Ibland blir de här glada tillropen i mailboxen som en regelrätt kallsup!

Visst förstår jag att det är mailmassutskick, även om det nu står mitt namn där, lika vackert och åtråvärt, som en skäggvårta mitt på näsan och grönsakslandet kryllande av spanska mördarsniglar:


Gun, 
En hälsosam livsstil handlar inte om perfektion utan om att göra framsteg och att bygga goda vanor och sen fler goda vanor. Vi hoppas att du fortsätter vara aktiv och har roligt.

Så långt är allt ok.  Men så kommer sparken, som träffar mig rakt i Solar Plexus: En drös av goda råd för träning. En idrottshändelse, som ett lopp eller triathlon, är ett exempel på något som kanske kan motivera dig till att träna.  Men en del dagar känns dylika glada tillrop enbart som ett regelrätt hån, eftersom sannolikheten är lika stor som att bli den första nybyggaren ute i världsrymdens bortre utkant. Det kliar onekligen i fingrarna och skall jag då vara enbart snäll och duktig flicka, eller skall jag svara det som han, den där med eldgaffeln, hornen och bockfoten, som plötsligt bara sitter där uppflugen på min söndertrasade axel och väser i mitt öra: Ingen vore gladare än jag om det var så himla enkelt här i livet, att det bara är att bestämma sig och sedan göra! Men han ger sig inte med det, utan då kommer svallvågen av uppdämd ironi. Väsandet strömmar in i mitt öra och blandar sig bland mina tankar som en strömvirvel i en vårflod: - Undra om jag skall satsa på Göteborgsvarvet i år?  - Eller något nytt maratonlopp? NY-maraton kanske. - Himalaya och Katmandu har jag i hela mitt liv drömt om. Det kanske är dags att prova på några 100 mils bergsbestigning? Efter fyra knäoperationer, två i vardera knä, går det trögt att komma upp i upprättstående och gående ställning. Trots vad som finns omskrivet i Trafikförordningar och Göteborgs politikerpiskas enfaldiga agenda via det eminenta Trafikkontorets enfaldiga/enväldiga handläggare. Fortsättningen på den svansen inte att förglömma! - Fråga återstår bara om det blir i rullande form, eftersom det inte funkar med att krypa. Skall man krypa behövs det fungerande knän till det. - Dessutom kryckjävlarna är hela tiden i vägen vare sig jag väljer att rulla eller någon annan, men ännu inte förstått sätt att ta sig fram.  *** Sedan tystnar äntligen den väsande rösten i mitt öra och han med bockfoten är som bortblåst. Kvar sitter jag med mig själv.    Trots allt så är jag inte som hon den där tuffa tjejen, Birgit Skarstein, som jag såg i Skavlans talkshow i lördags. http://www.svt.se/skavlan/sasongspremiar-med-ewa-froling-och-stefan-lofven Hon hade väl lyckats ta sig fram sittandes på baken ålande fram i naturen, över stock och sten, genom vattendrag och pissregn.    Också via asfalt och gatstenar, trappor och höga avsatser hade hon hasat sig fram till sina universitetsstudier. Inte bara det. Det var med en åsnas envishet hon hade tagit sig fram genom livet formligen på baken.  Det kanske hade funkat även för mig, om det nu hade varit så att jag inte haft en kropp som varit behängd med så mycket andra illa tilltygade kroppsdelar och inte att förglömma: en 61 år gammal akter. Visserligen hade Paris inte ens kommit på tal. För vem vill hasa sig genom utkletade hundskitar var tredje meter.