Så har det inträffat det jag länge varit övertygad om måste komma tillslut. Den våldsamma klappjakten på Jimmie Åkesson har nu krävt sina tribut.
Jag lägger inte några politiska aspekter på det hela, utan utgår helt och hållet från ett medmänskligt perspektiv.
Vad människor i allmänhet haft för synpunkter, som de genom denna masspsykos ägnat sig åt lämnar jag därhän. Därför att uppsträckta långfingrar från politiskt engagerade personer, partipolitiska valvakor, som tycker sig kunna kräva bättre rätt till åsiktsfascism lämnar jag bara därhän. Det är egentligen inte ens värt att ägna tankeenergi åt i synnerhet inte som vi har yttrandefrihet, den fria rätten att välja det parti man önskar etc. etc.
Men det finns arbetskamrater till Jimmie Åkesson, som bär ett stort och tungt ansvar och det är människorna i Sveriges Riksdag, som är att betrakta som Jimmie Åkessons arbetsplats och hur ogärna man än vill tillstå det, hans arbetskamrater. Därför att när man som partiledare, i ett fritt och demokratiskt land vägrar, att i en TV-studie stå bredvid någon, inte vill närvara i samma rum, vägrar hälsa etc. måste det trots allt klassas, som mobbing av diger kaliber och är en arbetsmiljöfråga, som man hittills fullständigt negligerat.
Sveriges Riksdag i sig är en spegelbild av hur det svenska samhället fungerar och det får man aldrig någonsin för ett enda ögonblick negligera.
Jag skriver det eftersom jag själv varit föremål för Försäkringskassan i Göteborgs massiva angrepp allt sedan 1992 och den klappjakten pågår faktiskt alltjämt, min godkända arbetsskada till trots. Under något år var det t.o.m. så allvarligt att jag inte ens kunde se försäkringskassans emblem, utan att må fysiskt illa. Min handläggare på AFA berättade, att hon haft ett samtal med sin chef om Försäkringskassans märkliga handläggningsturer och agerande och de hade kommit fram till, att jag ordentligt måste ha trampat någon högt uppsatt på tårna.
Jovisst, det vet jag att jag har gjort, eftersom jag efter utebliven livränta under 4 års tid och månadslånga försenade utbetalningar av sjukpenningar tillslut vägrade, att lämna försäkringskassans lokaler i Arkaden, förrän jag fått ett muntligt löfte om att de nu skulle vakna upp och handlägga min innestående livränta. Försäkringskassan gjorde det därefter rent tillfälligt men fann sedan godtyckligt, att de åter kunde dra in den. De konfiskera dessutom mina garantidagar, som jag hade innestående för min då lilla dotter, helt utan hänvisning till något lagrum eller vari de ansåg sig ha rätten att göra det. DEN kampen pågår fortfarande och trots att tillsynsmyndigheten återremitterat detta till försäkringskassan.
Idag för jag enbart en segdragen och nyss avslutad rättsprocess om, att få rätt livränta fastställd, sedan en handläggare från försäkringskassan lämnat felaktiga uppgifter och trots att jag har facket bakom mig, som lämnat diverse intyg, så har det skitit sig inom svenskt rättsväsendet. Jag har nu sålunda att åter vända mig till AFA för att om möjligt få rättvisa skipad. Inte heller helt lätt, eftersom jag igår fick ett smällfett brev från försäkringskassan, där de lät meddela, att de saknade uppgifter om vad de hade utbetalt till mig under en rätt vital del av år, som det här trots allt är fråga om och som ligger långt tillbaka i tiden!
Ja´herre jävlars säger jag bara, vilken lekstuga svenska myndigheter är. De ligger i den ena rättsprocessen efter den andra och som varat sedan anno dazumal och helt plötsligt så saknar de adekvata uppgifter om sina egna handlingar!
Med det i bagaget och det som hände mig den där dagen på tingsrätten i Gällivare 24 maj 1989 har gett mig djupa insikter om hur man som person fungerar, när man utsätts för massiva mobbningsdrev och utevaron av saklighet och sakargument saknas. Rent tillfälligt kan man dunka rejält i backen, tills man återvunnit sina normala själsegenskaper och inser vilken usel kaliber det är på motparten.
Man behöver nödvändigtvis inte dela en persons åsikter, men man har ta me fan en skyldighet i egenskap av myndighetsutövare ställföreträdare i en demokratisk stat, att följa normala medmänskliga etiska normer.
Med nyhetsflödet, som inte visste några gränser om Jimmie Åkessons sjukskrivning och Sveriges nya finansminister Magdalena Andersson (S), som igårkväll gjorde intrång i svenska folkets helg-TV-soffor i Skavlans talkshow och berättade utan omsvep, med ihopsnörpt mun, om hur hon t.o.m. dragit för gardinerna och därmed dolt utsikten till Sverigedemokraternas lokaler. http://www.svt.se/skavlan/se-program/avsnitt-5-132?autostart=true
Magdalena Andersson borde kanske lyssna lite till vad den amerikanske psykiatriprofessorn James Fallon (själv psykopat) hade att berätta om psykopater och borderlinepersoner, som också medverkade i samma program.
Bevare oss för dylika personer, som Magdalena Andersson, i våra svenska TV-soffor en kväll då vi varit inriktade på nöje och istället får nedstoppat fortsatt smutsig partipolitik där också!
När det gäller främlingsfientlighet är det dessvärre ingen finare yta, som Sveriges regering har att visa upp. http://fof.se/tidning/2011/3/de-undflyende-romerna Jag har också själv varit engagerad i den praktiska invandringspolitiken, som bedrivs som klappjakt av svenska myndigheter. Därför känner jag också till den svenska dubbelmoralens och skenhelighetens mynt, som sannerligen har två sidor!
- Antingen är svenska politiker och många svenskar fördummade, eller så väljer de att titta bort när helst det behagar.
Skall man åtgärda ett sjukdomstillstånd i landet Sverige, vad det än må bestå av och vem/vilka som är drabbade och hur det hela yppar sig, måste man först göra en analys och inse att varje dysfunktion/tillstånd har sitt alldeles eget ursprung. Det finns inget som bara uppkommer av sig självt. Inte ens Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sjukskrivning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar