Gällivarehäng, raggarskåra och sagging. Sicket gytter och sammanblandning det har blivit av dessa olika företeelser.

Det första idealet, Gällivarehäng, det kan jag köpa, eftersom det finns en mycket praktiskt förklaring till Gällivarehänget.

Handlastarna i Malmbergsgruvan bar löst skurna byxor, eftersom de var lättare att arbeta i. Som handlastare i gruvan var man tvungen att fylla och lyfta fyllfatet, som såg ut som en stor sopskyffel med två handtag på sidorna.

Jag hittade inga fyllfat via LKAB, så det får bli denna variant av fyllfat istället, som jag tror är rätt lika.

Gruvarbetarna beställde, enligt uppgift, dessa byxor med rymlig bak hos ortens handlare. Dessa i sin tur beställde dessa specialsydda byxor söderifrån och skärningen blev känd som "Gällivarehäng". Till dessa Gällivarehängbyxor bars ofta breda hängslen.

Raggarskåra, den man snabbt kan få kväljningar av, eftersom det ger fri insyn till dalen mellan skinkskårorna och väldigt väldigt sällan är något attraktivt att betrakta. Till 99 % brukar man finna detta fenomen hos överförfriskade personer. Som sagt var: Blindhet kan sas komma plötsligt!

Så till det här bedrövliga modet sagging. Men hur korkat kan det egentligen bli? Släntra omkring med byxbaken hängande i knävecken? De har ju inte ens vett att ta på sig attraktiva och inte heller helt sällan rena kalsonger för den delen! Utan det mesta i kalsongväg har nog dessvärre skådats.

Hur i hela helsefyr har detta kunna bli ett mode? Ungefär som småbarn som inte lärt sig hur man tar på sig kläderna. Vari ligger det vackra i detta mode? Förklara det gärna för mig, som inte förstår ett vitten av det hela!

Sist jag skådade denna avart till "mode", satt jag och väntade på ett premiärbesök hos en matosstinkande kvartersrestaurang. Med influensa och besök hos blomsterhandlaren för att beställa ett begravningsblomster-arrangemang, insåg jag snabbt, att kraften inte skulle räcka till att stå och laga lunch också. Så det fick bli genvägen med att plocka upp lunch hos kvartersrestaurangen.

När jag satt där utfluten i den svulstiga tillika svampiga skinnfåtöljen och väntade på att min lunch skulle bli klar för att tas med hem, kom ett gäng tonårsgrabbar insläntrande från skolan. -Ja, det låter flottare än det i själva verket är, det där med restaurang, när man betraktar det med svenska mått mätt. Men nu är det ingen svensk som äger det, utan det är utlandsstuk på hela miljön. - El-arbetena är nog t.ex. knappast av SIS standard. Man kan nog lika gärna få helkrulligt hår for ever om man försöker sig på att nudda lysknapparna med lite våta händer.

Hela högen tonårsgrabbar hade naturligtvis anammat byxbaken hängande i knävecken, Sagging. Dock hade en av dem dålig koll på var byxorna egentligen befann sig, så han stapplade in med hela kalsongbaken väl synlig och byxorna hängande långt nedanför det tuffa gränsvärdet. De andra befann sig väl i gränslandet till samma sorgliga syn.

Jag satt där och mer eller mindre skakade på huvudet, för vilken gång i ordningen sedan det här sinnesslöa modet började grassera, vete gudarna. Det var nästan så jag tyckte riktigt synd om mig själv. Räckte det verkligen inte med stinkande matos, feberfrossa och sunkig miljö.

Inte nog med att de har noll koll var byxorna befinner sig, de har ju ett fasligt sjå med att hålla sig ajour med var byxlinningen egentligen befinner sig. Hela tiden måste de ju gå och krafsa sig i byxbaken och kolla tröjan för att ha någon form av grepp var hela arrangemanget hamnat. Sedan kan de inte röra sig fritt heller. Skulle t.ex. en hastig språngmarsch vara av nöden, tja, men då har byxorna rasat ner för gott!

Det har fått till följd att jag har lite dåligt samvete, därför att jag har varnat dottern för flera år sedan:

- Kom inte hemdragandes med någon typ med hängande byxbak och kalsongerna till fritt beskådande, då får jag ett hjärnsläpp!


När vi återvände från Skåne i lördagskväll, så kom jag inklivande i huset och sa till dottern, att resåren i mina långbyxorna hade gett upp under resan hem. Så nu var jag lika up to date, som de här som går omkring med byxorna runt fotknölarna. 

- Syns det? undrade jag.

Min dotter betraktade mina långbyxor, som nu befann sig runt fotlederna, eftersom jag hade händerna fulla av kassar och bestämt mig för att de sista stegen in i huset, fick byxorna ha fritt fall. Det var bara min dotter som skulle se det ändå.


Svaret från henne kom kort och gott: 
- Typ!