Man skall inte klaga, men vissa dagar känns det inte som någon sanning.

Hade osmaken att vara till frissan och hjälpa Guds misslyckade verk på traven. Dvs. permanenta och klippa håret. 

Jag har gått omkring och sett ut som en korsning mellan ett gammalt skatbo och utsliten golvmopp i skallen. Hade inte ens reflekterat över hur långt mitt hår var. 
- Axelhöjd undrade hon i telefonluren, för att veta hur mycket tid som skulle krävas. 
Jag kände efter med handen.
- Jodå, det var nog axelhöjd.

Eller inte. Det skulle visa sig att håret nådde ända ner till skulderbladen. Man kanske inte kan anklaga mig för att vara självfixerad i alla fall.


Jag fick mig en tankeställare över hur jag egentligen såg ut, när jag helt oförhappandes stötte på en gammal väninna från Malmbergstiden ute i storstadsvimlet.


- Men vad långt hår du har, var hennes första kommentar. Trots att vi inte sett röken av varandra på 10 år.

Osmak, tänker du nu. Är det osmak, att gå till frissan och få skatbogolvmoppen fixad. 


JAPP!

Det var en dålig repris på mitt förra besök hos frissan, då jag också skulle permanenta och klippa håret. Dyblöt ända ner till trosorna och hackade tänder av allt det plaskvått kalla, som jag fick sitta i under rätt lång tid. De har bytt till såna däringa stilflotta sköljfat i svart. Inte var de gamla så vidare värst up to date, men kunderna blev i alla fall inte badade samtidigt.

Som om det inte kunde ha räckt, förra gången var jag lika spikrak i håret redan efter 14 dagar. Den här gången har det inte blivit så mycket bättre resultat. Fläckvis krusningar. Nu står jag här och känner mig obekväm. Skall jag ringa och beklaga mig, eller kommer det att bli som förra gången. 2 000:- å Tack för besvikelsen...

Fy vad jag frös, innan jag var klar med permanenttortyren. Inte blev det så mycket bättre av att det blåste snålblåst ute och långt till bilen. Dyblöta, kalla kläder och snålblåst, det är ingen höjdare.


Därtill tillkom 1 års kalas. Dvs. allehanda bakterier i omlopp.


Slutresultatet lät inte vänta på sig. Feber till och från och ett elände, som gått rakt ner i lungorna.


Så har jag hasat mig runt i 3 veckor nu. Ena stunden känns det som om det håller på att bli bättre. Men icke sa nicke. Bara "lurur" som islänningarna säger.


Inte har jag fått ner fröna i sålådorna heller. Men å andra sidan satt jag och bläddrade i en av mina gamla anteckningsböcker häromdagen, jag noterade då att jag hade sått sent. Den 30 juni det året och med bra skörd som resultat. Nu blir det ännu någon dag senare, eftersom såkalendern är det jag slaviskt följer. Det är ingen idé att så något på streckade dagar. De dagarna kan man lika gärna sticka ut tungan och vifta genom fönstret istället. Det blir ungefär samma resultat.


På måndag skall jag så allt som är blad, dvs, olika salladssorter, mangold och det som skall vara teblad. 


På tisdag 11.00 - onsdag 12.00 då är det frukt. Av allt att döma och av det jag har hemma i fröväg blir det bara kronärtskocka den dagen om jag inte hittar några frön från de italienska små sqvashen jag sådde häromåret, som jag tror att jag har här någonstans i mina frögömmor. Konsten är bara att hinna plocka och äta squashen innan de drar iväg och blir så stora.

Kronärtskockorna sår jag inte så mycket för matens skull, utan för dekorationen. De är lite tuffa att ge sig i kast med, när man skall ha dem på tallriken. Jag hittade också en vitlök, som hade börjat spira i lökgömman, alltså dammar jag ner dem i jorden också. Det är rätt gott med stängerna och har man riktig flax, så har man en rejält samling nya vitlökar.


Torsdag - fredag är det rot, alltså blir det alla sorters rötter då. I år tänkte jag så olika former av morötter och rödbetor med lite skojiga färgsättningar. Får se om jag får tag i några frön till svartrötter till dess. 


Odlare har jag varit redan som liten brakskit. Jag kommer ihåg när jag odlade morötter i Malmberget. Sytrådar påstod min pappa, att det mer liknade. Men jag tycker att späda morötter är betydligt godare än stora feta, så jag hoppas att de här inte hinner bli så pärskans stora de heller. Det är mycket godare att ha dem i matiga sallader då. 3-åringen lär gilla utfallet också.

 

Sommarmysterier i Malmberget - en berättelse i otakt

- den 28 juni 2012, kl 13:42

25 plywoodkossor står stela i gräset
2 saknas plötsligt
de engagerade undrar
det diskuteras
det funderas
och spekuleras

Vart har de tagit vägen
hur blir det nu med gräset
när två fjällprickiga plywoodkossor plötsligt fått "fötter"
vem är det som är så fräck, som snor plywoodkor?

Ja, gräset står där lika orört
som efter plywoodkossorinvasionen
som obalansen i kommunkassan
å hur blir det nu med pensionen?

Jag tänker tillbaka till tiden
innan höghus, kiosk och rivning
Den tid när ängen fanns där orörd
och vildblomstren var lika många sorter
som ungarna i Bäcken

Den tid när inte allt var hysteriskt gräsklippt
när vildblomster fick vara vildblomster
och barn fick vara barn

När Malmberget var en idyllisk plats
och inte ett inhägnat
sönderbombat Gulag
med stoflagren som en hinna

När barnasinnet fortfarande fick flöda
utan en tanke på någon oklippt ängsgröda
utan kommunal ekonomisk obalans

Jag tror det förr fanns lite mer vett och sans

National Geographic fotografen Steve McCurrys bilder har alltid fängslat mig.

- den 25 juni 2012, kl 16:03

Fråga mig inte hur, eller ens varför. Men kanske är det något av närvaro i dem som tilltalar mig.

Jag hade förmånen att bli inbjuden till en VIP-kväll i Köpenhamn i torsdags, dagen innan själva fotoutställningen öppnade i Oksnehallen. Det var den danska delen av National Geographic Nordic, som hade ordnat utställningen med foton/bilder av Steve McCurry. En utställning av allra högsta kvalité. Smickrande nog för danskarna var det så att de allra största bilderna, som fanns med på utställningen hade gjorts i Danmark. Medan ett fåtal mindre bilder hade gjorts i New York och inte alls höll samma bildkvalité.

Vi var en del som kommit resande till denna lilla speciella tillställning med lite mingel och tilltugg. Ett väldigt trevligt arrangemang mitt i denna ombonade miljö, som de hade lyckats skapa och storslagenhet, som bilderna stod för i denna enorma lokal. Jag kan tycka att det är synd att inte Skagenmuseet och även Louisiana tagit hjälp av dessa utställningsskapare. Här var det verkligen bildernas exponering, som kom till sin fulla rätt. Det hela var helt sonika mycket tilltalande.

Utställningen pågår till 29 juli och har du vägarna förbi Köpenhamn, så kan jag varmt rekommendera denna utställning, som är Steven McCurrys första och största som visats i Skandinavien.

Efter att ha mött Steve McCurrys egna tankar känns det som om en liten bit till lagts till bakom hans bilder. Det var i Indien som Steve McCurry lärde sig att betrakta och invänta det rätta ögonblicket, när folk glömmer kameran.

Själv är han verkligen lika avslappnad bakom mikrofonen, som när han sedan står i minglet och samtalar. 

Under de senaste 30 åren har han tagit nästan en miljon bilder. Många är publicerade i hans böcker, i tidningar och visats på hans utställningar. Men av bildmängden förstår man att de flesta av hans bilder aldrig har visats.

Kuwaitkriget under 90-talets början:

T.o.m. läsandets mysterium har Steve McCurrys lyckats fånga. Följ det fascinerande bildsvepet över temat "läsande"
 https://stevemccurry.com/

Det regnar i våra liv:https:https://stevemccurry.com/

Hans teman har varit många. Men det som förändrade Steve McCurrys hela tillvaron, som frilandsfotograf var bilden han tog 1984 efter talibanernas invasion av Afghanistan. Bilden som fick namnet "Afghansk flicka".

Den fanns på National Geographics första sida 1985 och var den som fick representera bilden av hela konflikten i Afghanistan. Det numret av National Geographic hade jag i min hand i Malmberget. Sedan dess har utmärkelserna regnat över honom och förändrat hans tillvaro fullständigt.

National Geographic blev överöst av människor, som ville hjälpa den Afghanska flickan med de gröna ögonen, som hade gått rakt in i betraktarens själ. 17 år senare bestämde man sig för att söka reda på henne. Ett sökande likt sökandet efter en ny Dalai Lama tog sin början. Sökteamet med Steve McCurry i spetsen begav sig till flyktinglägret i Pakistan där allt hade tagit sin början. Steve McCurry ville själv att hon skulle få ta del av allt, som han själv hade fått pga. henne.

Efter en del villospår blev de tillslut kontaktade av en man, som visste vem flickan på bilden var. De hade bott i flyktinglägret tillsammans som barn. Han visste att hon hade återvänt till Afghanistan och bodde nu i bergen nära Tora Bora. Han skulle föra dem till henne. Det blev ingen enkel turistresa dit.

Steve McCurry fick tillåtelse att ta en bild av den kvinna, som hon nu hade blivit. En bild som åter publicerades i National Geographic tillsammans med den som hade funnits där 17 år tidigare. Jag vet att jag satt länge och betraktade dessa två bilder i National Geographic och försökte tänka mig in i hur hennes liv hade varit mellan dessa två bilder. Hennes ögon, ansikte och hållning tycktes berätta en hel berättelse i sig, vad som hade hänt mellan dessa två olika tillfällen i hennes liv.

Men den här gången satt jag i min nya hemort Göteborg och betraktade bilderna av henne. Det var inte bara i hennes liv som det fanns flera världshav av händelser under dessa 17 år som förflutit, utan även i mitt eget liv.

Idag vet vi att hennes namn är Sharbat Gula och att hon är en pashtuner. Hon har man och är mor till tre. I flyktinglägret var hon en föräldralös flicka vars hela liv slagits i spillror. Hon mindes tillfället när fotografen tog hennes bild. Mindes sin egen ilska därför att mannen var en främling. Hon hade aldrig blivit fotograferad innan. Tills de träffades igen 17 år senare, hade hon inte blivit fotograferad. Genom detta fotografi, som togs av henne i flyktinglägret, förändrades hennes liv radikalt. Åtminstone rent ekonomiskt, 17 år senare.
Bl.a. har hennes önskan om att hennes barn skulle få möjligheter att studera säkerställts. Det finns en flickskola i Afghanistan, som också stod på hennes önskelista och som hon är mycket stolt över. Den är uppkallad efter henne och drivs med det som hennes bild har åstadkommit. National Geographic har bistått med humanitär hjälp för de behövande. Själv har Sharbat Gula det hon önskat sig.

När teamet fick veta vad hon önskade sig, önskade hon sig också en resa, som alla pashtuner skall göra enligt tron. Önskningarna kring denna resa ändade ut i att tillslut var det elva personer, som följde med på resan, däribland hennes bror. Steven McCurry ler lite, när han berättar om det alltmer svällande resesällskapet. Men man förstår att hon betytt och betyder något särskilt för honom. Han har bibehållit kontakten med henne.

Sharbat Gula har mao fått del i den inkomstbringande attraktionen, som hon själv bidragit till genom detta fotografi, som spreds över hela världen. Det känns gott att veta, att det inte blev en ensidig business.

Steven McCurry berättade att personerna på hans bilder förblir anonyma för honom. Jag tolkar det som att enbart ett inre möte äger rum inom honom, som tar sig uttryck genom kameralinsen och objektet. Ändå känns det som om det bara är en (1) sanning av många närvarande.

Själv undrade jag över en frågeställning, som jag aldrig ställde till Steven McCurry. Jag bär en stark känsla inom mig att hans bilder är en förlängning av vad som rör sig i hans eget inre. Bilderna är inte slumpmässigt tagna, utan berättar mycket om fotografen själv. Men den frågan jag ville ställa kändes därför alldeles för påträngande, att ställa till denne man med en mycket speciell karisma:

- Om man nu varit på resande fot, gjort så många resor, varit på resande fot så stor del av tillvaron, är man då inte monogamt gift med sin kamera?

Nu är det ögonblick över. Möjligheten att ställa min fråga är förlorad. Min frågeställning har blivit hängande där outtalad och obesvarad.

Guds gudomliga finger pekar på dig så här till midsommarens högtid!!

Du skall icke leva i synd och dricka dig full 

 

Du må hellre hänge dig åt, att dansa kring den här uppresta (omdiskuterade) fallossymbolen, som är prydligt pyntad. Kvacka runt i den här obegripliga sången, som får varje utländsk turist att spärra upp ögonen och betvivla varje uns av genetiskt släktskap med det svenska folket: 

 

EJ svansar EJ svansar EJ öron hava de. Goackkackkack goackkackkack goackkackkackkaka...

 

 

Gunborg & Albin Wennström, det äldre paret som inte fick tillbringa sin sista tid tillsammans,

- den 19 juni 2012, kl 01:06

trots att de hade tillbringat hela livet tillsammans. De hade levt med varandra dygnet runt. Arbetat tillsammans och delat smått som stort genom ett helt långt liv.

Jag skrev om dem 2009, när jag hade min blogg i NSD. En blogg som nu är överförd och lever vidare i blogspot.

Tidningarna och även riksnyheterna berättade om Gunborg & Albin och även deras fall nådde Regeringskansliet. Men det hjälpte föga:

http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?articleid=4875397 Tillsammans byggde de upp företaget Malmfältens Gräv & Schakt med som mest 50 anställda.

- Vi jobbade tillsammans och sprängde 500 kilo dynamit i Malmberget när de två tornen byggdes. Vi har betalat skatt i den här kommunen och aldrig tagit ut en krona av kommunen, allt vi begär är att få vara tillsammans på ålderns höst, berättade Gunborg för NSD:s reporter.

http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?articleid=4946772
http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?articleid=5013055

Jag tvekar att skriva om det än en gång, eftersom Gunborg hastigt avlidit söndagen den 3 juni. Men så tänker jag på alla de telefonsamtal jag och Gunborg haft genom de här svåra åren hon haft. Då sorgen över hur den sista tiden med hennes älskade Albin blev och att hon inte var där när han somnade in. Det var en stor sorg hon ständigt bar med sig och genomlevde varje dag. Gunborgs längtan efter Albin fanns i varje samtal vi hade, även om vi dryftade annat och också skrattade en hel del under dessa samtal.

Gunborg hann dock glädjas åt att ingen fler i Sverige skulle behöva uppleva det hon och Albin fick göra, pga. tafflig hantering från kommunens sida. Hon kände att den kampen hade haft sitt pris. Men insåg att det som hade hänt henne och Albin hade fått det resultatet, att Sverige skulle bli en liten bättre plats för människorna, att få ett värdigt avslut i livets slutskede. Tanken är att den här lagändringen skall träda ikraft 1 juli, 2012. Utredningen gick under arbetsnamnet "Länge leve kärleken", en kartläggning om parboende i Sveriges kommuner.

Ett passande namn, när man tänker på Gunborg och Albin. Därför blir det ännu svårare att tänka på Gunborgs och Albins förtvivlan, att bli åtskilda i livets slutskede. De var en av många par, som drabbades av detta inhumana bemötande från samhällets sida.

Förtvivlad blir jag också, när jag tänker på att vissa människor fått betala ett orimligt högt pris, för det samhälle och maktstrukturer vi har. Oavsett hur de än har slitit för att bidra till samhällets nytta. Den här nyligen påstådda och saluförda flugan som "gruvmentaliteten", den är i själva verket ett allmänt och utbrett samhällsproblem, som växer och blir allt större. Sverige har blivit en parodi på sig självt. Så fort en brist åtgärdas har under tiden ännu fler problem och brister dykt upp och är ett fullbordat faktum.

Gunborg var min mammas barndomsvän. Det har känts gott att ha henne där. Fått förmånen att känna den värme och omsorg hon haft om mig och de mina i sina tankar.

Det är bara alla minnen och glädjen, som tar sig förbi de sista svåra åren. Naturligtvis går mina tankar till Gunborgs barn och barnbarn. Det har åter varit de kännbara förlusternas år i år. Plötsligt har döden gjort sin entré där jag minst har anat mig till det. Än mer medveten har jag blivit om livets skörhet och att ingen går att tas för givet.

Men kanske är det så, att mamma och Gunborg, nu åter där i sin himmel åker omkring med Gunborg bakom ratten. Mamma som njuter av Gunborgs trygga framfart genom naturen i Amazonen. Hon litade blint på Gunborgs körförmågor och njöt av deras bilturer på tu man hand. Mamma visste hur skickligt Gunborg också kunde ratta stora trailers och stora maskiner, det imponerade på oss alla.

Mamma och Gunborg skrattade mycket båda två, de två var levnadsglada själar. Kunde verkligen konsten att njuta av livets enkelhet. Det mamma bad Gunborg om 1968, när hon själv var döende, det löftet höll Gunborg. Något som man bara kan be en mycket nära vän om, i all sin enkelhet och storhet.
Kanske är det också så att morfar än en gång står där lutad mot räfsan och ser hur vägdammet virvlar upp i Lillbergsbacken. Han tar sig över håret och säger åter med leendet över hela ansiktet:

- Nu är flickorna på väg hem till Sammakko och Gunborg kör så det ryker.

Fria ord: "skolgång med morot och piska" på Tallbackaskolan i Malmberget.

- den 16 juni 2012, kl 08:10

Fria ord: Morot och piska ...

SKOLGÅNG med morot och piska? På den kommunala och skattebetalda Tallbackaskolan i Gällivare belönas elever med en ros vid skolavslutningen i kyrkan. Den får inte elever som beviljades en ledig dag på grund av avslutningen i kyrkan. Snacka om skolans likabehandling av alla elever som krackelerar och går isär mellan ord och handling. Snacka om att barnen känner sig mindre värda.

Ateistföräldrar
http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6449793

***
Tyvärr fanns ingen kommentarsfunktion, så jag öppnar här upp för möjligheten att diskutera den framförda åsikten.

Själv har jag naturligtvis egna åsikter om innehållet i det skrivna "Fria ordet" från signaturen "Ateistföräldrar":

Har man som förälder valt bort skolavslutning, som skolan bestämt skall ske enligt gammal skoltradition dvs. i kyrkan. Då har man också som förälder tagit ett aktivt val för sitt barns räkning.

Rosen är i allra högsta grad förenad med kyrkan, som symbol. Därför kan jag inte förstå upprördheten över att inte avslutningsbefriade skolbarn har blivit tilldelad denna kyrkosymbol, som delats ut under kyrkans tak.

Man kan som bekant inte båda äta kakan och ha den kvar. Någonstans måste man trots allt vara medveten om, att man i egenskap av förälder, bär fullt ansvar över vilka val man träffar för sina barn. Men även eventuella konsekvenser som det kan få.

Mina föräldrar lämnade mig i fullständig frihet, att träffa mina egna val som vuxen och döpte mig endast. Jag valde själv och på eget initiativ, att gå till EFS som 7-åring. Jag vet att mina besök berodde på att där fanns missionärer, som berättade om Afrika och lärde oss afrikanska sånger och seder. Mitt intresse för andra människor och kulturer har alltid funnits där. Sedan missionärsbiten var avklarad saknades intresse för mig för vidare kontakt.
Själv valde jag bort både konfirmation och religion. Trots det har jag besökt kloster, olika former av kyrkobyggnader och andra rituella platser. Jag ser inget stridigt i det, eftersom jag accepterar allas enskilda val av olika religion, eller icke religion, avgudadyrkan, eller om man nu föredrar att tro på tomtar och troll etc.

Jag lämnade mina egna barn samma valfrihet. Alla tre avstod konfirmation och religion. Jag har varken avrått eller förordat, utan konkret berättat hur olika tänkandet och utövandet kan vara. Utan att förorda min egen passiva åsikt, innan de själva blev vuxna.

Jag besökte häromdagen en skolavslutning i en låg/mellanstadieskola där vi bor. Skolavslutningarna i den skolan kan av praktiska skäl inte kan hållas i kyrkan. Den kyrkan är för liten helt enkelt för att rymma så många klasser och anhöriga. Dessutom ligger kyrkan alltför långt ifrån skolan. Av dessa anledningar hålls skolavslutningarna i Idrottshallen. Men man sjöng som vanligt traditionsenligt psalmen: "Den blomstertid nu kommer", verserna 1 och 2. Något som jag till fullo alltid uppskattar lika mycket trots mitt val av icke religion. För mig är det en del av svensk skoltradition, varken mer eller mindre.

Barnen sjöng även Carl Mikael Bellmans "Fjäril vingad syns på Haga" också något ur den svenska sångtraditionsskatten. Liksom varje klass hade något eget inövat, att bjuda föräldrar och övriga anhöriga på.

Själv minns jag min egen skoltid. Det var alltid traditionsenlig skolavslutning i Malmbergets Allhelgonakyrka, som på den tiden fanns under adress Kaptensvägen. På den tiden var prästerskapet en mässande skara, som understundom hotade med svavel i helvetet för alla förtappade varelser.
Min syster läste till konfirmationen till skillnad från mig. Jag hade absolut inte något emot rektor Axel Franssons kristendomskunskaps timmar, där gamla testamentet avhandlades. För mig var det riktigt tänkvärda och moraliska berättelser. Något som jag kan tycka att skolan inte längre lämnar som värdemärke! Religion kan framföras på så många olika sätt. Jag anser att rektor Fransson klarade av den biten galant! Han fick fram budskapet, som trots allt handlar om sunda, goda levnadsregler.

Eftersom det var många klasser som skulle rymmas i Allhelgonakyrkan i Malmberget, fick olika klasser och skolor, olika tider i kyrkan. Efter det avtroppades det tillbaka till de olika klassrummen för att uppföra någon egen form av evenemang, som vi elever stod för. Starkast i mitt minne finns jag själv utklädd till en blomma av kräppapper. Inte den blomman jag helst själv ville vara, utan en annan. Tog jag nu någon skada av att inte få min egen vilja igenom. Nej, det hjälpte mig att inse, att det är långt ifrån alla gånger som livet bjuder på två "räkmackor" under vardera fotsula.

Jag tror på fullt allvar inte att barn blir sämre rustade inför vuxenlivet av att möta många olika sorters människor, hudfärger, olika traditioner och religioner. Förhoppningsvis skall det hjälpa dem att själva hitta sin egen väg genom livet, utan yttre påverkan. Jag tror att det är väldigt lätt att skapa fanatiker av endera slaget i annat fall.

Själv har jag haft förmånen att ha hunnit med att ha en egen småskoleklass, som är en grundläggande tid för vad barn formas till, som vuxen. Jag lade stor vikt vid att uppmärksamma alla traditioner, som vart och ett av barnen hade med sig genom sina föräldrar och hade även en öppen dialog med föräldrarna.

Det gick sålunda att förena både muslimer, kristna etc. med icke troende.

Det är många gånger inte lätt att alltid vara en bra förälder och förebild. Men med lite eftertanke, tror jag att vi kan befria våra älskade telningar från att bära våra egna ryggsäckar i livet alltför hög grad. Med lite eftertanke kan vi lämna våra barn till att bli det som de själva önskar vara.

Morgonkaffet sprutar som en fontän ur min mun...

den 15 juni 2012, kl 23:10

Omgivningen blir lätt kaffeprickig och jag håller på att få avsluta mina dagar helt oväntat.

Orsak?

Jag har läst följande annons i morgontidningen:

***

Den av alla
så älskade
N N
fyller 60 år den 18 juni och i anledning av detta är det öppet hus X-vägen xx, N-stad klockan 17.00-20.00.

Då jag redan har ett överskott av blomstervaser, chokladkartonger, vinflaskor, blomsterbuketter och löjliga prydnadsföremål anser jag - att om man vill överräcka en present som bevis på medlemskap i den stora skaran beundrare så är det endast följande ting jag önskar mig och gärna då begagnat, men i gott skick;

Märklintåg, s.k. Trinett med plattor, diskho och kylskåp, krokodilskor storlek 41, glasad altandörr med karm, räls och växlar till Märklin, flaggstång ca 10 meter hög modell av Checkertaxi, Armanikostym i storlek 50, badbalja i trä för 4 personer, Ronsontändare, kompakt kaffebryggare, som mal bönor, som nämnts, det är sådant jag önskar mig och gärna i begagnatform, men Du är välkommen utan det upprabblade men då UTAN något annat krimskrams, eljest någon egenpåhittad variant.

För att kunna dra kostnaden på denna annons vill jag nämna att jag och mina fem medarbetare är kopiöst bra på husfasadmålning med 10 års garanti och telefonnumret till X måleri är x-x.

Reflektanter som är i valet att uppvakta - eller ej - bör i vågskålen lägga in det faktum att detta kanske är sista chansen innan begravningen - då jag för övrigt inte önskar mig någonting.

***

Här kommer en "första förbandslåda" under ämnet "Gruvmentalitet".

- den 12 juni 2012, kl 11:45

Positiv "gruvarbetarmentalitet" det har alltid funnits i hela Sverige!

Men det krävs både förstånd, självdistans och eftertanke för att förstå "gruvmentalitetens" budskap.

När man fått upp nedanstående länk kan man klicka på "CC" nere i högra hörnet av videon för att se texten. Det är rätt bra att förstärka hörseluttrycken med det som ögat rent pedagogiskt hämtar in. Dvs. om man nu har förmånen i livet att ha tillgång till även dessa mänskliga förmågor.

Människor runt om i detta land är tålmodigheten själv och har alltid varit det. Den som påstår något annat är dystert påläst. Men den som kan sitt eget lands historia vet också riktigheten av mitt påstående. Ingen gillar att i ett redan alltför utsatt läge bli såld till, eller av, något "maktfolk", som dessutom talar över människornas huvuden:

- Så här skall ni ha det i 20-30 år till, eller tills färden till kyrkogården går av stapeln.

Inte heller att någon skyller sina egna "grodor" på andra. Det hela är mycket simpelt. Det gäller bara att *) "vara karl för sin hatt", oavsett om man är man eller kvinna.

Förnedrande kvinnosyn kan man få en förkortad svensk historia om. Om man läser den nyutkomna biografin "Ellen Key - en europeisk intellektuell", skriven av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.

Ellen Key är i allra högsta grad på väg tillbaka i samhällsdebatten, trots att hon en gång i tiden mer eller mindre fick gå i landsflykt. Samtida är hon och lika internationellt känd är hon också, som både Selma Lagerlöf och August Strindberg, ändå helt i skymundan och knappast föremål för några 100-års minnen.

Herrgårdsflickan Ellen Key som 1894 Första majtalade på Gärdet och krävde bättre villkor för arbetarna. Ellen Key som i allra högsta grad knyter an många områden. Bl.a. "Barnets århundrade" (utkom 1900) är den mest spridda i värden, som innehåller pedagogiska idéer, som man än idag kan hitta inom den svenska skolan, utan att hon någonsin fått cred för det. Med "Missbrukad kvinnokraft" (utkom 1896) förblev hon en dolk i ryggen på stora delar av kvinnorörelsen, eftersom hon menade, att kvinnorna hade viktigare uppgifter än att bara anamma områden och arbeten som dittills varit männens. Ellen Key varken duckade för något ämne, eller lämnade något ämne därhän. "Skönhet för alla" (utkom 1899) är fortfarande en auktoritet inom designområdet.

Ellen Keys storhet låg i att hon insåg, att individens frihet, men framför allt helheten, kropp och själ är lika värda hos både män och kvinnor.
Vi har massvis med riktigt gamla multinationella företag och företagshistoria i det här landet, som visar att främlingsfientlighet inte existerar, mer än i politiska och religiösa sammanhang.

Kan man sitt eget lands historia kan man inte heller gömma sig bakom egna misstag och fördärvliga uttalanden.

********
*) "vara karl för sin hatt" = klara sina åtaganden.

PS. Humor är alltför underskattat. Det är alls inte tokigt. Man kommer långt med den i alla möjliga tänkbara lägen, även när det är som allra sorgligast.
Överkursen består av följande text, vars ljud dessvärre inte gått att sopa fram på nätet, mer än i en kortversion. Ibland ligger det stora och smärtsamma sanningar i de allra enklaste budskap. Det krävs självinsikt och sunt förnuft, att förstå innebörden och vidden. Men framförallt respekt för vad som kan finnas i varje människas inre rum.

Där kan man inte sätta sig på egna höga hästar pga. en vidare insikt saknas:

http://www.hadebra.nu/euske/Texter/Hipphapp/Gropen.html
DS.

"Gruvarbetarmentaliteten" är kommunalrådet Tommy Nyströms förklaring att han sagt,

- den 9 juni 2012, kl 17:57

när tidningen felaktigt återgett det till "Gruvarbetarattityden". Oavsett vilket ord han nu sagt, eller menar så är i alla fall inte resten felciterat enligt honom själv. Konklusion: G-ordet skrämmer bort folk!

Inte för att jag hade någon lust, men eftersom nu uppmärksamheten gått varm om Tommy Nyströms påhopp, blev jag tvungen att lyssna mig genom eländet som hade sänts via radion:

http://195.196.138.128/Program/Webben/Radioprogram/Tommy%20Nystr%C3%B6m%2020120608.mp3

(Om ljudlänken inte funkar med ett klick på den. Kopiera den och klistra in den)

Jag hade väl önskat att "den socialdemokratiska Juholtaren", som kommunalrådet begagnat sig av, hade stannat härvid. Men icke sa Nicke. Det hela fortplantade sig till båda papperstidningarnas reportage.

Jag tänker på min mamma, som brukade säga: "Börja aldrig förklara något som redan gått åt skogen, det blir aldrig bättre, det blir bara ännu mer tilltrasslat."

Själv har jag aldrig någonsin, trots att jag är född i Malmberget och bott där i 40 år, aldrig aldrig aldrig hört talas om någon gruvarbetarmentalitet. För mig är människorna i min hembygd precis det som jag skrev i mitt förra blogginlägg. Något annat känner jag inte till. Människorna har överlag varit både modiga, starka personligheter och framförallt jordnära. Det tycker jag är bra egenskaper!

Härskartekniken med nedlåtande kvinnosyn behöver man sannerligen inte hänvisa till norra inlandet. Speciellt som det fortfarande är påbjudet, att lönediskriminera kvinnor i det här landet. Om inte det är en nedlåtande och allmänt vedertagen kvinnosyn så vet inte jag. Kvinnoförnedringen har jag nyss skrivit ett blogginlägg om här i NK.

Inte blir det hela heller så mycket lustigare av att Gällivare kommun fått pinsamma resultat i egenskap av arbetsgivare. Man skall som sagt var inte kacka i eget bo, om man vill förbli trovärdig.

PHEW, med tillägget PUST, URK, STÖN. - Den hänvisning som kommunalrådet har till tidningsbloggar gör, att jag i allra högsta grad känner mig utpekad. Eftersom han inte ens klargör om det är inläggen, eller själva bloggarna som är problemet, utan enbart vimsar på hit och dit i radion. Men med tanke på förtydligandet i papperstidningarna så måste man förstå, att han nog trots allt går till angrepp på tidningsbloggarna. Vilket inte blir så många kvar än Bror Wennström och jag själv att välja bland. Vi två har valt en öppenhet, trots att det knappast gagnat någon av oss på det personliga planet.

Med tanke på vilket personangrepp kommunalrådet Tommy Nyström själv presterat mot mig i FB:s gruppen "Vi som vill att LKAB löser in ALLT i Malmberget", känns det verkligen, som om han går över ån efter vatten ang. den nedlåtande kvinnosynen och attityden han själv så nogsamt påtalar i radioprogrammet och nu även i dagspressen.

Han försöker sig sedan på en abrovinsch om sitt pryande i kortvarubranschen där han träffat människor, som inte är från Gällivare kommun och som påtalat det hårda klimatet i tidningsbloggarna, som något specifikt för norrlandstidningarnas bloggar. Skall man häpna eller skall man häpna. 

Inte blir det så mycket bättre av att han drar in sitt eget bloggande och svävar ut. Det är nog inte bara Tommy Nyström som är dåligt uppdaterat hur det ser ut bland kommentarer oavsett i vilken landsända, som det än är fråga om. Här på NK har jag varit befriad från de hätska, personliga påhoppen bland inläggen. Däremot var det inte så i NSD, där t.o.m. en av dem utkristalliserade sig till en ren stalker, innan ödet slog ett slag till min favör.
Kan kommunalrådet Tommy Nyström inte stå på egna vuxna ben och valt det här yrket och positionen borde han tänka om. Dock är jag inte intresserad av att lägga någon målboll i någon nykläckt politisk drömmares, som nu uppenbarligen vädrat morgonluft och inte heller drar sig för att sätta partidolken i ryggen på kommunalrådet. Har man suttit så många år i LKAB:s styrelse och agerat nickerdocka, tycker jag att man förverkat sin position inom samhällets tjänst.

Vad kommunalrådet har haft för tidigare yrkessysselsättning, eller hans icke fullgjorda gymnasieskola är mig fullständigt egalt. I det fallet förstår jag inte kommunalrådets kverulans och utfall mot det utpekade tidningsbloggarna. Jag själv tycker att dylik retorik om "badkillen" är bortom gränsen för vad som är relevant. Men tydligen tycker kommunalrådet själv att häcklandet som flitigt används om min bloggkollega Bror Wennström (SKP) här på NK är ok, eftersom han inte ens nämner den. 


"Badkillesnacket" är lika skrattretande, som uttrycken med anspelning på Stalin och Brors folkskoleutbildning. Jag förstår inte ens vad det har att göra med Brors cancerbehandling eller vad som förekommer/förekommit på kommunalnivå. Har man som Bror suttit så länge inom politiken och varit en aktiv del av samhället, kan man sannerligen inte vara någon novis. Det påståendet talar mot bättre vetande och är enbart ett tydligt tecken på enfald av angriparna. Ideologiska synpunkter såväl socialdemokratiska som SKP:a avstår jag, eftersom jag anser att både politik och facket överlevt sig självt.
Det tillhör överhuvudtaget inte mina värderingsgrunder, eller livsfilosofi, eller livssyn, att sätta enbart högskoleutbildning, som det enda allena saliggörande. Min morfar hade inte gått många veckor i skolan. Men det är nog få skolade människor, som skulle ha slagit honom på den breda intelligensnivån. Han visste sånt som inte går att läsa sig till i en skolbänk.

Jag har mött tillräckligt många människor, som inte sitter inne med högskolemeriter och ändå är betydligt klokare än de som har professurer.
Personligen kan jag inse att min egen bredd och de personliga tillkortakommandena är det som utvecklat mig mest som människa. Det är inte de enkla räkmackeåken i livet, som man lär sig mest av. Det är de som beredde tufft motstånd och i en del fall en rejäl luftspark i solarplexus. Den som jobbar med människor och tror sig om att det är ett enkelt arbete, har många bakslag ännu att lära sig av.

Snarare är det så att jag personligen anser det vara väldigt viktigt, att den som sitter i en dylik position måste ha ett oerhört öppet sinne och breda erfarenheter. Framförallt har en krass och osminkad syn på sig själv. Den som för ett ögonblick tror sig om att kunna vara en tillgång som kommunalråd och samtidigt vara något av en soloåkare, eller någon som skall tillfredsställa alla mäktiga medspelare, har grundligt missbedömt komplexiteten av uppdraget. Den människan finns inte och är ännu inte uppfunnen.

De kunskaper som krävs för att ha en kommun, som skall rulla på framåt och inte baklänges, där är det många olika yrkeskategorier som måste bistå med. Det handlar helt enkelt om att ha en rejäl palett av duktiga medarbetare kring sig, som man också kan göra bruk av. Så fort det utkristalliserar sig en inre krets är loppet kört. Högt till tak är inte enbart en klyscha, eller uttrycket kaos är granne med Gud. De är realitet liksom en verklighet. På den punkten finns inga genvägar.

Det handlar sålunda om att kunna äga förmågan, att delegera, samordna, men samtidigt ha överblicken. En förutsättning för utveckling är att man måste vara öppen för "korsbefruktning". Det är i mötet med olika människor, olika yrkeskategorier, olika livsvillkor, som man verkligen utvecklas som människa, såväl i egenskap av kommun, eller företag. Den som tror något annat har fått det mesta om bakfoten.

Med tanke på det hyss-hyss som rått både inför de andra partierna i KF, men även inom de egna leden, finner jag det som högst osannolikt att det varit något av de ultimata förutsättningarna. Det har under den här resans gång varit mycket svårt att förstå, på vilken fot kommunalrådet Tommy Nyström egentligen önskat hoppa omkring på, eftersom det ena stunden låtit på ett sätt och i nästa tvärtemot. Det är svårt att uppfatta ljussignalen, när det visar både rött och grönt samtidigt. Hela den här s.k. samhällsomvandligen, som urartat i en samhällsfördrivning av dignitet, är ett mycket tungt vägande skäl till aktuell situation och däri är och förblir min kritik.

Stalkers, mordhot eller fruktansvärda verbala påhopp på privatpersonen är sannerligen inget som kommunalrådet ensam är drabbad av. Det är en del av det som man kan räkna med från mindre nogräknade personer, men det är sannerligen inget som är signifikativt för människorna i Gällivare kommun. Alltså går G-mentaliteten bort även i det fallet. Fråga Markus Birro, Kristina Lugn m.fl. offentliga personer vad de anser om den serverade och modifierade sanningen, som kommunalrådet försöker sig på. Jag är en none i dessa kretsar och jag kan ändå verkligen intyga, att hela den hopblandade kompotten existerar.

Sedan tycker jag att det är under all kritik, att som kommunalråd sitta i radion och svamla på om att "det finns företag som inte vill etablera sig i kommunen pga. attityderna" utan att tala om VILKA typer av företagare det kan ha rört sig om. I mina ögon är det en sandlådeargumentering man för, när man kastar ut sig något dylikt, sannolikt ämnat att freda sitt eget skinn över begången fadäs. Lika förvirrande blir även detta påstående, när han i några andetag bort flyter ut i den ruschen på etableringen det är bland nya företagare i kommunen. Man skall vara jädrans duktig på att förstå baklängesargumenteringarna, som kommunalrådet bjuder på i alltför rikliga mängder.

När man i egenskap av kommunalråd ensidigt ställer sig på LKAB:s sida. Hyllar okritiskt Landshövdingen, som suttit avlönad i LKAB:s styrelse, utan någon hänsyn till vad som drabbat ortsborna. Då känner jag att det är i det magstarkaste laget. Lägga upp ortsborna på ett bräde och inte bry sig om orimliga tidsfrister och på vilket sätt det drabbat enskilda människor, det är i mina ögon inte på långa vägar acceptabelt.

Likväl har kommunalrådet inte förstått, att det faktiskt varken är värdigt, eller ens möjligt, att det är några tidningsbloggar som skött hemliga förhandlingar med LKAB, eller gett kommunen en rejäl spark i avgrunden. Den hypotesen han nu försöker sig på, får mig att känna mig väldigt ambivalent åt det infantila påhoppet. Tveklöst gäller gamla sanningar än: den som inget har att dölja, har inget heller att frukta. Men när det börjar viftas på i bästa väderkvarnstil efter varje litet halmstrå, att rättfärdiga sig själv och de grodor som halkat ur munnen. Då blir det betänkligt. Det kanske är hög tid för lite semester, eftertanke, ladda om batterierna och se den osminkade verklighetens krasshet och analysera vari den härrör sig. Det gäller inte enbart kommunalrådet, utan samtliga politiker som anammat avtalet. Extra hårresande är de tidsfrister, som bolaget genomdrivit.

Sedan må mitt ställningstagande, eller analys gå att hänföra till ”G-mentaliteten” eller inte. Men även om kommunalrådet Tommy Nyström inte är inföding och till skillnad från mig inte heller kan inräknas bland de som besitter G-mentaliteten. Känner jag, att steget mellan honom och mig i det fallet blir dött lopp på finkulturens gällande uttrycksformer.

Jag skall bära den enfaldiga foderlucksklyschan och negativa omdömen med både stolthet och jämnmod. Jag gör det därför att jag alltid har haft svårt för både politiska och religiösa övertoner. Speciellt när det är frälsaren som kräver respekt trots att respekt är något man visar, inte något man får. Jag blir också vankelmodig värre när jag tänker på alla de utsattas ord och blickar, som jag nästan inte orkar möta längre. De har blivit allt fler. Fallskärmarna, bonusarna och makten för de giriga och inkompetenta är fortfarande lika väl utvecklade, som lönerna och livsvillkoren är urusla för dem som gör mest nytta för samhällets bevarande.

Den där "solidaritetstanken" har blivit något, som man bara dammar av vart fjärde år inom vissa kretsar. Jag undrar var man kan hänföra och vad man kan kalla den mentaliteten...

Nationaldagen idag, fastän i mina tankar heter den ännu Svenska Flaggans Dag

Jag trodde nog att jag hade nött pall färdigt på barnidrottsevenemang, men då trodde jag fel.  Jag hade glömt det där lilla, att av barn blir/uppstår det nya barn.

9-åringen spelade fotbollsturnering i + 15 grader och en jädrans snålblåst. Ett stort mörkt moln vägrade att flytta på sig och de få sekunder som solen sprack igenom, blev man hastigt upptinad. Men så drev molntäcket ihop sig igen och då var det lika eländigt. Snacka om att frysa häcken av sig! 

Som tur var hittade jag ett par kvarglömda fingervantar i capefickan, i annat fall hade nog fingrarna klirrat runt som istappar.

"Hushänget" gjorde sig en snabbtur hem för att hämta upp en brassestol till sig. Själv satt jag parkerad på min superlätta regissörsstol, med kryckorna korslagda över stjälkarna. Utan den stolen är en fotbollsturnering inte att tänka på i mitt fall. 

Jag måste säga att "hushänget" skötte sig riktigt fint, därför att när han kom tillbaka hade han inte bara brassestolen, utan även tre ullfiltar, en termos kaffe och kaffemuggar med sig! 

Gissa om jag och yngste sonen hade hela tandraderna synliga, vid det trollerinumret. Vi hade just precis innan han dök upp konstaterat, att vi antagligen skulle frysa ihjäl. Båda iklädda 3/4 byxor! Smart val av klädsel mao.

Jo, jo äpplet faller inte så långt från trädet. Men bara i det fallet beträffande klädvalet.

Herre Gud, vad yngste sonen satt och hojtade till sonens fotbollslag:

- På bollen! Passa! Var inte rädd för bollen, på den! Bryt igenom! Det är bra!

Jag bara stirrade på honom och sa:

- Herre Gud, vad du går an. Så där gjorde jag aldrig när du idrottade. Jag satt helt tyst och möjligen utstötte jag något tyst ljud för mig själv.

"Hushänget" och sonen bara flinade och påstod att ungarna behövde peppning.

- Det är det som de har idrottsledaren till, svarade jag.

Frusna var dock inte fotbollslirarna, de var svettiga och rödrosiga med sina medaljer runt halsen. 

Nog värmer det allt hjärtat, att se gemenskapen som de har:

Men de där planerna att åka in på något Nationaldagsfirande, det avstod vi från. Vi hade frusit nog för idag. Det fick räcka med att fasadflaggan viftade på från ena pergolastolpen.

"Gruvarbetarattityden som skrämmer bort folk!"

- den 6 juni 2012, kl 00:26

Det tål att tänka på vem som kommunalrådet egentligen menar, när han slänger ur sig detta påstående.

Ett är helt säkert. Inte kan han mena gruvarbetarna och alla de andra som byggde upp Malmberget, Dennewitz, Tingvallskulle, Robsam, Koskullskulle, Gällivare och hela Gällivare kommun.

Gruvarbetarna som såg till att malmen kom ur berget, under fruktansvärda arbetsförhållanden. Såg till att hela gruvverksamheten fortsatte, trots att de ena gruvpamparna efter de andra avlöste varandra. En gång i tiden fanns i vart fall någon form av symbios mellan ortsbefolkning och gruvföretaget. Nu handlar det hela enbart om vinster och profit sedan lång tid tillbaka och till vilket mänskligt pris som helst.

Det är verkligen obetänksamt, att kasta ur sig något så enfaldigt dumt, som att det är gruvarbetarattityden som är problemet. En ursäkt är verkligen på sin plats.

Detta samhälle som har byggts upp med oändliga umbäranden och under lång tid. Under hela min tid i folkskolan fanns i varje klass, någon elev/ett barn som hade förlorat sin pappa i gruvan. Det ingick i samhällsbilden, när jag växte upp.

Alla de här människorna som trodde på framtiden och ville göra den till en medmänsklig boning för människorna, var de som formade hela samhället. Det var dessa människor som fick hela Malmbergets municipalsamhälle, att bli ett blomstrande kulturliv, med affärsverksamheter i precis varje kvarter.

Folkbildningen fick en given plats i samhället. Liksom skolor, vård och omsorg var en naturlig sak, att förse människorna med. Friluftsliv och idrott var också givna inslag, liksom allt annat som mer eller mindre sedan dess gått förlorat pga. gruvans ensidiga utbredning, utan att bolaget ersatt det man tagit bort, eller lagt under sig.

Befolkningsfördrivningens siffror talar sitt tydliga språk.

Idag finns all anledning att skärskåda vem det är som står för fördrivningen av människorna och de dåliga attityderna, som skrämmer bort folk. VEM är det som sakta men säkert har monterat ner hela samhället, gjort det till ett avgrundshål, som alltmer breder ut sig och där mänskliga fötter aldrig mer kommer att kunna beträda marken.

Malmberget är bara en i mängden. Försvunna är redan Tingvallskulle, Dennewitz, Robsam. Malmberget är sedan länge redan döende och lika ohjälpligt bortom all räddning, liksom de samhällen som gick före Malmberget. Idag är LKAB Malmberget Sveriges i särklass största miljöbov, som toppar utsläppslistan av miljögifter. Bolaget tar vad de vill ha och i den takt de själva tycker sig att det skall ske, oavsett att de förött boedemiljön för de som mot sin vilja tvingas kvar. Man är fråntagen rätten att själv bestämma om man anser att det är en värdig boendemiljö. Det hela är helt absurt, därför att resten som LKAB inte vill ha kommer de att lämna därhän. De människorna kommer att lämnas åt sitt öde.

Lyssna till piedestalfolket, som de själva nu också har utnämnt sig till och sedan på några av de boende och drabbade i Malmberget i den bifogade länken. Känner du som jag, att det är något, som inte går ihop. Något som haltar och inte är i takt med sanningen, över vem det är som blivit problemet i Malmberget och som skrämmer bort folk.

LKAB påstår att det inte funnits någon detaljplan i Malmberget. Medan jag är väldigt säker på att jag t.o.m. läst, när detaljplan för Malmbergets municipalsamhälle fastställdes. Skulle emellertid den uppgiften från LKAB vara riktig och min felaktig. Skulle det betyda att jag som ägare av mark i Malmberget, inte behöver bry mig om att söka bygglov för det jag gör på min mark. Vilket naturligtvis får mig att sväva ut i vilda fantasier. Tänk om jag skulle bygga ett 8 meter högt torn, utan att ansöka om byggnadslov. Där kunde jag sitta och kika ut över förödelsen i Malmberget. WOW...Jag förstår verkligen att man lätt kan bli maktberusad.

Bolaget ägnar sig åt att saluföra, att det är ett naturligt resultat av gruvbrytningen, att gruvbrytningen tar ifrån folk boenden och livsvillkor. Vad de glömmer bort hela tiden i denna hjärntvätt, som tycks funka alldeles utmärkt på den icke observante är att det är på sin plats, att ersätta det man lägger beslag på. Mina grannar skulle nog bli rätt så sura om jag anekterade deras boende, så där rakt av, utan att betala för mig. Men med det statligt ägda LKAB skall det tydligen fungera. Opponerar någon sig utses de snarast möjligt av mobben, som "gnällare". Men ursäkta hur står det till där under hatten, med ett sådant resonemang? 

(Inslag från Nord-Nytt som inte gått att föra över från NK-bloggen).

Men att LKAB anser sig vara självutnämnda härskare och äger alla som bor i Malmberget och Gällivare kommun, det inser man rätt snabbt. Sedan att det är de som håller i taktpinnen hur samhället skall se ut, det råder det ingen som helst tveksamheter om längre. Så piedestalfolket må ursäkta, men de är bara en parentes för hela härskarfolket LKAB. Liksom tillsynsmyndigheten och MoB, som blir avfärdade som några oönskade byrackor, när de vill veta vad det är som dammar över människorna, som lessnat på att översköljas av bolagets damm. Vad dammet innehåller, det redovisas inte heller av bolaget.

Vad härskarfolkets intentioner är, kan inte ens den blinde längre blunda för. LKAB säger i klartext: Vi kan inte ha en mixad zon! Vi betyder att det är LKAB, som dikterar hur bebyggelsen skall se ut. De boende i kommunen är de som får betala förödelsens konsekvenser, eftersom piedestalfolket inte haft något att sätta emot. LKAB är de som skall tala om vilka som skall tvingas kvar, eller som i annat fall bara har en enda utväg kvar, som så många redan fått välja: att bli fördrivna av bolagets verksamhet. Tung industri och bostadsbebyggelse går inte ihop, har forskarna och Boverket sedan länge slagit fast. Inte något som bolaget reagerat över, eller är speciellt brydd över. De har egna lagar.

 http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4888068#fank4888374

Härska genom att söndra heter den här välkända metoden. Den får som konsekvens, att det är så man gör sig av med det som är ett streck i den egna räkningen. Bolaget pekar hela tiden med hela handen och sätter ortsbefolkningen på plats i hundgården! Samtidigt som bolaget sopat banan inför framtiden. Det man inte vill ha, det lämnas åt sitt öde.

Nu kanske du är en lika obstinat och förhatlig typ, som jag är och undrar: Men hur i helsefyr gick det till, när det var LKAB som började fastställa egna detaljplaner, ta kommandot över människors levnadsvillkor och hela kommunens väl och ve?

Tror man nu, att nu kan det inte bli snurrigare än så. Då tror man fel. Fel! FEL!

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6953917#forum

NU är det helt plötsligt: "Gruvarbetarattityden som skrämmer bort folk!"

Piedestalfolket har nu äntligen förstått, att hela kommunen håller på att försvinna/gå under! Men ännu är det tydligen en bra bit kvar att inse varför. Så till dess så får vi andra bära det oket, som Oscar Wilde, gav uttryck för: "A dreamer is one who can find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world".

Men man kan inte göra det så enkelt för sig, som att skylla på någon "badkille med visioner". Därför att den här baklängessagan tog sin början långt dessförinnan:

http://www.youtube.com/watch?v=odul5lX0TcA 

Röstar det gör varje människa på eget ansvar!

Det känns som om det kommer att dröja en stund till, innan tankarna har landat. Trots att det redan börjat bli uppenbart vad som kommer att bli, eftersom nedskärningarna börjat bli ett faktum. Det blir den konsekvensen när man varit alltför underdånig och villig till underkastelse. Men också skänkt bort alltför mycket av kommunalägt till bolaget, som går att skänka bort, inkl. mineralersättningar.

Det ena efter det andra uppdagas och när det framkommit, att man från kommunalt håll inte ens längre driver in det som är fakturerat, inser man att det finns mer än en dold agenda. Det hela börjar bli rätt så svårtuggat, eftersom det är så mycket som ingår i den blaffiga tuggan.

Hade det här inte varit så allvarligt hade jag nog betraktat det hela som en saga, som någon berättat för mig.

Själv hade jag önskat vara Rödluvan i den. Saft och kakor i korg och solsken i blick, tycker jag verkar lite mer oförargligt att bjuda på. Eftersom jag inte har med saken att göra, så något smarthuvud på piedestal uttryckte det. Tänk på det, nästa gång ni skänker pengar till något välgörande ändamål, eller till U-länderna: Ni skall BO där om ni är berörda. I annat fall kan ni knäppa ihop börsen igen och ruska på axlarna och tänka: "Det angår ju inte mig, jag är inte drabbad!" alternativt: "Jag bor ju inte där så vad rör det mig, att dem jag är förbunden till har det eländigt!"

Så nu undrar jag. Är det inte dags att vakna? Spotta gemensamt i händerna och ro det här iland, även om skutan kantrar åt alla möjliga håll och hamnat helt ut kurs. Man kommer inte så långt med att försöka dränka någon verbalt i badbassänger, någon som dessutom bara varit en liten bricka i ett stort fult spel, som heter "Härskarna LKAB – statens eget bolag".

Kom också ihåg att just "gruvarbetarattityden" blev skillnaden, som gjorde att utvecklingen gick framåt. Trots att strejken formellt sett var olaglig, samlades sex miljoner kronor spontant in av allmänheten runt om i landet till gruvarbetarnas stöd. Det var mycket pengar på den tiden. Nu menar jag inte att man skall förvänta sig insamlade pengar, men ett stöd och krav om förändring är gott nog. Jag tror inte att svenska folket skulle ge nådastöten nu heller åt de utsatta. Med dagens kommunikationsmöjligheter är det dessutom ingen omöjlighet att genomföra. Det är bara i princip två knapptryckningar bort.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad Harry Isaksson sa efter gruvarbetarstrejken:

Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dem. De är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar de sig inte.

(För dem som nu undrar vart mitt första inlägg försvann, vill jag bara tala om att det här blev en betydligt sämre upplaga pga. att den tycktes ha blivit dubbelt införd. Men så var inte fallet. När jag tog bort den ena, så försvann precis alltihop och någon förlaga fanns då ej längre kvar i mitt USB-minne. Den hade jag hunnit radera!)

De här elitmänniskorna får mig att bli odräglig inombords.

Idag hände det igen. Men jag undrar om detta trots allt inte tog alla tidigare rekord i mysko simstil. 

Jag tog min vanliga dryga en timmas simtur. Det är väl inga 24,23 på 50 meter direkt. Men jag harvar på. Har inte speciellt bråttom att komma fram, eftersom jag simmar, runt, runt, runt, runt...

Förhållandevis många män är det som skall visa sig på styva linan. En del drunknar nästan bara för att simma förbi mig. Men jag tänker bara:

"Jojo, knô dig du bara, du är ändå ner för räkning innan jag ens har simmat halva tiden av vad jag har tänkt mig".

Jag har upptäckt att jag börjar bli otäckt segerviss och odräglig i mina tankar. Det står liksom på något sätt en osynlig stämpel i pannan på dem, att de inte kommer att orka brassa på till slutet. Utan kommer att bli bara ännu en till på "slaka linan". 

Dessutom har de en förmåga att slinka upp ur bassängen med svansen mellan benen, ungefär som en dränkt katt. Det är inte alls samma "här kommer jag flô på dig kärring-stil", som de har när de dyker ner i bassängen. De dyker ner så nära mig och så provokativt, att jag nästan håller på att drunkna av svallvågorna. Men när de lämnar bassängen är de lagom tuffa. Då är det  nästan så de ålar sig upp för trappan för att om möjligt avtroppa obemärkt. Macho-egot har väl fått sig en rejäl knäck, av en gråhårig kärrrrrring!


Heliga moder!

Jag ler inombords och känner mig lite som Esther Williams, där nere i plurret där jag bara lugnt simmar vidare, när jag ser att de inte känner sig lika strong, som när de dykt i och antagligen tänkt:

"Flô dig, din gråhåriga kärring!" 

Jag känner att jag nästan har ett sadistiskt småflin på läpparna och inne i huvudet har tankarna satts på samma repeat: "haha... jag slår dig ändå med hästlängder din fjant!"

Värre är det när jag själv skall uppför bassängtrappan. Då är det till att vrålhålla i räcket som gäller och stegen är stapplande, som om det är de absolut sista stegen i det här 600-åriga livet!


Då rinner mitt segervissa lika lätt som vattnet rinner av mig och lämnar stora pölar efter mig.


Snubben idag, den tredje av dem som tydligen tyckte att jag var en lort i bassängen, som borde forslas bort. Han hade den märkligaste simstil jag någonsin sett. Det är nästan synd att det inte går att kika in i mitt öra, för att se hur det såg ut. Jag kan se det inför mig, när jag nu skriver om det.


Han hade någon konstig variant av fjärilsim, som var en korsning mellan forsande u-båt i undervattensläge och en valross, som fnyser så det stänker om det hela. Det bara ekade mellan kakelväggarna, när ha frustande tog sig fram och i all hast upp till ytan. 


En bassänglängd och vi trodde nog alla, att vi skulle behöva ingripa med Lung- och hjärträddning på stört!

Han avverkade tre längder, innan han fullkomligen kröp uppför bassängtrappan. Sedan satt han som en krökt märla över stolen och stånkade och stönade, så t.o.m. TT-hörnan med senaste nytt från gårdagens byta-karl-festligheter tystnade och stirrade undrande om de skulle bli tvungna att ingripa. Det lät ungefär som om någon hade slitit respiratorslangen av honom.

Sedan satt han och stirrade på mig, innan han efter en halvtimma avvek, med en mörk blick. Gråhåriga tanter kan tydligen utmana egot från bassängen där de bara fortsätter att simma på, ungefär som en Duracellkanin, helt obekymrad.

 
Bilden är lånad av Biggan http://bigganed.blogspot.se/ med hennes tillstånd. Hon är den flinkaste och mest avundsvärda kortmakerskan jag känner till. Ibland önskar jag att jag hade en gnutta av hennes energi och hittapåförmåga.

Har kvinnor rätt att säga NEJ - förfoga över sina egna liv?

- den 2 juni 2012, kl 10:43

Det har de inte.

I alla fall inte om man lyssnat till vad som sägs i våra rättssalar landet runt.
Där går man fortfarande grundligt igenom offrens sexvanor, vilken klädsel, berusad, icke berusad, tillräckligt mycket motstånd etc. etc. Det spelar liksom ingen roll hur det är med den saken. Det är kvinnan som felat. Inte ens i mordrättegångar, där offret varit kvinna går man in på vad förövaren har för genusperspektiv.

Speciellt i minnet har jag en brottsmålsadvokat med stjärnstatus inom de kriminellas värld, som på fullt allvar undrade, om offret trots allt inte njöt av att bli våldtagen i flera timmar. Inte bara genom penetrering utan fått t.o.m. en flaska och andra ting uppstuckna i slidan. Det var en förnyad undran från den manliga advokaten om det inte var pga. lusten hon skrikit högt i flera timmar.

Ett annat scenario: En kvinna som blir misshandlad, eller våldtagen av den hon har en relation till. Acceptabelt? Ja, i alla fall om man ser till vad det leder till. Samhället i stort sitter med armarna i kors, även om det finns barn, som också befinner sig inom samma familj. Det räknas liksom inte, eftersom psykisk barnmisshandel ingalunda heller räknas.

Uti i övriga världen är det inte ett dyft bättre. Där är det ännu värre http://sv.wikipedia.org/wiki/Waris_Dirie Här är Waris Dirie, som satt den undantryckta kvinnan på världskartan, ända upp i FN. Ändå är det lång väg kvar att vandra t.o.m. i det svenska samhället.

Nu är det inte så att jag är så enfaldig, att jag inte vet att det finns massor av kvinnor, som både älskar att slåss, skapa intriger, undandra barnen från barnafadern, hota med repressalier om inte den egna viljan kan drivas igenom etc. Men det är inte dessa jag skriver om nu. Inte om de mänskliga männen heller.

Hur många kvinnor är det inte som till dags dato fått höra, i alla tänkbara situationer, att man är en "jävla fitta" för att man inte ställer upp på första bäst invit av i princip vilken karl som helst och i princip vilken situation som helst. På något sätt så förväntas man vara ett objekt i många mäns ögon. Någon som är ett lealöst kolli, som man kan förflytta och placera var som helst och i vilka positioner som helst och i princip i vilka sammanhang som helst.

Min dotter skickade mig en länk till en blogg i Dagens Nyheter, http://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/06/01/hanna-men-om-man-nu-hagaktningsfullt-skiter-i-herrn-day/comment-page-2/#comments som var på något sätt ett genusperspektiv, som inte är helt obekant. I alla fall inte när man som jag har hunnit bli en halvt "Jurassic Park" historia och fyllt kvoten kvinnligt kontra manligt i avigsidor. Kommentarsfältet var tämligen intressant, eller skall man egentligen tycka att det var rätt skrämmande…

Hjärtehjälpen - hjälp oss att hjäpa!

stod det på lappen, som "hushänget" kom intravandes med i ena handen. Det var en man som hade stuckit den i handen på honom, när han stått ute i trädgården och rensat ogräs.

"Hushänget" hade ena ögonbrynet så där välbekant höjt. Vilket i klartext betyder att han inte gillar det som pågår. Han stegade raka vägen in i arbetsrummet, knäppte på datorn och kunde bara konstatera det han redan visste.

V A R N I N G  - för oseriöst företag!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.285848-svartlistad-organisation-samlar-in-klader

Ett företag som bara skriver att "den här insamlingen stödjer olika forskningsfonder" utan vidare hänvisning till en enda fond, där det skulle ha skänkts pengar till, låter lurigt värre. Inte heller har ett 90-konto. Har tvivelaktig redovisning och underkänd deklaration, då blir det inte ens i närheten av 10-i-topp-listan. Driver de dessutom second-handbutiker i både Ystad och Trelleborg är det än mer tvivelaktigt ändamål. 

- Man borde passa på att göra sig av med brännbart, som skall till återvinningsstationen. Ett lager med kläder överst i plastsäcken och resten brännbart skärp borde bli en varning, tyckte han. 

Jag röstade med fötterna och återgick till att läska mig med den lilla påsen chokladpralinerna jag fått, därför att jag har namnsdag idag. 

- Va, sa dottern, har du namnsdag idag. Är det Alla Helgons Dag idag? undrade hon lite förvirrat.

- Tok heller svarade jag, den namnsdagen infaller inte förrän i november.

Men pralinerna och en knippe röda rosor från "hushänget" gick hem. Dessutom står han som bäst och skramlar runt i grytorna ute i köket. Av visslingen att döma går det bra...

Det onda tillhör inte sagan.

- den 1 juni 2012, kl 13:42

Aldrig blir det så uppenbart, som när man ställer sig upp mot den mänskliga karaktärens mörka sidor. Ständigt uppstår frågor om var man bör väcka förståelse och var det måste sättas gränser.

Idag är det mörka en sådan aktuell verklighet, att inte ens den mest blåögda kan blunda för det. Ändå är det just det valet som många gör.

OM det låter deprimerande?

Ja, det är rätt deprimerande, att betrakta människor.

Enbart ett stilla betraktande av ett foto av en älskad person, kan visa upp de allra mörkaste sidor av människans karaktär och vilja. Viljan att ständigt kasta sig in i grupptryckets girighet. Till vilket pris som helst. Även om man trampar rakt över döda. Allt kan förringas, skadas, såras och förpassas till ytterlighetens marker. Inget är längre heligt i jakten på att visa sig duktig. Höra till den stora massans förljugna präktighet.

Det är också därför jag blir så innerligt glad, när jag träffar reflekterande människor. Reflekterande människor, som inte går i det allmänna grupptryckets band. Utan har en egen tanke, om vad moral är i praktiken. Ger sig tid att tänka efter. Har modet att möta verkligheten som den är.

Man kan undra vad det är, som driver människor att till varje pris skriva om verkligheten. Blunda in till det yttersta. Bara inte verkligheten blir uppenbar.
Står man inte ut med sig själv och sina tillkortakommanden? Mänsklighetens tillkortakommanden, fel och brister?

Man kan vara en alldeles utmärkt människa, även om man inte skaffat sig det här skyddande höljet av människor, som beter sig likt rovdjur och som jagar i grupp.

Vad skall hända med alla dessa människor, som till varje pris blundar för verkligheten och därför inte heller förstår, att all verklig förändring börjar i det egna jaget.