Undrade "hushänget" till dottern, som var på väg ut genom ytterdörren.
Sannolikt i sista ögonblicket för att hinna med det kommunala kommunikationsmedlet, av rörelsemönstret att döma.
- Vad jag har för relation till min lugg?
Hon stannade upp en bråkdels sekund och fortsatte:
- Ja, till att börja med har jag funderat på att gå och klippa håret de sista tre månaderna.
"Hushängets" lilla glädjefulla hjärna tycker, att det är så roligt med nutidsfenomen i ordform. Inte bara ordform skulle det efter en liten stund visa sig. Att hennes lugg varit på tapeten åtskilliga gånger, det har nog inte passerat obemärkt ens för honom.
Helt plötsligt skall man ha en relation till allt möjligt. Man skall vara ett med någon tingest. Höra ihop, som "thick and thin".
"Den här soffan känns inte som om den är jag."
Tro väl jag det, vem ser ut som en soffa, oavsett snitt eller form. Möjligen kan jag tänka mig, att jag vid invinglandet i köket om morgnarna, har vissa likheter med en obäddad utdragssoffa.
Jag önskar dock, att det här nypåfundet hade funnits på den tiden jag av ekonomiska skäl var tvingad till att köra omkring i rena öknen till bilar. Då hade jag åtminstone spontant kunna slänga ur mig till min omgivning:
- Jag vet inte, men den här bilen känns inte som om den är jag.
Å andra sidan, kanske inte. De hade nog intygat unisont, att den skrothögen på 4 hjul och jag hade nog trots allt en hel del likheter med varandra.
Igår var det rätt kyligt på morgonen och jag undrade därför med skepsis i rösten, om dottern verkligen bara skulle försvinna iväg ut genom ytterdörren i den tunna kavajen och den invirade halsduken till trots. Vilket fick mig att resa på mig och ta mig in i min och dotterns gemensamma klädkammare, som på ny-fin-språk benämns med "walk in closet". Ett nypåfundsuttryck som sannolikt hade fått min pappa att tycka, att det nog hade låtit som om man varit på väg in på klosetten. Dvs. toaletten på nysvenska.
Jag lät handen bölja fram bland galgarna och stannade vid en lurvig sak i vitt. Dottern rynkade uppgivet på näsan och behöll kavajen på. Min hand fortsatte och jag hittade en kraglös skinnjacka, med något bättre tillskärningssnitt. Aha, tänkte jag, den hade jag nästan glömt bort att den hängde där.
Det finns något bra med en dotter, som vuxit upp. Så till den milda grad, att hon sedan länge klappar mig på huvudet där uppifrån, där hon nu befinner sig i höjd. Jag gillar att ha med henne på våra klädshoppingturer. Det är så himla praktiskt, därför att hon ställer villigt upp som provdocka och då kan jag se om plagget skall vinna gehör eller förkastas. Steget är ibland väldigt långt från klädgalge till hur en människokropp ser ut i klädskapelsen.
Hon drog lydigt på sig skinnkavajen och jag konstaterade med en djup suck, att den skulle det nog ta tid för mig att krympa in i.
Mao känns den jackan inte som om den riktigt är jag. Det fattas några måttenheter till dess!
Väl åter inne vid köksbordet, sedan dottern försvunnit ut genom ytterdörren, återgick jag till min kaffekopp och min halvätna macka. Tystnaden lägrade sig kring frukostbordet och jag såg hur dottern spurtade förbi ute på vägen, på väg mot det allmänna kommunikationsmedlet.
Plötsligt gav "hushänget" upp ett gapskratt. Det visade sig att han satt och läste en 60-årings gratulationsannons, som den övriga familjen hade satt in till födelsedagsbarnet ifråga.
- Det var värst vad hon var välbevarad för att vara 60 år, skockade han och slängde fram tidningsbilden framför mig.
Bilden föreställde en ung kvinna i ca 16 års åldern. Sannolikt var bilden på temat "Once Upon A Time", som alla sagor av dignitet börjar.
Undra vad hon tänker, när hon ser bilden av sig själv i tidningen. Är det månntro:
- Det här fotografiet är inte jag.
Eller blir det, det mest förekommande hos oss människor, som sett tiden rusat förbi med oss själv:
- Det här fotografiet är verkligen på pricken JAG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar