måndag 25 juni 2012

National Geographic fotografen Steve McCurrys bilder har alltid fängslat mig.

- den 25 juni 2012, kl 16:03
Fråga mig inte hur, eller ens varför. Men kanske är det något av närvaro i dem som tilltalar mig.

Jag hade förmånen att bli inbjuden till en VIP-kväll i Köpenhamn i torsdags, dagen innan själva fotoutställningen öppnade i Oksnehallen. Det var den danska delen av National Geographic Nordic, som hade ordnat utställningen med foton/bilder av Steve McCurry. En utställning av allra högsta kvalité. Smickrande nog för danskarna var det så att de allra största bilderna, som fanns med på utställningen hade gjorts i Danmark. Medan ett fåtal mindre bilder hade gjorts i New York och inte alls höll samma bildkvalité.

Vi var en del som kommit resande till denna lilla speciella tillställning med lite mingel och tilltugg. Ett väldigt trevligt arrangemang mitt i denna ombonade miljö, som de hade lyckats skapa och storslagenhet, som bilderna stod för i denna enorma lokal. Jag kan tycka att det är synd att inte Skagenmuseet och även Louisiana tagit hjälp av dessa utställningsskapare. Här var det verkligen bildernas exponering, som kom till sin fulla rätt. Det hela var helt sonika mycket tilltalande.

Utställningen pågår till 29 juli och har du vägarna förbi Köpenhamn, så kan jag varmt rekommendera denna utställning, som är Steven McCurrys första och största som visats i Skandinavien.

Efter att ha mött Steve McCurrys egna tankar känns det som om en liten bit till lagts till bakom hans bilder. Det var i Indien som Steve McCurry lärde sig att betrakta och invänta det rätta ögonblicket, när folk glömmer kameran.

Själv är han verkligen lika avslappnad bakom mikrofonen, som när han sedan står i minglet och samtalar. 

Under de senaste 30 åren har han tagit nästan en miljon bilder. Många är publicerade i hans böcker, i tidningar och visats på hans utställningar. Men av bildmängden förstår man att de flesta av hans bilder aldrig har visats.

Kuwaitkriget under 90-talets början:


T.o.m. läsandets mysterium har Steve McCurrys lyckats fånga. Följ det fascinerande bildsvepet över temat "läsande"
 https://stevemccurry.com/

Det regnar i våra liv:https:https://stevemccurry.com/

Hans teman har varit många. Men det som förändrade Steve McCurrys hela tillvaron, som frilandsfotograf var bilden han tog 1984 efter talibanernas invasion av Afghanistan. Bilden som fick namnet "Afghansk flicka".


Den fanns på National Geographics första sida 1985 och var den som fick representera bilden av hela konflikten i Afghanistan. Det numret av National Geographic hade jag i min hand i Malmberget. Sedan dess har utmärkelserna regnat över honom och förändrat hans tillvaro fullständigt.

National Geographic blev överöst av människor, som ville hjälpa den Afghanska flickan med de gröna ögonen, som hade gått rakt in i betraktarens själ. 17 år senare bestämde man sig för att söka reda på henne. Ett sökande likt sökandet efter en ny Dalai Lama tog sin början. Sökteamet med Steve McCurry i spetsen begav sig till flyktinglägret i Pakistan där allt hade tagit sin början. Steve McCurry ville själv att hon skulle få ta del av allt, som han själv hade fått pga. henne.

Efter en del villospår blev de tillslut kontaktade av en man, som visste vem flickan på bilden var. De hade bott i flyktinglägret tillsammans som barn. Han visste att hon hade återvänt till Afghanistan och bodde nu i bergen nära Tora Bora. Han skulle föra dem till henne. Det blev ingen enkel turistresa dit.

Steve McCurry fick tillåtelse att ta en bild av den kvinna, som hon nu hade blivit. En bild som åter publicerades i National Geographic tillsammans med den som hade funnits där 17 år tidigare. Jag vet att jag satt länge och betraktade dessa två bilder i National Geographic och försökte tänka mig in i hur hennes liv hade varit mellan dessa två bilder. Hennes ögon, ansikte och hållning tycktes berätta en hel berättelse i sig, vad som hade hänt mellan dessa två olika tillfällen i hennes liv.

Men den här gången satt jag i min nya hemort Göteborg och betraktade bilderna av henne. Det var inte bara i hennes liv som det fanns flera världshav av händelser under dessa 17 år som förflutit, utan även i mitt eget liv.

Idag vet vi att hennes namn är Sharbat Gula och att hon är en pashtuner. Hon har man och är mor till tre. I flyktinglägret var hon en föräldralös flicka vars hela liv slagits i spillror. Hon mindes tillfället när fotografen tog hennes bild. Mindes sin egen ilska därför att mannen var en främling. Hon hade aldrig blivit fotograferad innan. Tills de träffades igen 17 år senare, hade hon inte blivit fotograferad. Genom detta fotografi, som togs av henne i flyktinglägret, förändrades hennes liv radikalt. Åtminstone rent ekonomiskt, 17 år senare.
Bl.a. har hennes önskan om att hennes barn skulle få möjligheter att studera säkerställts. Det finns en flickskola i Afghanistan, som också stod på hennes önskelista och som hon är mycket stolt över. Den är uppkallad efter henne och drivs med det som hennes bild har åstadkommit. National Geographic har bistått med humanitär hjälp för de behövande. Själv har Sharbat Gula det hon önskat sig.

När teamet fick veta vad hon önskade sig, önskade hon sig också en resa, som alla pashtuner skall göra enligt tron. Önskningarna kring denna resa ändade ut i att tillslut var det elva personer, som följde med på resan, däribland hennes bror. Steven McCurry ler lite, när han berättar om det alltmer svällande resesällskapet. Men man förstår att hon betytt och betyder något särskilt för honom. Han har bibehållit kontakten med henne.

Sharbat Gula har mao fått del i den inkomstbringande attraktionen, som hon själv bidragit till genom detta fotografi, som spreds över hela världen. Det känns gott att veta, att det inte blev en ensidig business.

Steven McCurry berättade att personerna på hans bilder förblir anonyma för honom. Jag tolkar det som att enbart ett inre möte äger rum inom honom, som tar sig uttryck genom kameralinsen och objektet. Ändå känns det som om det bara är en (1) sanning av många närvarande.

Själv undrade jag över en frågeställning, som jag aldrig ställde till Steven McCurry. Jag bär en stark känsla inom mig att hans bilder är en förlängning av vad som rör sig i hans eget inre. Bilderna är inte slumpmässigt tagna, utan berättar mycket om fotografen själv. Men den frågan jag ville ställa kändes därför alldeles för påträngande, att ställa till denne man med en mycket speciell karisma:

- Om man nu varit på resande fot, gjort så många resor, varit på resande fot så stor del av tillvaron, är man då inte monogamt gift med sin kamera?

Nu är det ögonblick över. Möjligheten att ställa min fråga är förlorad. Min frågeställning har blivit hängande där outtalad och obesvarad.

1 kommentar:

  1. Totalt 2 inlägg

    Gun Ek (2012-06-28 12:15:20)

    foton är ögonblick som är våra liv

    Vasse´go´

    Bilderna från Kuwait/Gulfkriget och även från tvillingtornen 11.9 är hemska. Lämnar inte synintrycket i första taget.

    Läsandet visar också att det går att läsa bland alla former av kaos.

    Jag tycker inte att det är någon större skillnad på en målande/tecknande konstnär och det som kommer fram ur hans kameralins. Förutom då att en kamera återger det perfekta. Medan det målade/tecknade inte nödvändigtvis har de beståndsdelarna.

    Våra liv består av många obesvarade frågeställningar. De flesta för att vi inte kom oss för att fråga, medan vi kunde. Den här gången för att modet att ta sig innanför någons tankar saknades.

    (flagga som olämplig)

    foton är ögonblick som är våra liv (2012-06-28 01:08:43)

    Tack Gun för ännu ett bra inlägg. Jag har suttit och kikat igenom länkarna du bifogat. Kikade genom hela S McC hemsida med bilder. Kan hålla med dig det är verkligen närvaro i hans bilder.

    Ibland är det synd att vi människor är så rädda för att överträda gränser. Jag undrade samma sak när jag satt och titta på alla hans bilder. Det hade varit ett värdefullt svar du hade fått om du hade ställt din fråga.

    Flickan som är kvinna nu en fascinerade historia du delade med till oss!!

    SvaraRadera