fredag 3 januari 2014

Resdag 5 september - 6 september: från Milano - La Spezia - Portovenere - Riomaggiore -

Så lämnade vi Milano bakom oss, vill bara tillägga att världspremiärernas La Scala inte fick något besök av oss. Själva operabyggnaden ligger inklämd i en livligt trafikerad gata, där avgaserna håller på att ta kål på en. Det är en intetsägande byggnad från utsidan. Dess insida kan jag däremot inte säga vare sig bu eller bä om, men sägs vara vacker.  

Annat är det med Operan i Göteborg, när den var under byggnation undrade den tillreste äldste sonen varför de höll på att bygga en jättelada, som skulle skymma vår fina utsikt från Otterhällan ner till hamninloppet... 


Vi passerade bl.a. Genova med tåget. Med på tåget från Milano till La Spezia gjorde jag och Herr H sällskap i kupén med "signor nervöso penna" med hafsslafsfötter på sätet och med en IQ som antagligen låg och pendlade mellan IQ - 0,32 och + 1 (som bäst). Bredvid honom fanns en solklar ättling till "etruskernas konung", som läste serietidningen Thor och fixade med PC:n. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga honom om jag kunde få ta ett foto av honom, men jag lade ner det hela och något tillfälle att tjuvfota honom kom inte heller. Det var mycket tunnlar på tågresan förutom kring Pavia och PO-deltat.

När vi steg av tåget i La Spezia var det som att kliva rakt in i en bastu. Vi  lämnade in våra rullresväskor på rese/bagageförvaringen på den lilla tågstationen, eftersom vi skulle gå längs Cinque Terre och bara tänkte ta med oss varsin ryggsäck med ombyteskläder och toalettartiklar.

Det visade sig att det skulle bli en lång fotvandring till busshållplatsen och bussen, som skulle ta oss till Portovenere - det var Herr H som var kartläsare! För den nu som mot förmodan undrar över den långa fotvandringen i den obarmhärtiga och stekheta solen. En fotvandring som alls inte skulle ha varit så lång, enligt mina beräkningar och titt på kartan dagen innan, mer än möjligen 100 meter. Men det var fredagsmarknad i La Spezia och det blev ett förmildrande drag över kartläsarens misstag.

Väl på bussen frågade jag en gammal dam, som hade korgen full av marknadsfynd i ätlig variant, om hon visste var vårt hotell låg i Portovenere,
eftersom det var många hållplatser att välja mellan i Portovenere. Jag frågade henne på min något knaggliga italienska och det funkade alldeles utmärkt. Vägen från La Spezia till Portovenere var en tur på vindlande och krokiga vägar. Men alla på bussen var så hjälpsamma, när de fick klart för sig att vi inte visste var vi skulle stiga av, det viftades och visades på än det ena än det andra längs vägen.
Portovenere har fått sitt namn av självaste Venus.
Det är en alldeles förtjusande plats, som har ett stort attraktionsvärde för en sådan som jag, som är född och uppvuxen i det branta Malmberget, som låg utsmetad längs bergssidan innan gruvan slukade det mesta, t.o.m. bergets stigning.
Det är spännande att ta sig mellan gränderna och se var man hamnar.



I byns övre del ligger 1100-talskyrkan San Lorenzo. En skulptur över kyrkoporten fick mig att rysa och tänka på diskoteksbranden i Göteborg på Backaplan. I diskotekbranden innebrändes och skadades väldigt många ungdomar, allt pga. en mordbrand. På den skolan jag jobbade då, var det jag, som fick hålla i och arrangera hela minnesstunden för att kunna möta eleverna, när de kom tillbaka efter lovet. Det tillhör en av mina svåraste ögonblick, men det var i den sorgen som jag insåg värdet av att sörja tillsammans.

Skulpturen visar hur martyren San Lorenzo brändes levande på ett halster. Ungdomarna i diskotekbranden brändes också levande till döds.

När vi kommit ner från kyrkan och absolut ingen byggnad låg ovanför oss, landade en vit kalla framför mina fötter.

Jag plockade förvånat upp den och tog med den till hotellrummet. Innan jag somnade låg jag och tittade på den vita kallan, som jag lagt på mitt nattygsbord och det var som om jag kunde höra min döda mammas röst, när vi var i Italien, hon och jag en sommarmånad när jag var väldigt ung. Hon sa: I Italien ger man vita kallor till dem man älskar. I Sverige räknas vita kallor till begravningsblommor.

Efter frukosten nästa morgon beslutade vi oss för att ta CT båtarna till Riomaggiore. Jag hade bokat hotellövernattning nästa natt i Monterosso al Mare, den femte och sista byn som ingår i Cinque Terre. Förr i tiden kunde man bara nå de fem byarna från havet.

CT båtarna som går från Portovenere vidare till Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Varnazza och slutligen till Monterosso al Mare.

Det är en vidunderlig utsikt från båten. Cinque Terre är en klippig kustlinje vid Riviera di Levante, som sträcker sig från Riomaggiore i södöst till Monerosso al Mare åt Portofinohalvön. Lite svårt att förstå hur man kan ta sig fram längs de vindlande stigarna mellan byarna, som klänger sig fast vid de svindelframkallande klipporna.
Det fläktade skönt under båtresan och snart tornade Riomaggiore upp sig framför våra ögon. Men då hade vi redan njutit av en gammal italiensk, halvt tandlös, dams smäktade kärlekssånger, som hon sjöng för sin älskade Bruno, samtidigt som hon försökte hålla klänningen i schack, som ideligen blåste upp och visade hennes enorma trosor, till Brunos stora och nästan lika tandlösa glädje. Men ibland strök han sig för pannan och ryckte urskuldande på axlarna åt båtresenärerna, samtidigt som han påstod, att hon var smått galen.
Vi började förstå varför man sagt oss i hamnen i Potovenere, att idag såg det ut som båtarna kunde lägga till, i vart fall i Riomaggiore. Men efter det kunde man inte riktigt veta.
Vi köpte frukt, vatten och kärleksamuletter i Riomaggiore. Sedan började vi promenaden/vandringen via dell´Amore, som skulle leda oss fram till nästa by, Manarola.


Här slutar jag även om det fortfarande är samma resdag av reseberättelsen. Men vandringen längs via dell´Amore förtjänar ett eget blogginlägg.
Förresten, tack min underbare vän Bi för detta förslag med att gå längs Cinque Terre, när mina egna planer om min ensamvandring från Sevilla till Santiago de Compostela gick om intet pga. min knäoperation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar