onsdag 16 oktober 2013

En dag av stilla tankar, när inga förtret når mina hjärnvindlingar.

När jag vaknade kändes det som om jag hade kunnat fortsätta att sova minst en vecka på raken.

Det är med viljekrafter en del dagar i mitt liv går av stapeln.

Jag fiskade upp min frukost vid Hagabadets restaurang och hade bespetsat mig på att avnjuta den i stilla ensamhet, någonstans i byggnaden. Men det visade sig att det var fullt på övervåningen i alla sköna fåtöljer. Ingen undandragen plats ledig att slå sig ner och äta en mycket sen frukost på. Så jag knallade ut på Solterassen på taket istället. 

Det visade sig att det varit ett lyckokast. Precis vad jag och mitt genomtrötta jag behövde. Inte en enda själ på solterrassen, bara jag och zumbamusiken som strömmade ut genom det öppna fönstret och skuggfigurer som dansade på därinne i Studio 2.

När jag hade ätit lutade jag mig tillbaka, blundade och kände den uppfriskande luften samsas med solens strålar, som var alldeles lagom. Inte i ansiktet och inte sommarhett. 

Det kändes som om det var mina sista viljekrafter som rök, när jag övertalade mig själv att resa på mig och gå bort till VIP-omklädningsrummet.

Jag simmade i stilla mak min sedvanliga timma, såg att dörren till Curmans bassäng stod öppen, så jag tog med mig hantlarna och fullkomligt rann ner i vattnet. Milde himmel vad varmt vatten kan vara skönt för en trött och genomvärkt kropp! Hela jag flöt ut som utskiten äppelmos. Där låg jag och guppade omkring säkert en kvart innan jag insåg, att nu fick jag ta mig samman och greppade hantlarna och göra det som kroppen behöver och kräver för att kunna fungera någorlunda.

Med vattnet droppande från håret, när jag kommit ur duschen, ringde jag till Salong Noblesse och hörde om de möjligen hade en tid för att klippa håret på mig. Visst, men inte omedelbart. Vad göra en timma?

Precis när jag passerade under lyktstolpen vid spårvagnshållplatsen, såg jag hur något vitt kom neddalande. Snacka om att tröttheten gör en okoncentrerad. Det där att aldrig passera under markis eller lyktstolpar på Grönsakstorget existerade inte i mitt huvud.

Jodå, en stor blaffa duvskit hade landat på kappa och poncho. Jag insåg att jag fick sitta på Café Kanolds med en stor blaffa duvskit på mig, inte vad jag tänkt mig precis. Men vadå, skulle jag dö av duvskit på mina kläder? Knappst. Det var först när jag kom till frissan, som jag kunde gå in på toaletten och tvätta av duvskit både på kappa och poncho.

Nyklippt ringde jag Herr H och meddelade att nu var jag på väg hem. 

- Jag sätter på maten, hörde jag honom säga....

Livet är rätt skönt, när man bara kan flyta omkring och knuffa undan allt annat av det som pockar på uppmärksamhet. Post och samtal fick bli liggande, det är en dag imorgon också. Ingenting varar för evigt och det gäller att prioritera när man kan. Det insåg jag när jag betraktade nässelfjärilen, som hade förirrat sig in till sovrumsfönstret. Men en del är överlevare, trots allt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar