Är du värd din vikt i guld?

Det har varit mycket "vikt" den sista tiden i mitt liv. 

 

Nu finns det iof två olika sorter av vikt:

 

1) man har vikt ett papper (vilket inte var fråga om här)

2) eller så är det den där grunkan man ställer sig på och som genast fyller hela badrummet av en mental ångestattack

 

Jag läste en gång en broschyr om en våg som talar. 

 

"Fy, farao vad hemskt, tänkte jag genast. Det räcker väl med att man själv skall stå ut i med det tysta sifferbudskapet där nere bland tårna, att starta morgonen med."

 

Varför detta vikt-tjat då? Ja, anledningen är verkligen enkel och okomplicerad: Jag har varit på en livsstilsanalys. Hårda bud serverades där. Jag åt alldeles på tok för lite protein och hade väl en vattennivå, som understeg fotknölarna. Dvs. det mesta var under all kritik.

 

Diskussionerna vid köksbordet inför min livsstilsanalys var minst sagt urspårade. I den här nya tidsandan, när det blivit så inne med att man är något signifikativt med en grunka, eller en företeelse: "En Ferrari det känns som jag" drevs det hejdlöst med. Och hur mycket skulle nu min uppmätta ålder egentligen bli. Äldste sonen tippade att han nog skulle bli betraktad som död, med tanke på vad tidigare personer som utsatt sig för detta hade fått för resultat.

 

Nu var det där med Ferrarin bara något plockat ur luften och ett synnerligen dåligt jämförelseunderlag, när det gäller mig. Det hade nog blivit mer "En korsning mellan Biffens DKW från läroverkstiden, en snigel och en knubbsäl, det känns som jag."

 

Efter avslutade år av operationscirkus, förlust av knäinnehåll och de andra allsköns skadorna, blev denna livsstilsanalys droppen som fick min bägare att rinna över. Det här duger inte längre, det insåg jag. Jag har inte ringt en "livlina", men väl mailat Hagabadets PT-skara med specialkompetens: MAYDAY MAYDAY...

Min kropp består numera av en herrans massa kroppsskador och tydliga tecken på att ha farit väldigt illa. Men ändå och nu kommer det viktigaste av allt: "still going strong". Så fort det blir något snack kring runda köksbordet så kastar "hushänget" ur sig den kommentar han tycks störa sig mest över:

Min opererande läkare sa vid sista knäoperationen, att mina bens utseende var som på en 18-årings. Inte telegrafstolparna, utan skicket på själva benstommen. Tydligen var det så unikt, att det uppstod förvirring där ett tag i operationssalen, när man började bläddra runt i papperna efter min ålder. De trodde väl att jag surrade i nattmössan trots att jag bara var lokalbedövad i knäet.

 

Jodå, jag har insett att jag tillhör en seg virkessort, norrländsk och som "eljest". 

 

Dessutom värdefull om man nu skall tro de stigande mineralpriserna! 

 

Förutom dessa består även människan av kol. Något snille hade väl räknat ut att man skulle räcka till två påsar grillkol. Järnet skulle bli ett par rejäla spikar och så det där lilla tillägget, svavel. Några stora tändsticksaskar upplyste samma snille om.

 

Trot´ den som vill. 

 

Jag har dock träffat på en del, som svär så det osar om dem. Av dem måste det bli en hel båtlast tändsticksaskar av.

 

För någon tid sedan diskuterade vi hur vikten förändrats med tiden. Tänk, att de som man under tonårstiden betraktade som lite mulliga och som stegade runt där i Malmberget. När man ser bilder av dem idag fundera åtminstone jag, men hur i hela fridens dar kunde man tycka att de var lite runda? Idag skulle ingen ens lyfta på ögonbrynet.

 

Genomsnittsvikten måste ha varit betydligt mindre bara på 60-talet, det finns det strålande bevis om. Inte bara jag själv, som då hade en matchvikt på max 47 kg till mina 164 cm. Något som förändrades efter varje barn jag fick.

 

Jag åker ofta i en hiss där det står max 3 personer 225 kg. 

 

Den här hissbilden är från Paris: