"Som om inget hade hänt" av Maja Britzelli.

Jag har läst Maja Britzellis debutroman "Som om inget hade hänt" och även sovit på saken ett par svängar. 

Maja Britzelli till höger av fotot.

Även om nu mina bloggläsare måhända ibland kan få för sig, att jag kanske inte har det som vana så är det just precis det som jag har. Jag sover på saken och "ger fri luft åt idisslandet" tills det nått slutstation och jag känner att inget mer finns att hantera/utvinna/komma fram till.

Skall man dessutom värdera/analysera ett bokverk vill det till, att man verkligen tagit sig den tiden, dels för att man själv skall ha hunnit fundera över och även värdera vad det är man har läst. Mao gjort alla de där tankevurporna, som krävs. Men dels ock för att omdömet om någons arbete inte bara obetänksamt skall lämna munnen, eller som i det här fallet fingrarna.

Ord är mäktiga skjutvapen och det är inte för intet som man hävdar, att pennan är mäktigare än svärdet.

Det här är en osedvanligt bra litteraturdebut och det skulle därför inte förvåna mig det minsta lilla om Maja Britzelli vinner årets BMF-plakett. Boken är dessutom en bra uppbyggd kriminalhistoria, som slår lika högt som Leif GW Perssons "Den döende detektiven", som vann 2010 års BMF-plakett. (Jo, jag har skrivit om den också).

 Maja Britzellis debut som författare blir inte hellre sämre av, att den berör ett ämne som är väldigt tabubelagt och som sällan eller aldrig berörs ute i samhället, eller i litteraturvärlden. Ungefär som om det samhällsproblemet överhuvudtaget inte fanns, eller existerade. Men jag har mött det i många av mina utredningar och också i mitt arbete på anstalt. 

Den omvända relationsvåldsproblematiken finns verkligen ute i samhällsstrukturen och är nog också betydligt mer utbredd än man vill tro. Vanligtvis råder en förutfattad mening om att män inte är föremål för våld, fysisk eller psykisk sådan och ibland både ock, i just sina parrelationer.

Jag har under mars månad skrivit en hel serie blogginlägg om olika former av våld, där jag inte heller duckat för att beröra ämnet, när män blir utsatta för våld i relationer och hur det kan ta sig för uttryck för den ytliga betraktarens ögon: http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/03/kvinnomisshandel-och-kvinnomord.html 

Det som är så vansinnigt trist är, att samhället missar detta fullständigt och inte helt sällan har jag i egenskap av utredare funnit ut, att även dessa män och drabbade barn faller mellan stolarna, med ett jättemagplask rakt ner i den bottenlösa avgrunden, som alla former av relationsvåld alltid blir ett resultat av. Det som är så skrämmande är, att det i regel får långtgående och vittgående konsekvenser i en människas liv, utan att samhället reagerar, eller agerar, eller ens bryr sig om att skapa förändringar i ett icke fungerande skyddssystem. Dylika upplevelser är svåra att bara skaka av sig, som om inget hade hänt.

Inte helt sällan lever detta vidare, som någon form av osynligt arv som inte sällan ärvs vidare till nästa generation. Det skapar i sig livslånga trauman, som formar ett barns förhållningssätt till livet, eftersom maskrosbarn trots allt är en ovanlig företeelse.

Många sorger föds ur dylika dysfunktioner. Inte bara för dessa män och eventuella barn, som får uppleva detta, utan det drabbar även anhöriga runtomkring dessa dysfunktionella relationer. Det sprider sig som dåliga ringar på vattnet och det blir till livslånga sår. Många gånger har jag hunnit fundera över om dessa kvinnor och även män för den delen, lider av några bipolära åkommor som toppen av isberget vid denna typ av dysfunktion.

Om författaren, Maja Britzelli, som presenteras på bokomslaget finns nog betydligt mycket mer att hämta. Hela hon verkar vara som klippt och skuren för att få avnjutas som "Sommarpratare" i radions P 1, därför att hon har genom sin litteraturdebut redan visat prov på ett genuint berättande.