Äldste sonen halkade i det våta gräset i mörka nyårsnatten, på väg ifrån det lilla huset upp till det stora huset på den mycket kuperade tomten hos sin lillebror.
Han var spiknykter är väl bäst att tillägga för den som nu undrar. Det hela resulterade i tre frakturer och en lite mer svårjusterad skavank i handledenskulan.
Men det hela hade kunnat ta en ände med förskräckelse. Så här några dagar senare och med handen i backspegeln kan jag inte annat än dra en suck av lättnad. Yr i bollen hade han också varit, eftersom han även hade slagit i huvudet också. Det hade kunnat sluta riktigt illa om han tillslut inte hade kunnat ta sig upp av egen kraft för att få hjälp. Ingen av oss hade haft skäl att sakna honom förrän i princip åtskilliga timmar efteråt. Jag utgick ifrån att han var hos sin lillebror. Hans lillebror trodde nog att han varit hos brorsbarnet och kanske sedan åkt hem till gamla mamma. Brorsbarnet hade nog inte funderat dess mer.
Det resulterade också i att han väl på sjukhuset fick frossa av de blöta kläderna och att han hade legat så pass länge på marken, utan att kunna ta sig upp och in till sin lillebror för att be om hjälp till sjukhuset.
Men så kom det riktiga bakslaget inom svensk sjukvård.
På Mölndals sjukhus, som har hand om Göteborgs akutortopedi gipsade man honom och gav honom en cd-skiva i handen av röntgenplåtarna över frakturerna och sade till honom, att han fick bege sig hem till Skåne för operation snarast.
Så när han kom inramlande på nattkvisten i det tillståndet fick jag mer eller mindre ett hjärnsläpp, när jag hörde det. Jag vägrade tro att det var sant eftersom man är garanterad vård vart än man befinner sig i Sverige. Men det hela resulterade i att jag satt åtskilliga timmar i telefonen, medan han själv satt yr i bollen och med fruktansvärda smärtor i sin egen telefon och försökte få fullödig information från sitt försäkringsbolag.
Jag trodde faktiskt till en början, att det var ett tidigt aprilskämt, att man inte skulle kunna operera honom i Göteborg. Trots att man vid akuten i Mölndal bedömt att det krävdes en operation med det snaraste. Man kan undra vad som hade hänt honom om han hade varit helt utan anhöriga på ort och ställe. Kan man inte ens köra sin egen bil från den plats man blivit skadad kan man fundera hur svensk sjukvård tänker och fungerar.
Efter många telefonsamtal och långa väntetider hade jag tillslut lyckats knyta ihop rätt komponenter med varandra så att de kommunicera med varandra via sjukvårdsupplysningen i Skåne. Dvs. akuten Malmö sjukhus´ kirurgläkare och akuten Mölndals sjukhus´ kirurgläkare. När sjukvårdsupplysningen i Skåne senare ringde upp mig förvarnade han mig, att det inte var något roligt besked han skulle komma med. Min son var tvungen att genast ta sig på något sätt till Lunds akutmottagning, dit han hade genom Malmö sjukhus blivit omdirigerad för att kunna få den nödvändiga operarationen.
Några timmar senare begav sig ekipaget yngste och äldste sonen sig ner till akuten i Lund för operation. Med yngste sonen bakom ratten och storebror uppallad med kuddar och dopad med smärtstillande.
Det är konstigt att jag tror mig om att vara så luttrad att inget längre kan överraska mig. Men så är det ännu inte. Svenska politiker och deras tankesystem kan fortfarande överraska mig.
Min slutsummering över Sverige och den svenska sjukvården anno 2012-2013 måste tyvärr bli ett konstaterande: Är du svensk medborgare och råkar ut för en olycka i Sverige gör du ett rejält nerköp. Det hade varit betydligt bättre om du hade kommit från Somalia, Syrien eller vilket land som helst. Då hade du inte skickats hit och dit i ett miserabelt tillstånd.
Äventyret har sedan fortsatt under de här efterföljande dagarna och maken till röra inom svensk sjukvård får man nog leta en bra stund innan man återfinner i något annat land. Det har blivit rena rama bananrepubliken av svensk sjukvård. Som tur är finns det en ljusglimt i form av tänkande läkare, mitt i detta politikermörker.
Konklusion: äldste sonen fick ett betydligt längre jul- och nyårsfirande hos gamla mamma än han hade tänkt sig. Nämligen åtskilliga veckor till när han skall vara konvalescent. Men det kanske inte är så tokigt, att få bo hemma hos mamma igen. Inkilad bland alla bokhyllor och skrivbord i arbetsrummet.
Varje år sedan jag var 12 år har jag inlett det nya året med att se Ivanhoe på TV. Även sedan det inte längre var Elisabeth Taylor, som var en av huvudrollsinnehavarna utan den nya varianten kommit. Men sedan de flyttade över denna TV-filmtradition till TV 3, med alla reklamavbrott, har jag i stort sett bojkottat den.
Men sanning att säga har jag noterat att det blivit rejäla skitår de år jag inte sett Ivanhoe på TV. Så gissa vad jag vaccinerade mig med på nyårsdagen för att inte ta några som helst risker inför 2013...
Peppar peppar ta i trä. Knackande i det egna huvudet och träbordet funkar tydligen inte helt och hållet. Så i år har jag inte tagit några som helst chanser. Jag såg Ivanhoe på nyårsdagen. Halvt medvetslös av trötthet segade jag mig genom Ivanhoe och alla reklamavbrott.
Hela familjen skrattar lika glatt åt mig varje år jag för fram min tes om Ivanhoe. Det var därför skrattande söner som ringde mig från akuten i Lund där de var placerade i väntrummet. Kunde jag nu gissa vad som det var för program på TV:n som stod och skramlade på i väntrummet på akuten i Lund?
Det hade inte funnits någon fjärrkontroll till TV:n klagade de i efterhand. Så det hade inte gått att varken byta kanal, sänka volymen, eller stänga av TV:n. Sålunda såg nu båda sönerna på I V A N H O E medan de satt och väntade på att få träffa kirurgläkare på akuten i Lund.
Nu har vi förhoppningsvis gjort en mer grundlig familjevaccinering inför år 2013. Så här långt verkar det i alla fall funka. I vanliga fall brukar det bara vara jag som ser Ivanhoe och tror till 100 %, att det skall föra med sig ett gott år. Något som det dessa år alltid har blivit när Ivanhoe har fått styra in det nya året på rätt köl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar