I byns
övre del ligger 1100-talskyrkan San Lorenzo. En skulptur över
kyrkoporten fick mig att rysa och tänka på diskoteksbranden i Göteborg
på Backaplan. I diskotekbranden innebrändes och skadades väldigt många ungdomar, allt pga. en mordbrand. På den skolan jag jobbade då, var det jag, som fick hålla i och arrangera hela minnesstunden för att kunna möta eleverna, när de kom tillbaka efter lovet. Det tillhör en av mina svåraste ögonblick, men det var i den sorgen som jag insåg värdet av att sörja tillsammans.
Skulpturen visar hur martyren San Lorenzo brändes levande på ett halster. Ungdomarna i diskotekbranden brändes också levande till döds.
När vi kommit ner från kyrkan och absolut ingen byggnad låg ovanför oss, landade en vit kalla framför mina fötter.
Jag plockade förvånat upp den och tog med den till hotellrummet. Innan jag somnade låg jag och tittade på den vita kallan, som jag lagt på mitt nattygsbord och det var som om jag kunde höra min döda mammas röst, när vi var i Italien, hon och jag en sommarmånad när jag var väldigt ung. Hon sa: I Italien ger man vita kallor till dem man älskar. I Sverige räknas vita kallor till begravningsblommor.
|
|
Efter frukosten nästa morgon beslutade vi oss för att ta CT båtarna till Riomaggiore. Jag
hade bokat hotellövernattning nästa natt i Monterosso al Mare, den
femte och sista byn som ingår i Cinque Terre. Förr i tiden kunde man
bara nå de fem byarna från havet. |
|
| |
|
CT
båtarna som går från Portovenere vidare till Riomaggiore, Manarola,
Corniglia, Varnazza och slutligen till Monterosso al Mare. |
|
|
Det är en vidunderlig utsikt från båten. Cinque Terre är en klippig kustlinje vid Riviera di Levante, som sträcker sig från Riomaggiore i södöst till Monerosso al Mare åt Portofinohalvön. Lite svårt att förstå hur man kan ta sig fram längs de vindlande stigarna mellan byarna, som klänger sig fast vid de svindelframkallande klipporna. |
|
|
Det fläktade skönt under båtresan och snart tornade Riomaggiore upp sig framför våra ögon. Men då hade vi redan njutit av en gammal italiensk, halvt tandlös, dams smäktade kärlekssånger, som hon sjöng för sin älskade Bruno, samtidigt som hon försökte hålla klänningen i schack, som ideligen blåste upp och visade hennes enorma trosor, till Brunos stora och nästan lika tandlösa glädje. Men ibland strök han sig för pannan och ryckte urskuldande på axlarna åt båtresenärerna, samtidigt som han påstod, att hon var smått galen. |
|
Vi
började förstå varför man sagt oss i hamnen i Potovenere, att idag såg
det ut som båtarna kunde lägga till, i vart fall i Riomaggiore. Men
efter det kunde man inte riktigt veta. |
|
Vi
köpte frukt, vatten och kärleksamuletter i Riomaggiore. Sedan började vi promenaden/vandringen
via dell´Amore, som skulle leda oss fram till nästa by, Manarola.
Här slutar jag även om det fortfarande är samma resdag av reseberättelsen. Men vandringen längs via dell´Amore förtjänar ett eget blogginlägg. | |
Förresten, tack min underbare vän Bi för detta förslag med att gå längs Cinque Terre, när mina egna planer om min ensamvandring från Sevilla till Santiago de Compostela gick om intet pga. min knäoperation. | |
|
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar