Vad gör du då? ringde.

Ja, vad svarar man på en vårflod, när man själv står med ett ben på väg in i duschen, så där en brittsommardag och tiden har gjort, att man inte längre bryr sig det minsta.

Visst är det tråkigt, att inte alla foton som jag skrivit om i mina blogginlägg inte finns där. Men efter att ha fört över hela bloggarkivet från NSD, var det inte undra på att det hästjobbet ibland fallerade hos mina (slav)arbetare.
 
Nu finns däremot det suddiga fotot insatt, som hade trillat bort från blogginlägget om Smedbergs drickabil. Originalfotot i mitt ungdomsalbum är inte suddigt och varför det är så är bara därför att ............................................................... OJ, då, går det inte att läsa vad det står, där det ser ut som om det är prickar.

Själv undviker jag att läsa mina gamla blogginlägg. Det blir så vansinnigt pinsamt mestadels. Dessvärre har jag en tendens att tänka: när orden lämnat mina fingrar får de klara sig själv. Jag antar att det är min starka viljas sätt, att bli kvitt duktiga Annika-syndromet. 

Sedan blev det knepigt en lång stund. Speciellt när det blev så fragmentariskt beskrivet, som det här blev fråga om. Det fick mig att fundera ett tag om det var någon annans blogg som relaterades till. Men jag insåg tillslut att beskrivningen kanske låg lite långt ifrån min egen berättelse.


Jodå, det var så det hade varit. Det här var ändå bara en del av det som verkligen hade utspelat sig den här dagen som det stod om i min blogg. En del dagar i mitt liv blir inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men är jag verkligen ensam om den saken.