tisdag 12 februari 2013

12 februari Fettisdagen och åter blir vi påminda om att Semlan gått till historien, som vårt främsta kulinariska mordvapen.

Undantaget Erik den XIV "Ärtsoppan" förstås. För att inte tala om "Nyköpings gästabud", där det blev helt andra saker än att smörja kråset. Kung Birger fängslade sina inbjudna bröder, hertingarna Valdemar och Erik och sedan slängdes de båda bröderna i fängelsetornet i Nyköpingshus, där de helt sonika fick svälta ihjäl...
 
I vart fall firas fettisdagen i nästan alla svenska hem och i de flesta länderna i världen. Dagen har namn som Mardi Gras, Shrove Tuesday, Faschingsdienstag och Fastlagstisdag.
 
Hemma hos oss avlöper Fettisdagen traditionsenligt med hemlagade bröna bönor och naturligtvis stekt fläsk till. Vissa år har det väl genats med bruna böner via färdiglagade i rulle från affären och då har endast smakförhöjande åtgärder vidtagits med bönorna. Först när bruna bönor och det stekta fläsket sjunkit undan brukar det vara dags för dagens höjdpunkt: semlan.
 
Några kulinariska händelser lär dock inte inträffa i det här hushållet idag och hade det inte varit för, att jag en synnerligen sprituell dag skrev ner detta blogginlägg, hade det inte ens blivit det. Dagisbacillsöverföringen har funkat alldeles ypperligt och idag är jag däckad, lugnt sagt.
 
För en skåning kan ordet fettisdagsbulle kännas främmande. I Skåne där man verkligen har sina egna hyss i många fall, där åt man nämligen länge de fyllda bullarna på måndagen, som kallades "Bullamåndag". (Ibland önskar jag att det fanns någon ljudbank, som man kunde länka till, för att höra uttal!)
 
När jag var en liten brakskit brukade vi alltid äta semlan i en djuptallrik med varm mjölk till. Något annat sätt var inte tänkbart att äta en semla på. Det ville till att man slevade i sig rätt snabbt för att inte råka ut för det som i de flesta fall skedde. Själva bullen hann bli en uppblött historia av den varma mjölken. 
 
Här i Göteborg är det vanligt att hitta semlor till försäljning redan i mellandagarna. Dvs. mellan jul och nyår. DET känns inge´ vidare, eftersom den gamla traditionen blivit ett buisiness as usual istället för ett bibehållande av traditionerna. 
 
På senare år har dock dykt upp lite mer intressanta varianter av semlor och då talar jag inte om de semlor, som är så stora att de räcker till ett helt regemente. Utan jag tänker på de små rackarna, som är bakas som en variant av Petit-choux. Wienersemla kallas de för. Inte alls så tokigt.

Men det är klart en riktig färsk liten kardemummabulle med hemgjord mandelmassa och riktig grädde - finns det inget som slår. 
 
Så övergår jag till avdelningen "det kulinariska mordvapnet":
 
Det sägs att kungen Adolf Fredrik, Konung ADOLPH FRIEDRICH, om vi nu skall vara helt politiskt korrekta och det skall vi väl också försöka att vara. Han åt troligen ihjäl sig den 12 februari. Så lite suspekt firar vi, att någon ätit ihjäl sig. Svenskt så det förslår.
 
Men studerar man vad kungen egentligen stoppade i sig under denna supé, inser man rätt snart, att semlorna antagligen bara blev sista spiken i kistan.
 
Adolf Fredrik hade dessförinnan intagit något som man måste betrakta som en väl så riklig supé: Kungen började med att konsumera böckling. Följt av rysk kaviar. (Undra om han satt och slevade direkt ur en hink). Tredje rätten var hummer. Fjärde rätten var surkål. Femte rätten var en tallrik kokt kött med rovor. Först därefter blev det dags för hetvägg. Dvs. en bulle som serverades med kanel, mandelmassa och varm mjölk. Vad jag förstår skulle det ha rört sig om en inte alltför ringa mängd. Till samtliga rätter drack kungen champagne. 
 
Vittnen intygar att Adolf Fredrik var ”glad och nöjd” efter måltiden. Vid åttatiden på kvällen, när han satt vid spelbordet fick han emellertid magkramp, lutade sig över bordet och klagade över yrsel. Därefter steg han upp. Gick tio eller tolv steg och gled ned på en stol. Han knäppte upp västen och fick en varm servett över magen av sitt gemål, drottning Lovisa Ulrika. Kungen kastade huvudet fram och tillbaka mot vägg och stolskarm. Grep sedan tag i handlederna på två närvarande riksråd och dog sedan knall och fall. Klockan lär ha stannat på 20:15.

Obduktionsprotokollet är dock läsvärt: http://www.faktoider.nu/adolph_friedrich.html och en påminnelse om vår likhet inför döden och livet självt.

Men eftersom det sista som serverades var Semlor, har Semlan gått till historien, som vårt hittills främsta kulinariska mordvapen. Det roliga i hela kråksången är att förlagan till nutidens bloggare, som hette greve Johan Gabriel Oxenstierna, skrev om händelsen:  

"Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd".

Ja, så kan man också uttrycka det, om ond bråd död begånget med kniv och gaffel och alltför rikliga mängder med dryck. 

Adolf Fredriks valspråk: Statens välfärd min välfärd. Det är väl också något att fundera över, så här med ett visst facit i hand.
 
 

2 kommentarer:

  1. vår prost är rund som en ost...

    Var proster kända för att dö av välmående?

    SvaraRadera
  2. Det vet jag inte. Men citatet du skrev är nog hämtat ur Frödings dikt:
    http://www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/varan-prost

    Där framgår i vart fall i sista strofen, att prosten varken spottade i glaset eller led någon nöd på mat.

    Prästerskapet har väl aldrig tillhört fattigskrå´t, men jag kan tänka mig att de inte hade det alltför fett ställt förr i tiden, men betydligt bättre än gemene man hade under väldigt lång tid.

    Det fattiga folket har väl alltid fått skänka till kyrkan, även den sista skärven. Det har väl länge legat skrämseltaktik i Guds hus, uppfinningsrika har också grasserat inom kyrkan. Bara en sådan sak att kunna köpa avlatsbrev...

    SvaraRadera