Ibland får jag för mig, att jag måste haft mer tid på dygnets 24 timmar förr om åren, när mina barn var små. Åtminstone är jag inte människa, att kunna räkna ut hur jag kunde fylla dagarna med så oändligt mycket. Varje dag!
Nu för tiden tycker jag inte, att jag hinner med något överhuvudtaget. Måndag söndag, måndag söndag... men var tog dagarna och tiden däremellan vägen?
Det har varit fullproppad vecka, med trist utfall hos ögonläkaren. Så här på solig söndag är det inte bara kroppen, som protesterar rejält. Mentalt känner jag att tankarna går lika snabbt som seg tjära. Den där tanken, att gå ut i trädgården och fortsätta att ansa gamla syrenklasar, som inte blivit gjort när den borde ha blivit det, den förbli inte något annat än en tanke.
Idag är stund för vila, reflektioner och omvärderingar av tillvaron än en gång. Helt enkelt smälta det upplevda. Mitt förnuft säger mig, att betrakta ett grässtrå som vajar i vinden, det är nog det mest livfulla jag skall ägna mig åt idag. Det kan räcka med att ha plockat ur och i diskmaskinen, röjt köket lite och fixat lunch till mig och dottern och väl skall upprepa det vid middagstid.
I veckan fick jag ett vänskapsuppdrag av det mer spännande och hedersamma sorten. Läsa ett manus som under många år mödosamt vuxit fram ur gamla dagböcker. Nu ligger där ett första utkast i ett USB-minne med ett lila snöre i ena ändan och väntar på att få bli läst. En viss otålighet har funnits över att jag inte kunnat bara sätta mig ner och läsa på stört. Jag har väntat länge på detta, som jag verkligen känner starkt för och manat på: Klart du skall skriva, ett sådant stoff får bara inte gå till spillo! Inte bara samtiden, utan även eftervärlden behöver detta.
Jag och Herr H var på Redbergsteatern i torsdagskväll, det var en kombination av snack av Kristian Wedel, som ingår i min alltid i Göteborgsposten lästa Världens gång och Vier Brillens 20-årsjubileums konsert. Livet behöver verkligen roliga ordkulinariska tillstånd i massor.
Igår lördag började dagen tidigt och inte helt enligt planerna. Jag skulle baka "Druttens kaka" i långpanna till Sameföreningens årsmöte, innan vi skulle åka iväg till ProLiv i Väst kvartals och årsmöte. Men jag kunde inte hitta igen min egenhändigt skrivna receptsamling. Det är en bok i folieformat, så den går liksom inte att missa så där i första taget. Jag och Herr H vände i stort sett upp och ner på hela kokboksskåpet, utan att finna det minsta lilla spår av den.
Sålunda blev det en nödvariant så där i all hast, ur en receptbok jag fått i folkskolan. Det blev rulltårta med smörkräm, det enda som tiden medgav. Jag kan väl lugnt påstå, att minnet av rulltårta med smörkräm nog inte riktigt motsvarar mina kräsna smaklökar av idag. Herr H hade på fredagen gjort rasistbollar med ett av barnbarnen och när han ändå hade ångan uppe, gjorde han en stor ny laddning på kvällen till sameföreningens årsmöte.
Men egentligen är rasistbollar inget som står i registret i min Bonnierkokbok. Där står det negerbollar rätt och slätt och det har inget med rasism att göra. Lika lite som jag tror, att någon i sameföreningen skulle riva ner himmel och helvete för att det heter Lappskojs.
Lördagens föreläsning på ProLiv i Väst, var en riktig höjdare. Professor Ralph Peeker från Sahlgrenska sjukhuset, avdelningen för urologi var den som lyckades med det konststycket. Föreläsningen som gick under benämningen "Prostatacancer nu och om tio år" var faktiskt det bästa och mest informativa jag hittills avlyssnat under alla dessa år, där även denna cancerformen invaderat och hemsökt.
Ett tungt ämne som Ralph Peeker lyckades förvandla till något mycket intressant och tänkvärt sett ur ett tidsperspektiv. Hans föreläsning präglades av fakta på ett bra sätt, rikt uppblandat med humor. Och JO, Ralph Peeker hade helt rätt, det finns nog ingen som lyssnat till hans föreläsning som glömmer ordet testostron.
För hur det nu än är, är livet roligt rätt betraktat, även om cancer verkligen inte är något roligt alls. Det finns överhuvudtaget inget positivt med cancer. Man kan verkligen hålla sig för skratt.
Tyvärr så hann vi bara vara med under föreläsningen, eftersom vi var tvungna att hinna hem emellan för att skynda iväg till nästa årsmöte: Göteborgs sameförenings årsmöte. Det årsmötet började med sedvanligt renkok och efteråt följde själva årsmötet. Anki bördig från Tjautjas stod som vanligt för koket, medan andra bidrog med vad det vi kunde för att göra det trivsamt.
Sedan var det ilfart hem, eftersom dottern skulle vidare på födelsedagskalas. Själv kraschlandade jag i soffhörnet, medan Herr H fortsatte jobbet med golfklubbens listor.
PS. Jag håller på att ta reda på om Ralph Peekers föreläsning, som ProLiv i Västs Åke Lindgren spelade in, kan finnas tillgänglig.
Den föreläsningen av Ralph Peekers borde ingen gå miste om, den lade sig som plåster på mitt sargade hjärta, så här i dagarna, när det åter börjar närma sig för nya prover igen. Tanken finns där åter, skall det bli ytterligare ett halvår av själsfrid, eller har cancern dykt upp igen. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar