Karl den XII:s fältbibel är väl förlagan till min gamla fältbibel, som trycktes upp för soldaterna.

Bilden är suddig men det har nog ingen större betydelse, därför att det är nog få som kan läsa texten. Det är inte precis det här århundradets typsnitt eller stavning för den delen. Gåvogivaren lät berätta för mig, att den hade soldaterna i fält och den fanns i en speciell ficka i uniformen, därav det lilla & smala formatet. Jag kan mycket väl tänka mig att tjockleken var en garant för att inte bli skjuten i hjärtat med dåtidens taffliga vapen.

Soldaterna kunde knappast sakna sysselsättning även om inte kulorna ven - 330 sidor lång och de hårda pärmarnas insida berättar en del av ägarnas egen historia. Här på bilden är mittuppslaget som övergår till just bibelsångerna.

Från det ursprungliga blogginlägget har försvunnit en hänvisning till youtube: om Fältbibeln, som man tagit bort från min blogg. Men den går säkert att återfinnas för den som känner sig hugad.

  http://www.bibeln.se/skolan/amnen/amnen_religion_bibeln6a.html


Kungens egen bibel var som framgår av youtube inslaget betydligt större än soldatens enkla. Men krigarkungarna hade säkert andra som transporterade ett betydligt mer yvigt personligt arsenal än den vanlige soldaten hade med sig ut till fält.

Krigande kungar har vi haft en hel del av i det här landets historia. Det är bara de sista i ledet, Bernadotte, som inte haft någon större fascination för regelrätta krig:
http://www.rished.se/Sveriges%20Kungalangd1.html

Hur många gånger som helst har jag bestämt mig för att ta reda på ursprung och historik till alla mina gamla ärvda böcker. Sanning att säga har jag inte ens hunnit det med de egna gjorda fynden och det hela stupar alltid på, att orken bara tar slut och jag tänker: är det egentligen så viktigt att veta. Jag vet svaret på det redan när jag tänker tanken: NEJ, jag har ändå ingen som helst tanke på att slå mynt av dem, utan allt mellan varven skänker de mig sann läsglädje.

Bland alla de gamla böckerna har jag ett riktigt sorgebarn: Gustaf Dores bibel (gamla och nya testamentet) i rekorderligt format och dessvärre är lädret numera rätt skört. För att inte tala om ena pärmen som lossnat. Inte pga. min egen oaktsamhet, utan på min egen första och absolut sista inhyrda överambitiösa städtantens verk. Hon hade inte så mycket till övers för alla de gamla dammiga böckerna, som hon uttryckte det.

Det var i den stunden jag insåg, att det var en alldeles förryckt idé, att ha någon annan som städade hemma hos mig. Man skall inte släppa in en Kalle Anka läsare bland böcker och speciellt inte bland kulturhistoriska sådana.

Gustaf Dores bibel har blivit barnens och barnbarnens favorit, därför att bilderna går inte av för hackor, att botanisera runt bland. Det blir bibeln i snabbspolning att ta sig genom bilderna.

Så finns även det alster, som var den första egentliga skolboken: Luthers katekes. - Den var mina skolbarn väldigt imponerad av. Mina egna däremot har haft ett ljumt intresse av den.

Den roligare saken är dock den handskrivna boken med gamla skillingtryck. Det var väl det som var det folkliga inslaget istället för tidningarna, som inte många hade råd att hålla sig med. Betydligt trevligare kan jag tycka, vid närmare eftertanke.

Skillingtrycket om Axel Oxenstierna kanske jag borde diskutera med någon av mina mer gedigna musikvänner. Kanske dags nu eftersom tanken har funnits där ända sedan början på 90-talet.