Onsdag och månadens sista dag.

Man skall inte klaga, men idag när jag vaknade tyckte jag synd om mig själv en bra stund. Men inte längre stund än att jag sedan började aktivt söka efter ledtrådar tillbaka till friheten.

Jag är sedan i måndagsmorse längst ner i kroppsskiten igen! Vaknade på måndag morgon av att hela sängen snurrade och det gick inte att lyfta, eller vrida huvudet innan karusellgången var ett faktum. Alltså kunde jag glömma, att sätta mig i bilen och åka iväg till Hagabadet för att träna i bassängerna. Den första halvtimman fick jag ligga still, som en fiskpinne i sängen. Jag började nästan se u-båtar flimra förbi och höra skvalet mot relingen och hann nog i sista ögonblicket in i lilla tronsalen.

Ty, jag tillhör inte de "fina flickornas skara", som gör sina världsliga behov genom att bara lyfta upp ett finger i luften, så är den saken avklarad.

Igår vaknade jag med en infernalisk huvudvärk, som höll i sig hela dagen och på kvällen, när jag precis hade slumrat till, small det till i nacke/huvudet, som om ett pistolskott hade träffat mig rakt i huvudet. Jag trodde till en början, att jag hade fått en blodpropp eller något ditåt. Ensam hemma, eftersom dottern och Herr H var på det föredrag, med Göran Hägg på Redbergsteatern, som jag själv skulle ha varit på. Dubbelt skit! 

Men de hade njutit av föredraget, som varit både riktigt intressant och underhållande. Precis som jag trodde, när jag bokade platserna. Förlagan till föredraget fanns i hans bok "Ett alldeles särskilt land - 150 år i Italien". 
http://www.bokus.com/bok/9789113038827/ett-alldeles-sarskilt-land-150-ar-i-italien/

Herr H brukar brukar normalt vara svårflörtad, men han hade njutit av föredraget. Alltid roligt att kunna glädja andra i alla fall. En liten tröst i kråksången.

Men det var nog ingen blodpropp, eller någon annan dynga, som hade drabbat mig. Antagligen bara den gamla nackskadan från tingsrätten och de nya, som är och bökar runt. Roligt är det i alla fall inte att åter vara i ett tillstånd så att man tror att man löst evig Lisebergs-karusell-biljett. Speciellt inte då jag varit i icke-läge i flera veckor. Sedan med livlinans hjälp vid bassängkanten under två veckors tid, åter mödosamt hade tagit mig tillbaka till mitt gamla träningsprogram full ut och även simmat en timma det sista jag gjorde förra onsdagen. Den här veckan trodde jag verkligen på, att livet kunde få en nystart på egen hand och utan livlina. Men så blev det inte. 

En hastig blick i dagens GP fick mig dock att snabbt inse, att allting i livet är relativt. De här stackarna som råkat ut för monsterstormen Sandy och allt vad nu eländena heter, de skulle jag inte för ett enda ögonblick vilja byta liv med. Då känns mina egna kroppsproblem som tämligen världsliga, nästan ett lyxproblem. Därför att någonstans där framme öppnar sig åter livet upp i dess fulländning. Det gäller åter att bara inse, att tålamod faktiskt är en dygd, som man så där lite till mans bör ägna sig åt. Man blir onekligen lite mer ödmjuk inför livet, när det inte är två räkmackor fastklistrade under vardera fotsula.

Idag åker en av mina nyfunna väninnor till Grand Canaria på tre veckors välbehövlig uppladdning. Det känns gott att veta. Bonusbarnbarnet har höstlov och höll på att bygga Lego med en kompis, när jag ringde. Själv drar jag mig in i paulun och försöker att pilla in kontakten till radion, som blivit utdragen. Så får jag höra vad som bjuds för öron-nöjen idag. Det gäller att sitta upprätt, gå och ligga på flygspaning i väl valda proportioner. Till det krävs ett stort mått mod - när det i vissa stunder känns som mest förjävligt.

Det är nog som Nalle Puh säger: man skall vara både listig (Puh pekar på sin arm) och stark (Puh pekar på sin hjärna).