6 åringen funderar över barnarbete, politik och värderingar.

- Här skall det bli barnarbete av idag, säger jag till 6-åringen.
- Det är förbjudet, svarar han.

Hmmm... 6 år och redan upplyst, tänker jag.  

Men det visar sig att 6-åringen inte alls har något emot barnarbete. Han vill borra hålen i de plastade valaffischerna, som skall hängas upp med buntband på diverse lyktstolpar. Han t.o.m. framhärdar att det är HAN som skall göra det!

Så lastas allt in i bilen och han för kommandot över buntbanden. Visserligen för han kommandot över en av tängerna också, som egentligen fått följa med för att buntbanden skall kapas av sedan valaffischen väl är på plats på lyktstolpen. Men han klipper av det mesta i omgivningen, så varken grässtrån eller något annat blir förskonat.

Så undrar han plötsligt varför det är en kanon på valaffischerna, som vi hänger upp. Är det så att det skall skjutas med kanoner? Jag försöker i så väl valda ordalag förklara vad det är för något, som man vill framföra med affischen

och förklarar sedan för honom, att det är nog mer en visselpipa, det egentligen skall föreställa, inte en kanon. Det är tillkrånglat det här med politik och åsikter och jag vill, att han skall få förbli så ofärgad, som bara möjligt är till dess att han själv kan börja uttyda världen och skaffa sig sina egna värderingar. Det enda som är viktigt är att han lär sig vad etik och moral är och det är det som valaffischen vill nå ut med, eftersom det rör sig om ett parti som är politiskt oberoende. Själv vet jag av egen erfarenhet hur det är att ständigt matas med politik, eftersom jag växt upp i ett politikerhem och är det något som jag lärt mig att avsky hjärtligt, så är det just politik! Jag tycker att sunt förnuft räcker betydligt längre.

När det är dags för honom att återbördas till föräldrarna efter valaffischupphängning och hans måndagsgolfträning och kvällen står för dörren, så har han och hans farfar ett samtal i bilen. 6-åringen vill veta vad det står på valaffischerna, som passeras.

Det råkar bli Vänsterpartiet och då försöker farfar att förklara vad det partiet vill. Man vill att alla skall ha lika mycket. 6-åringen försjunker en stund i sina egna tankar och så säger han plötsligt:

- Så då vill Vänsterpartiet, att jag skall dela med mig av allt mitt Lego till andra?

Nu blir hans farfar rätt ställd och svarar, att ungefär så är det nog. 6-åringen blir väldigt upprörd och vill genast, att han och farfar skall riva ner alla Vänsterpartiets valaffischer, han vill då verkligen inte dela med sig av sitt Lego!

Då säger farfar, att så varken kan man eller får göra. Han förklarar för 6-åringen att det är viktigt, att alla måste få ha sina egna åsikter. Han  fortsätter med att säga, att det här är lite svårt att förklara och prata om. Det är nog bättre att 6-åringen hinner bli lite vuxen, 18-år, eller har gått i skolan ett tag. Då kan de prata om det här med politik och samhället.

Det är 6-åringens mamma, som möter i dörren och 6-årings farfar berättar om diskussionen i bilen om Legot kontra Vänsterpartiet. 6-åringens mamma, som är lite klokare än hans farfar säger:

- Men det kanske är så att det finns någon, som äger bra mycket mer Lego än du gör.... 

Resten av samtalet försvinner i 3-årings glädjetjut och tjatter över att farfar är här nu!


Dagen därpå när jag var ute och cyklade så såg jag, att det mesta av valaffischerna var nedrivna, inte ett enda av Vänsterpartiets hängde kvar utan låg i diket. Nej, det är inte 6-åringen som har rivit ner dem, eller slagit sönder rutorna i busskuren, utan det är snorhyvlar vars vuxenvärld inte har förklarat för dem, att vissa saker inte är acceptabla.

När det gäller de sönderslagna rutorna i busskurerna har de inte heller fått förklarat för sig, vilka det är som i slutändan får stå för notan. Men de kanske inte kan förstå det heller, förrän man handgripligen rycker deras mobiler ur händerna på dem, slänger mobilerna i backen och trampar sönder dem, som en första liten avbetalning för det som man själv åkt på att betala, bara för att de inte haft något vettigare att sysselsätta sig med.

Det finns nog en hel del, som borde ingå i föräldrautbildning och som också lärs ut från skolans värld. Inte den ensidiga vinklingen, som jag själv blev matad med under läroverkstiden och där det uttryckligen talades om, att var det nu så att man inte röstade på ett visst parti, då var man rätt pantad i huvudet. Det var väl ungefär kontentan av det man fick veta om hur samhället fungerade, inklusive alla årtal ur historien, som skulle rabblas som rinnande vatten. Resten låg höljt i dimmor och det fick man själv komma på allt eftersom förståndet och erfarenheterna växte.