. resekostnad med bilen.

När jag berättar det hela senare på telefonen för en vän om cafébesöket och det plötsliga intaget, säger jag till henne:

jag agerar som ett litet förfördelat barn, som behöver tröst och det får jag i det jag stoppar i mig! Nina skrattar i telefonluren och visst är det så jag handlat, som ett litet barn som behöver tröst. Men är man 63 år är det väldigt sällan det finns någon tillhands som pussar på det onda och talar om att det gör inget, allt kommer att bli bra ändå.

Men hur i hela fridens dar´ hamnade jag i den här situationen. 

Knappbytet kostade 38:-, ja, nu blev jag ju tvungen att köpa ett par band också, eftersom man inte kan betala med kort för mindre summa än 50:-. Slutnotan slutade på 78:-....

Det blev ett dyrt knappbyte och varje gång jag ser på kappan kommer jag nog att slås av tanken, att de där knapparna kostade mig egentligen: 1 460:- exkl. resekostnaden med bilen och att knapparna inte riktigt var de jag hade tänkt mig, men någorlunda ok.

Undra vad det egentligen har kostat mig, förutom en förstörd kropp, som inte längre kan går ner i spagat, eller kan klättra i träd vig som en katt, eller något annat som den varit van att kunna göra. Vad står det på det kvittot.

Kan allt det här i sig, inte få den allra bästa, att vilja skramla runt i kaffekoppsskåpet och se OM det möjligen finns en bit mörk choklad kvar till den där koppen kaffe, som känns alldeles nödvändig att bälga i sig i förebyggande syfte till de papper jag idag behöver skriva i mitt livs nederlag: "den sista svallvågen".


Orsak och verkan.