På 60-talet fanns en ovanligt omsvärmad kille på Läroverket, som var något år äldre än jag själv var. Men det visade sig, att alla människor inte riktigt är vad man tror att de är. Ytan har liksom inget med innehåll att göra.
Jag hade många gånger varit på besök i lägenheten, med då alltid tillsammans med ett gäng andra, som det nu är under de här åren av ungdom. Det hade varit en god stämning och skratten saknades sannerligen inte. Vi hade nämligen inte bara musiken, som gemensam nämnare, vi hade alla en fascination av tidningen MAD. Jag tror jag aldrig skrattat så mycket som den gången, när det var högläsning av "olika specialiteter i matväg i bästa MAD-anda".
Det här speciella gången var det dock inget svårt, att hålla sig för skratt. Jag trodde att hans bror var hemma och det var också anledningen till mitt besök. Han bad mig hänga av mig och invänta brodern. Sålunda hade jag just hängt upp min kappa på klädgalgen, medan jag besvarade frågorna om hans brors och min relation, som var på ett tämligen oskyldigt plan, eftersom hans bror redan hade ett etablerat förhållande. Jag hade precis hängt upp kappan och stod nu vänd mot honom, när han helt plötsligt och utan förvarning utdelade ett knytnävsslag rakt i ansiktet på mig, så att jag drös omkull rakt ner i skostället.
Jag har ingen aning om det var fråga om svartsjuka, eller ens varför denna oväntade reaktion från hans sida. Kanske var det fråga om maktutövande, kanske var det fråga om brödernas relationer sins emellan. Kanske var det så, att han själv var summan av sina egna upplevelser under uppväxten, vad vet jag.
Jag vet i alla fall min egen reaktion. Den eventuellt spirande kärleksglöden fick ett hastigt slut. Jag reste mig upp, yr i huvudet och förvirrad. Kände på den ömmande läppen, som redan hade börjat svullna upp. Han ville inte att jag skulle gå, snubblande förklaringar över hans beteende ramlade över mig och det betydde ingenting, det var inte meningen, han vet inte vad som tog åt honom. Men jag stirrade honom stint i ögonen och talade om, att jag aldrig någonsin ville ha någonting med honom att göra. Jag tog på mig kappan medans jag var på väg nerför trapphuset. Hörde hela vägen ner hans bevekande ord, ända tills ytterdörren slog igen bakom mig.
Nu blev det inte riktigt så, eftersom min vänskapsrelation till hans bror har bestått. Jag minns när jag ringde hem till hans bror på 80-talet och det var han som svarade. Han var på besök hos brodern och brodern var för tillfället inte hemma. Vi talade flera timmar med varandra och jag fick alldeles klart för mig, att han inte var speciellt lycklig med sitt liv, men händelsen i kapprummet berörde vi aldrig. På något sätt är jag ändå glad över, att det telefonsamtalet ägde rum. Jag tror att det var välgörande både för honom och även för mig, att vi kunde mötas på lika villkor någonstans mitt i livet och med egna arbets- och livserfarenheter ur ett vuxet perspektiv.
Jag har också som vuxen fått en skidstav instucken i rumpan, när jag inte önskade etablera en mer fastare relation. Det hela resulterade i en långpromenad med skidorna på axeln, tills jag fick lift den sista biten hem. Man hinner fundera mycket under en dylik promenad.
Jag har själv haft kvinnor runtomkring mig, som varit utsatta för kvinnomisshandel av sina män. Själv har jag aldrig förstått varför man stannar i en sådan relation.
Men på något sätt blir dessa kvinnor "medberoende". Därför att det spelar ingen som helst roll, hur mycket man lyssnar, samtalar, även om man så ställer upp mitt i natten, när telefonen ringer, eller man försöker att hjälpa till, att lotsa dem ur denna psykiskt och fysiskt nedbrytande relation. Det måste vara ett eget medvetet val hos kvinnan, eller rent av hos mannen om en förändring.
Det finns hela spektra av män i den här genren, det är alltifrån väletablerade män ute i samhället, till nedersta skalan där även ett missbruk finns med, som någon sorts förklaring.
Vissa kvinnor döljer, att de blivit misshandlade. I sten förnekar de misshandeln. Helt plötsligt så har de börjat använda brunkräm i tjocka lager, där det inte går att dölja, att det finns blåmärken under. De har sprungit på dörrar, fått någon skåplucka i ansiktet, slagit hål i pannan när de ramlat, brutit armar och ben, revben etc. Bär helt plötsligt sjal runt halsen, som vittnar om en brutal misshandel, som lika gärna hade kunnat sluta i ond bråd död, inte helt sällan mitt framför barnen. De tiger som muren om misshandeln, som pågår i det egna hemmet.
Värst är dock att befinna sig i det läget, att man känner mannen som mördat och kvinnan som blivit mördad. Man hämtar sig aldrig rent mänskligt, efter en sådan upplevelse, eftersom man också vet, att det också finns barn mitt i all denna fullständiga mänskliga röra.
Jag har suttit och gjort utredningar i häktet på män, som suttit där och när jag fört relationen på tal, är det verkligen en total mänsklig röra, som flutit upp till ytan. Samtidigt har jag sett hur kvinnor dragits till just dessa farliga män. Det hela är totalt obegripligt på ett mänskligt plan.
I det sammanhanget vill jag poängtera, att jag också upplevt kvinnor, som misshandlat män. Fenomenet och tillvägagångssätten är densamma.
Under en utredning fick jag och mannen skyndsamt fly från deras gemensamma bostad, sedan den nästan två meter höga och breda väna varelsen kom inklivande med förskäraren i högsta hugg. Hon visste nog minsann vad som pågick oss emellan. Det där med utredning i samband med brott, det var bara ett svepskäl. Hon hade suttit och lyssnat på oss inifrån vardagsrummet och hon hörde minsann vad som var på gång oss emellan! När jag och mannen skyndsamt och tillsammans lämnade lägenheten och kommit ut på gårdsplanen, regnade det blomkrukor och allsköns material genom lägenhetsfönstret, några våningar upp. Avsändaren var en våldsamt svartsjuk kvinna, som skulle ta oss av daga båda två!
Vi fick avsluta utredningen så gott det nu gick i min bil och vi kom överens om att det nu var vettigare, att han ringde mig istället för tvärtom.
Senare på kvällen ringde det på ytterdörren i mitt hus, när jag öppnade ytterdörren intet ont anande, stod hon där i sin fulla prakt! Jag var just på väg, att snabbt dra igen ytterdörren, när den minimala mannen kikade fram bakom hennes enorma lekamen och intygade, att det var ingen fara. Hon hade lugnat sig nu och ville be om ursäkt för det inträffade.
Det är ju så denna besynnerliga mänskliga katt och råttalek oftast fungerar. Bärsärken förvandlas inte helt sällan till en liten ångerfull mus, dvs. ända tills det är dags igen. Nästa gång!
 |
| Bilden är från hösten 1964, när jag började på läroverket. När vi stod här uppstaplade på skolgården, framför fotografen, visste vi inte vad livet skulle föra med sig för var och en av oss. Alla hade vi olika livsöden att möta. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar