Jag har gått omkring och sett ut som en korsning mellan ett gammalt skatbo och utsliten golvmopp i skallen. Hade inte ens reflekterat över hur långt mitt hår var.
- Axelhöjd undrade hon i telefonluren, för att veta hur mycket tid som skulle krävas.
Jag kände efter med handen.
- Jodå, det var nog axelhöjd.
Eller inte. Det skulle visa sig att håret nådde ända ner till skulderbladen. Man kanske inte kan anklaga mig för att vara självfixerad i alla fall.
Jag fick mig en tankeställare över hur jag egentligen såg ut, när jag helt oförhappandes stötte på en gammal väninna från Malmbergstiden ute i storstadsvimlet.
- Men vad långt hår du har, var hennes första kommentar. Trots att vi inte sett röken av varandra på 10 år.
Osmak, tänker du nu. Är det osmak, att gå till frissan och få skatbogolvmoppen fixad.
JAPP!
Det var en dålig repris på mitt förra besök hos frissan, då jag också skulle permanenta och klippa håret. Dyblöt ända ner till trosorna och hackade tänder av allt det plaskvått kalla, som jag fick sitta i under rätt lång tid. De har bytt till såna däringa stilflotta sköljfat i svart. Inte var de gamla så vidare värst up to date, men kunderna blev i alla fall inte badade samtidigt.
Som om det inte kunde ha räckt, förra gången var jag lika spikrak i håret redan efter 14 dagar. Den här gången har det inte blivit så mycket bättre resultat. Fläckvis krusningar. Nu står jag här och känner mig obekväm. Skall jag ringa och beklaga mig, eller kommer det att bli som förra gången. 2 000:- å Tack för besvikelsen...
Fy vad jag frös, innan jag var klar med permanenttortyren. Inte blev det så mycket bättre av att det blåste snålblåst ute och långt till bilen. Dyblöta, kalla kläder och snålblåst, det är ingen höjdare.
Därtill tillkom 1 års kalas. Dvs. allehanda bakterier i omlopp.
Slutresultatet lät inte vänta på sig. Feber till och från och ett elände, som gått rakt ner i lungorna.
Så har jag hasat mig runt i 3 veckor nu. Ena stunden känns det som om det håller på att bli bättre. Men icke sa nicke. Bara "lurur" som islänningarna säger.
Inte har jag fått ner fröna i sålådorna heller. Men å andra sidan satt jag och bläddrade i en av mina gamla anteckningsböcker häromdagen, jag noterade då att jag hade sått sent. Den 30 juni det året och med bra skörd som resultat. Nu blir det ännu någon dag senare, eftersom såkalendern är det jag slaviskt följer. Det är ingen idé att så något på streckade dagar. De dagarna kan man lika gärna sticka ut tungan och vifta genom fönstret istället. Det blir ungefär samma resultat.
På måndag skall jag så allt som är blad, dvs, olika salladssorter, mangold och det som skall vara teblad.
På tisdag 11.00 - onsdag 12.00 då är det frukt. Av allt att döma och av det jag har hemma i fröväg blir det bara kronärtskocka den dagen om jag inte hittar några frön från de italienska små sqvashen jag sådde häromåret, som jag tror att jag har här någonstans i mina frögömmor. Konsten är bara att hinna plocka och äta squashen innan de drar iväg och blir så stora.
Kronärtskockorna sår jag inte så mycket för matens skull, utan för dekorationen. De är lite tuffa att ge sig i kast med, när man skall ha dem på tallriken. Jag hittade också en vitlök, som hade börjat spira i lökgömman, alltså dammar jag ner dem i jorden också. Det är rätt gott med stängerna och har man riktig flax, så har man en rejält samling nya vitlökar.
Torsdag - fredag är det rot, alltså blir det alla sorters rötter då. I år tänkte jag så olika former av morötter och rödbetor med lite skojiga färgsättningar. Får se om jag får tag i några frön till svartrötter till dess.
Odlare har jag varit redan som liten brakskit. Jag kommer ihåg när jag odlade morötter i Malmberget. Sytrådar påstod min pappa, att det mer liknade. Men jag tycker att späda morötter är betydligt godare än stora feta, så jag hoppas att de här inte hinner bli så pärskans stora de heller. Det är mycket godare att ha dem i matiga sallader då. 3-åringen lär gilla utfallet också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar