Jag blir riktigt förtvivlad av att konfronteras med förtryckande muslimska män & traditioner.

Det här har varit en vecka som lämnat stora in- och avtryck i mitt inre. Jag insåg det när jag simmade runt min sedvanliga timma idag. Simma det är mitt sätt att sätta tankarna på plats, låta reflektionerna komma, ställa mig in i andra människors tankesätt och liv. 

Tänk så oerhört tragisk människan är. Leva så kort tid och ändå hinna med att ställa till så mycket elände. För att inte tala om dem, som aldrig får bli något annat än en ouppfylld längtan.

Jag skänker postumt en tanke till min pappa och hans bröder, som omhuldat mig och uppmuntrat mig, att bli den jag själv ville bli. Även om min pappa snubblade runt bland gamla inbitna fördomar i min tidiga tonårstid. Konstnärsutbildning, det var inget riktigt yrke. Då ett förtret, senare en välsignelse, att han drev mig vidare. Utan det hade jag aldrig kunnat försörja mina barn. Få konstnärer kan leva och försörja sig själva och sina barn på ett konstnärsyrke. Jag lever med konsten, som en välsignad hobby istället.

Veckan började med att jag äntligen kom till skott och läste (ja, egentligen lyssnade, till ljudboksvarianten av) Khaled Hosseinis bok "Flyga drake". En så´n där bok som länge funnits med på min läslista som "kanske". http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146219358 

Khaled Hosseini lämnar ingen oberörd. Det finns många anledningar till att jag vill att du läser den, om du inte redan gjort det.

Romanen är dessvärre inte något påhitt, även om den till visst mått bara innehåller självbiografiska influenser. Khaled Hosseinis ingående beskrivning av Hazarerna, som härstammar från mongolerna gör mig verkligen illa berörd. Detta folkslag har behandlats illa och ansetts som mindre värda och "smutsiga". 

Men också hans beskrivning av kvinnans underdåniga plats i tillvaron berör mig på djupet. Ändå är det inte längre bort än att när jag själv började arbeta på tingsrätten konfronterades med "gamla äktenskap". Dvs. där det var männen som bestämde över kvinnan.

Det skrämde mig att tänka på, att kvinnorörelsen och den svenska kvinnan med blod, svett och tårar kämpat sig till allmän rösträtt. Kämpat sig till möjligheten att förvalta sin egendom. Kämpat sig till rätten att kunna studera, arbeta och själv bestämma över sitt eget liv vad det skall innehålla. Gifta sig, eller välja att inte gifta sig, skaffa barn, inte skaffa barn.

I all denna frihet att själv kunna utvecklas och bestämma, helt plötsligt vara omgiven av och leva sida vid sida med flickor, kvinnor, där det inte alls är någon självklarhet, att äga rätten över sina liv. 

Jag tänker på 4-åringen, som förra veckan sa något tankeväckande klokt: "Jag kan inte titta fram i baktiden". - Jag tänker likadant om dessa kvinnors livsvillkor. Acceptera att veva utvecklingen bakåt i Sverige, det kan inte sluta väl. Kanske är det därför vi ser hela bilparker eldas upp och barn springa runt som herrelösa ylande hundar.

Jag har mött det i mitt arbetsliv, de bottenlösa avigsidorna. Idag när jag mötte dessa insvepta damer kunde jag inte låta bli att tänka på de två TV-program jag sett de senaste dagarna och upprörts så mycket av. Manlig enfald är väl det vänligaste omdömet jag kan ha om det hela. Jag och Herr H satt på gamla Swenheimers konditori i Gamlestan över varsin kopp kaffe och diskuterade programmen jag hade sett. 

- Det finns en anledning till varför jag inte ser dylika program. Jag vet vad det hela handlar om efter att ha jobbat och levt i Saudiarabien så många år, svarade han.

Det finns dagar när jag verkligen tänker på min egen rikedom, att själv kunna välja, eller välja bort.

Så långt ifrån mitt eget liv och ändå väldigt nära, bär jag dessa kvinnor inom mig, som jag konfronterats med genom TV-rutan. Jag tänker på dem med en ömhet. Dessa viljestarka kvinnor, som jag hoppas skall föra arvet vidare till sina döttrar. 

Ja, jag tror att det är precis, som jag själv kommit till slutsats idag, medan jag simmade runt. Det är dessa kvinnor som skall förändra världen, tillsammans med de insiktsfulla männen. Det är där vi skall lägga pengarna och hjälpen. Allt annat är bara bortkastat.

Se de båda dokumentärerna:

"Konstnär bakom slöjan": I äktenskapet med sin konservative man förvandlar analfabeten Akram sin vilja och längtan till kraftfulla tavlor. I Konstnär bakom slöjan har barnen ordnat en utställning med verken i Paris. Kommer maken att ge henne tillstånd, att lämna Iran för att resa dit? 

http://webb-tv.nu/konstnar-bakom-slojan-ur-play-dokumentar/ 
  
"Why Poverty? -Ljusets mödrar":  Tillsammans med kvinnor från hela världen får fattiga beduinhustrun Rafea en unik chans till utbildning. På "The Barefoot College" i Indien ska kvinnorna få lära sig att montera solpaneler. Tanken är att de ska ta sina kunskaper med sig till sina hemorter för att förbättra livet för sina grannar samtidigt som de tar kontroll över sina egna liv. 

http://urplay.se/Produkter/172108-Why-Poverty-Ljusets-modrar